Kalas och krupp

Lördagen bjöd utan tvekan på två ytterligheter.
Först var det kalas för min systers gullunge som fyllde ett i förra veckan. Vi åt god lunch och tårta och lekte i massor.
Henry var förkyld men på gott humör. Speciellt när han fick gå runt barbent och leka med bilar… : )

Han hostade en del, men det var inte förrän han skulle sova som den började bli mer intensiv. När jag gick för att natta om honom tredje gången han vaknade så hade hostan förändrats och Henry hade svårt att andas.
Eftersom min systers son har haft falsk krupp så förstod jag snabbt vad det var frågan om. Jag virade in lillen i filtar och precis när vi skulle gå ut så kräktes han ner både sig själv och mig. Vi gick ut ändå. Men han var så upprörd. Hosta och ansträngd andning, och så jag som väckt honom och gått ut i friska luften. Hela situationen var ju jättekonstig för honom.

M ringde vårdguiden efter ett tag och det blev att snabbt byta kläder och åka till barnakuten i Danderyd. Där fick Henry andas adrenalin och så fick han en engångsdos med kortison. Och trots att han tyckte att det var jätteläskigt att behöva andas i mask så log han och pussades med oss strax efter det var klart : )

Sen blev det att försöka sova i högläge med en ett och etthalvtåring. Inte helt lätt! Henry sov nog okej, men jag fick knappt en blund. Man blir lite speedad även efter ett sånt sjukhusbesök.

Söndagen blev därför lugn. Mycket lugn.
Både stora och små drack rött te med chili, ingefära och honung. Och smoothies på färsk apelsin, annanas och banan.
Mums!

Jogg nr 2.

Betade av en längre sträcka idag. Jag orkade inte springa hela vägen utan tänker som så att det blir kul att se tiden förbättras allteftersom jag orkar jogga mer och fortare.
Man måste vara snäll mot sig själv : )

Med första dosen TBE-vaccin tagen, dryga två timmars sovgos med Henry efter lunch och härligt middagssällskap här hemma ikväll så blev det här en riktigt bra dag.

Imorgon = Kalas!

Hög tid att sova med andra ord.

Jogg nr 1.

Att äta middag en timme innan en tur var givetvis ingen lysande idé, men jag tog mig ut och tog mig runt. Och nu får jag njuta av den sköna känslan som alltid kommer efter ett träningspass : ) Kan lugnt säga att humöret är 100% bättre nu än innan. Så kan jag ju bocka av ett träningspass i min tvåveckorsplan och det känns skitbra!
Är det bara jag som tycker att det känns extra härligt när träningen har skett utomhus?

Sorkstorks app-mapp

Jag tänkte att vi släpper skriverierna om alla sjukhusbesök för en dag och istället kikar på vad Henry underhåller sig med när han pysslar med min iPhone eller vår (läs hans) iPad.

För innan jag fick barn så hade jag alla möjliga tankar och planer. Jag skulle bara ge mitt barn hemlagad mat, aldrig värma något i micron, inte använda plastflaskor, tallrikar och skedar. Mobiler och datorer tänkte jag skulle få vänta tills det skulle vara absolut nödvändigt för mitt barn att ha och använda. 
Men så fick jag barn. Ett barn som inte fick amma i stort sett alls under sina första tre veckor i livet. Ett barn som fick sin mjölk i Medelas plastflaskor, eller i sond (dvs också plast), eller näringslösning via droppslang (plast). Tror ni att jag skänkte mina tankar om plastets vara eller icke vara då? Nej. Men det gör jag däremot nu. 
När Henry var runt halvåret gammal så fick jag ett tips från en väninna om att Fischer Price gör roliga appar för små barn. Det lät ju kul och jag laddade hem några Laugh and Learn för att se vad reaktionen skulle bli. Henry var måttligt intresserad. Men vi märkte snabbt att det var ett bra sätt att distrahera under provtagningar och långa sjukhusbesök. Det var även ett sätt att få några minuter över för att ta en dusch. Men också ett roligt sätt att umgås med min lilla kille. Sitta tillsammans och peka och prata om djuret som syns på skärmen, sjunga med i sångerna och klappa händer. 
Henry är idag drygt 17 månader och älskar olika pussel som finns i appar för både mobil och padda. Radioapan var länge en favorit, men sen han lärde sig alla olika “spel” så har den fått ge vika för just pusslen. Det är så häftigt att se hur han lär sig! Han vet vad en massa djur heter på engelska, pekar, skrattar och söker vår uppmärksamhet för att visa vad han kan : ) Pussel hanterar han vant med sina små knubbiga fingrar. Han funderar och löser problem, ibland med hjälp men oftast på egen hand.
Paddan är en naturlig del av Henrys vardag. Vi har valt att låta den finnas tillgänglig för honom och det har fungerat jättebra hittills. Han älskar att vara utomhus, att titta i sina böcker, att leka med sitt tåg, leka kurragömma och busa med katterna. Så att han kan använda paddan eller min telefon som ytterligare ett roligt läromedel tycker jag är toppen. 
Omväxling förnöjer ju, som bekant.
Men jag förstår att det här är ett ämne som man funderar mycket kring. Jag tror att det är som med det mesta – lagom är bäst. 
Och jag får helt enkelt inse att min åsikt kring barn och tekniska prylar bara är en i raden av saker som förändrats sen jag fick barn : ) 

