För ett år sen

För ett år sen vägde jag 30+ kilo mer än vad jag gör idag.

För ett år sen kändes det som att fötterna skulle spricka av allt vatten.

För ett år sen hade lillen fått blod sju gånger.

För ett år sen hade långa nålar stuckits in och ut ur min mage arton gånger.

För ett år sen hade M och jag redan lyckats ta oss igenom månader av kris och oro.

För ett år sen var jag förväntansfull därför att vi “imorgon” skulle få reda på vilket datum som jag skulle snittas.

För ett år sen var vi hos min bästa vän och lånade hem deras babyskydd.

För ett år sen gick jag och la mig för att sova.

För ett år sen gick vattnet.

För ett år sen stod jag i panik i badrummet tills M kom och sa att nu måste jag klä på mig för vi måste åka till förlossningen på Karolinska i Solna.

För ett år sen träffade jag en förlossningsläkare med neonfärgat hår och klotrunda glasögon.

För ett år sen pumpades Bricanyl in i mitt lår med jämna mellanrum för att hämma värkarna.

För ett år sen var det viktigaste i hela världen att den lille pojken i min mage inte skulle komma ut förrän dagen efter.

För ett år sen visste jag inte om du skulle andas själv.

För ett år sen visste jag inte om du skulle leva idag.

För ett år sen kunde jag inte ana hur det skulle kännas att hålla dig i min famn.

För ett år sen föddes en mamma.

Dagen efter föddes en alldeles perfekt liten son.

Tisdag = Transfusionsdag

Kollade lillens hb idag igen och det låg nu på 77…. han ska inte behöva sjunka lägre än till 85. (Allt under 100 på barn och vuxna är lågt. Man är död vid 30. Henry hade 28 som foster i vecka 25, det lägsta vår dåvarande läkare någonsin hade sett på foster var 27. Man klarar mer när man huserar inne hos mamman.)  

Min skatt är trött och blek, han skulle ha behövt få blod i fredags som först var planerat. Läkaren som ringde förra tisdagen och sa att Henry skulle klara sig fram till slutet på den här veckan står inte högt i kurs… Jag ifrågasatte det starkt och fick därför igenom att vi åtminstonde skulle ta ett extra blodprov för att se hur det står till. Därför var vi på vårdcentralen idag igen och när provsvaren kom så ringde en av våra riktiga läkare och sa att vi är planerade för transfusion imorgon. Så är det.

 

 

 

Kära ingefära

Rosslig hosta och dålig mage. Det hjälper vi genom en liten husmorskur.

Koka upp vatten och lägg ner några bitar färsk ingefära som får koka med i vattnet i några minuter.

Sila bort ingefärsbitarna.

Låt vattnet svalna till lagom välling/gröttemperatur.

När magen är lös och halsen hes så blandas vattnet bäst med majsvälling.

Mums tycker Henry!

Ringar på vattnet

En väldigt fin sak hände förra veckan. En av Mathias barndomsvänner har blivit blodgivare och skrev på sin Facebooksida  att en av anledningarna till det är Henry och hans ständiga behov av blodtransfusioner. Han skrev väldigt fint och jag blev rörd ända in i märgen. För tänk så enkelt det ändå är att rädda liv. Tänk att lite av ens eget blod kan vara avgörande för en medmänniskas chans att överleva.

Tänk om vi alla skulle ta några minuter av våra stressiga liv, tillåta oss att sitta still i Blodbussen en stund då och då. Tänk vilken skillnad vi skulle göra. Det är fint att  tänka att vår situation, på något sätt, kan bidra till att fler blir blodgivare. Som ringar på vattnet där jag själv snart blir en av dem.

www.geblod.nu

När det brister

Provtagning på vårdcentralen imorse. Henry är snart ett år och väldigt medveten om omvärlden. Det värsta var inte när han skrek hysteriskt. Det värsta var när han helt plötsligt blev helt tyst och bara stirrade tomt framför sig. Jag sjöng Imse Vimse Spindel om och om igen tills rösten sprack och tårarna började rinna. Snabbt bort med näsan från hans hår, snabbt titta åt ett annat håll och ta några djupa andetag. Det hjälper ju inte att JAG börjar gråta.

