Konsten att njuta

När jag tittar på sommarbilderna från 2011 så ser det ut som att vi hade världens härligaste sommar. Och jag vet att jag njöt vissa dagar. Precis som nu så lyckas jag ibland glömma det svåra och bara fokusera på det som är bra just nu. Jag är väldigt tacksam över den egenskapen, för jag tror att den är en av dom viktigaste faktorerna i frågan i hur jag orkar. Om man kan känna hur underbart det är att bada i havet, kan se hur vackert äppelträdet är när det blommar på baksidan, känna äkta glädje när man börjar skratta åt något roligt, förstå hur ovärderligt det är att ha familj och vänner, då orkar man med allt.

Nu säger jag inte att jag har lyckats tänka positivt varje dag det senaste året, långt ifrån. Men dom lyckliga stunderna finns där och jag minns dem med värme. Och jag vet hela tiden att det kommer fler. Så när allt känns mörkt och ledsamt och oändligt så kommer automatiskt dom positiva bilderna och tankarna och tar över. Ibland tar det några timmar, ibland några dagar, som mest en vecka. Och när det väl händer så blir tyngden på axlarna så mycket lättare att bära. Kan det vara ens naturliga överlevnadsinstinkt som kommer till undsättning kanske?

På favoritklippan, Bubblan är ca 5 månader gammal.

 

Titta, mamma och pappa, jag är okej.

En liten fot och tummen upp : )

ALLT är sällan genomdåligt. Det är viktigt att tänka på det. Ibland får man leta efter ljusglimtarna en stund, men om man orkar göra det så hittar man dom alltid.

Vi fick möjligheten att se vår bebis närmre 40 gånger under tiden han låg i min mage. Om man bortser från allt det hemska och jobbiga under den tiden så var det fantastiskt spännande och intressant! Och inte minst otroligt lärorikt. Tack vare våra två fantastiska läkare så har vi sett vår bebis vinka, kissa, ligga som en liten räka, blåsa bubblor, köra galna gympapass och sova.

Min favorit är ändå bilden här ovanför. Det här var en bra dag när Bubblan var rätt pigg och vår läkare skulle precis avsluta en ultraljudsundersökning när vi ser en dinglande fot och att bebis gör tummen upp : ) Då blev den blivande mamman rörd och alldeles jättevarm i hjärtat. Jag skrattade gott tillsammans med M och läkaren, kände lycka och fick bilden utskriven.

Vi fick förmånen att se honom i 3-D nångång runt vecka 31 och kunde då konstatera att han var väldigt lik sin pappa. Vi visste att han hade hår på huvudet i vecka 35. Själva tanken på att det fanns ett växande liv inne i min mage blev självklar och inte så overklig som jag hört många vänner och bekanta säga. Vi lärde ju på ett sätt känna vår bebis långt innan vi fick hålla honom. Det känns speciellt och väldigt fint.

//N

CTG och ultraljud, ultraljud och CTG. Däremellan micromat.

 

Vätska. Vätska ute i buken, runt hjärtat. Ett förstorat hjärta, en liten bröstkorg, underutvecklade lungor. För snabba flöden i kärlen i hjärnan. Den lilla kroppen kämpade återigen för att hålla sig vid liv.

Så såg det ut tisdagen den 16 augusti. Ny nål i magen och in i lillen för att dränera vätskan i buken. Cystan hade sjunkit ihop tack vare shunten, så det var inte den som skapade problem. Vår ena läkare började prata om hjärtsvikt och blodbrist. Bubblan blev ett omdiskuterat fall bland barnläkarna och våra på fostermedicin och vi fick åka över till Astrid Lindgren i Solna för att träffa en hjärtspecialist som gjorde ett grundligt ultraljud på det lilla hjärtat. Det var aningen förstorat på grund av ansträngningen det utsattes för i och med trycket av all vätska. Men det var inget fel på själva hjärtat. Puh! Tillbaka till Huddinge. Kunde det vara blodbrist? Diskussionerna fortsatte. Vi gjorde dagliga ultraljud. Vätskan som dränerades  på tisdagen var tillbaka på onsdagen. Något var allvarligt fel. Men vad? Hjärtljuden som mättes med CTG varje morgon och kväll var oftast helt okej. M och jag brukade krypa ihop i en av våra sjukhussängar med vår lap top för att titta på Vänner. Vi hade svårt att koncentrera oss längre stunder, men det var skönt att skratta. Jag förvånades över hur okej maten blivit på sjukhuset. Micromat. Och det var bara början på micromatseran i våra liv. Men det visste vi inte då.