Over and out

Fyra sjukhusdagar inom loppet av fem dagar är nu avklarade.
Baksmällan efter alla intryck, känslor, och tankar är här, precis som väntat, och det finns inget annat att göra än att gå och sova.

Om två veckor ska vi tillbaka för nya prover, undersökning och kanske en transfusion. Till dess hoppas jag att min kropp orkar ta sig igenom 5 löprundor. Tänkte att jag räknar ner sådär lite kravlöst här i bloggen allt eftersom : )
Tror att jag börjar imorgon om jag kan sova i natt. Det vore skönt.

Nattinatt

En stor dag.

Är det normalt att få en tår i ögat när man monterar isär spjälsängen och verkligen inser att sin lille skutt inte behöver den längre?

Han har sovit i sin stora säng i flera veckor, så det var dags att göra mer plats för lek och mys i hans rum. Men att själva borttagandet av spjälsängen skulle kännas så högtidligt och sentimentalt i mammahjärtat? Det är ju bara en säng.

Numera får han ett litet glas med varm mellanmjölk innan vi läser godnattsaga och somnar i hans 120-säng.
Han är stor nu : )
Min stora lilla hjälte. Det känns fint.

Så mycket bättre!

Det gick bra på sjukhuset idag : )

Henrys port är hel och kan fortsätta användas för transfusioner. Däremot var det en hel del blod som inte gick in genom nålen, genom porten och in i venen.
Det som hände igår var att nålen av någon anledning åkt ut ur port a cathen och la sig direkt under huden så att blodet samlades där.
Larmet på pumpen hann gå tre gånger innan vi förstod vad som hade hänt och det var blått och svullet och ömt.

Transfusionen fick avbrytas, nålen tas bort. Sen fick vi vänta en timme för att svullnaden skulle lägga sig lite.
Nästa stickförsök gick inte bra. Längre nål på grund av svullnaden, bara det att den inte stacks ner i porten utan rakt ner i huden. Henry var så förtvivlad och hade så ont att ryggen var dyngsur av svett efteråt.

Vi bestämde att vi skulle vänta en dryg timme till innan nästa försök. Vi lånade en sjukhussärk till lillen och bäddade vagnen med min halsduk. Han var helt slut och klockan var runt 19.

Det är viktigt att man spolar rent porten ordentligt efter varje transfusion eller provtagning och avslutar med att spruta in en liten mängd Heparin (blodförtunnande medicin), annars kan det bli koagel och då går den sönder. En annan viktig orsak är att man inte vill få in några bakterier. Både koagel och infektion i porten innebär att man måste operera bort den och sätta in en ny.

Så väckte vi vår sovande skatt för ännu ett misslyckat stickförsök. Han var lika ledsen den gången. Då brast det för mig.

Det bestämdes att vi skulle vänta till idag kl 10.
Och idag hade svullnaden lagt sig och det gick galant att spola rent och ta ett hb. Såååå skönt!!
Nu ska vi tillbaka igen på tisdag så att han äntligen kan få blodet som han behöver.

Och såhär ser han nu ut på sitt lilla bröst.

Otursdagen

Vi lämnar en hemsk dag bakom oss och försöker som bäst att ladda om inför ännu en sjukhusdag imorgon.
Henry sover tryggt i sin säng nu äntligen. På mig dunkar huvudet och det går inge vidare att koppla av och somna. Spelar Candy crush med en sovande katt på armen.
M tittar på tv. Vi är för trötta för att prata, för trötta för att göra något alls.

Det finns ingenting som är värre än att se sitt barn gråta förtvivlat och stirra på en, undrande varför i helvete jag inte gör något för att hjälpa honom när det gör ont.
Istället sjunger vi Imse vimse spindel, stryker fingrarna över hans svettiga panna och säger hur världsbäst han är. Försöker att strunta i att hjärtat går i tusen bitar.

Vi håller tummarna att Henrys port a cath fortfarande fungerar efter dagens missöde. Annars har vi en ny operation att se fram emot.

Det var vår fredag.

Hoppas att ni har en mycket bättre kväll : )