Jag lyckades hålla mig något sånär i schack ända in i hissen, men väl där inne tillät jag mig att gråta. Min lille hjälte är snart ett år och vi lever fortfarande i ovisshet.

Ibland känns det förjävligt.

Ibland brister det.

Ibland är det skönt att få gråta ut och känna hur det verkligen känns.

Efteråt är blir det lättare att le igen, att fokusera på det som är bra. Det kan ta några timmar, ibland en dag, sen går det över. Jag vilar tryggt i den vetskapen, njuter av att ha min fine karl här brevid mig i soffan och lillsork sovandes i sin säng… vilar i att veta att morgondagen kommer att bli mycket bättre än idag.

Världens finaste

Ibland kan dom mest ordinära stunderna vara dom som ger mest njutning. Som en god kaffe vid havet följt av sötaste lille pojken som vaknade sin vagn och blev jättelycklig när han fick gunga. Att vi sen kom hem till ett skinande rent hem satte en extra liten guldkant på det hela. Golvet vid köksbordet var rent i hela 35 minuter! Sen åt lillen middag.. : )

Morgonstund

Söndag morgon klockan 06.39 hördes det lite bräk och bu inifrån lillens rum. Han blir så glad när man öppnar dörren och säger god morgon! Hur trött jag än må vara så går det inte att bli annat än lycklig när han ska berätta allt om sin natt när han får en ny blöja på skötbordet. Sen är jag en sån där som tycker att det är mysigt att tända kristallkronan över matbordet lite sådär lagom mycket så att man får en mjukstart i mörkret. Att sitta i pyjamas och prata med skrutt över hans skål med gröt. Den förkylda lille pojken hade dock ingen strålande aptit. Päronpurén var godare att få ner i den rossliga halsen. Jag förstår honom. Klockan 09.00 blir det välling följt av förmiddagslur. Anar att hela familjen kommer att passa på att sova en stund på förmiddagen, det är det som är så skönt med söndagar : ) Delar av familjen ligger ju faktiskt kvar i sängen och tar en välbehövd sovmorgon. Också bra, då är det varmt och gott när jag sen kryper ner.

 

Stiltje och fullt ös på samma gång

Det är nu drygt två veckor kvar av min föräldraledighet och drygt tre veckor kvar till nästa benmärgspunktion på lillen. Jag hade ju som plan att njuta riktigt ordentligt av mina sista veckor som mammaledig, och det har jag. Rent medicinskt så har vi inte fått reda på något nytt utan väntar på nästa benmärgsprov och svaren som sen ska komma framåt slutet på året. Om det är något vi är vana vid så är det ju just att vänta. Och istället för att älta vad som kan hända så lever vi i nuet så mycket det går och tar vara på dom vackra höstdagarna. Dom spenderas allra helst nere vid havet där änder och gungor gör livet till en ständig lek.

Samtidigt som vi står och skrapar på en och samma ruta när det gäller utredningen av lillfisens röda blodkroppar, så händer det MASSOR i hans utveckling här hemma. Pigga ben springer nu omkring i gåstolen här hemma, dom små fötterna trippar fram med gåvagnen också. Men allra bäst är det att jogga omkring med sina mjuka händer tryggt vilandes i mammans eller pappans. Han säger “mamamama” och kan bräka som ett lamm : ) Bästa mellanmålet är keso med banan eller avokado. Godaste maten är svår att komma på, för han är lika matglad som sina föräldrar, men favoritsången är utan tvekan den om kråkan som skulle ut och åka.

Mitt i allt bus och mys så börjar jag känna mig redo att lämna över stafettpinnen till världens bästa pappa. Att vår son kommer att få ett helt halvår tillsammans med sin pappa känns fantastiskt. Men jag ska inte sticka under stol med att det alldeles säkert kommer att kännas väldigt konstigt att inte vara den som har koll på alla rutiner här hemma… Det är väl som det ska vara : )

Nu är det däremot hög tid att planera för det stundande ettårskalaset (ETT ÅR, vad hände med min bebis?!). Trevlig kväll!