Huddinge sjukhus vår trygga hamn mitt i allt kaos. Det var ju där som vi varje dag fick bekräftat att Bubblan levde.

Vi fann oss rätt snabbt i vår nya vardag som pendlade mellan specialistmödravården på våning 4 och fostermedicin på våning 7. Vi fann trygghet i att hela tiden vara uppdaterade och informerade om våra läkares tankar kring vad som hände med vår lille. Bra som dåligt, lika bra att veta med en gång. Jag vande mig vid att leva med ständigt motstridiga känslor. Å ena sidan lugn över att vi hade bästa tänkbara läkare, å andra sidan rädd för “vad” det var som växte i min mage. Å ena sidan extremt trött och slutkörd, å andra sidan alert och uppmärksam. Ena minuten tårar, nästa skratt. Hopplöst, hoppfullt.

På Karolinska i Solna finns det en läkare som jobbar med fostermedicin, på Huddinge är dom två. På Astrid Lindgren i Solna finns dom bästa barnkirurgerna. I Huddinge körde dom fast. Vår ena läkare ville få ta ett blodprov på Bubblan, han kände på sig att det nog kunde vara blodbrist. Men hans önskan blev inte godkänd i diskussionsgruppen med övriga läkare och professorer. Några tyckte att det var för osannolikt och för riskabelt. M och jag tänkte att dom fick göra vad dom ville bara dom tog reda på varför vår bebis var så sjuk. Dom hade ju redan stuckit både mig och bebisen många gånger, så var det verkligen så farligt att göra det en gång till?

Ärligt talat så kunde jag inte ta in allt det jobbiga som hände just då. Det kändes så overkligt och än en gång så otroligt långt ifrån hur jag hade trott att det skulle vara att vänta barn. Att fly verkligheten genom att skratta med Vänneravsnitten tillsammans med M blev mitt sätt att överleva.

//N

Måndagen den 15 augusti 2011

Den blivande pappan gick till jobbet efter en lång sommarsemester. På Fostermedicin hade våra läkare erbjudit att sjukskriva även honom under sommaren, men han kände inte att det var nödvändigt. Jag skulle också ha gått till jobbet den 15 augusti, men hade fått en sjukskrivning som sträckte sig över den veckan för att jag skulle få komma i fas igen efter operationen på mig och Bubblan. Jag kände mig rätt pigg den här måndagen och bestämde mig för att åka in till stan för att köpa en fin vagn. Först lunchade jag med min syster.

Jag frågade både en och två gånger om hur det fungerade med öppet köp på barnvagnen. Jag hade nämligen anat en minskning av rörelser inne i min mage dom senaste två dygnen.

När M (den blivande pappan) kom hem framåt tidiga kvällen så berättade jag att jag kände mig lite orolig. Inte jätteorolig, men nåt gnagde helt klart i maggropen. Fostermedicin har bara öppet dagtid, så vi ringde till Vårdupplysningen och frågade vad vi skulle göra. En stund senare satt vi i bilen, än en gång mot Huddinge, men den här gången med siktet inställt på akuten. Jag var nu gravid i vecka 26 (vecka 25 + 3) och vi blev därför ombedda att gå vidare till förlossningen. Mitt hjärta började slå snabbt och händerna skakade. Lätt chockad. Igen.

25 grader varmt i ett litet lätt ångestframkallande rum. Läkaren kommer, mäter CTG (hjärtfrekvensen på Bubblan) och kommer med en portabel ultraljudsmaskin. M och jag reagerar snabbare än läkaren på all vätska som fyller buken på det lilla pyret inne i min mage. Vi kom hem vid halv ett den natten. Kl 08 morgonen efter var vi tillbaka i Huddinge och nu hos våra läkare på Fostermedicin. Vi blev utskrivna drygt två veckor senare.

Att jag varit inne i stan och betalt handpenning på en barnvagn några timmar tidigare kändes både väldigt avlägset och overkligt. Hade det varit helt i onödan?

//N