Inskolning dag 6

Dag 6 bjuder på magont och oro och då pratar vi om mamman. Det är tredje dagen i rad som Henry blir så ledsen när uteleken är över och det är dags att säga hejdå till sin mamma för en timme inomhus. 
Jag vet ju så väl att min oro smittar av sig på lillen. Men samtidigt tänker jag att Henry (i det långa loppet) mår bätte av att förstå att det här är en stor omställning även för mig. Alla känslor är ju tillåtna. 
Det är den stora fördelen med en lång inskolningsperiod, tycker jag – att inställningen till omställningen kan få variera en aning i lugn och ro, för att till sist landa tryggt och bra för alla inblandade. 
I eftermiddag väntar provtagningen för att kolla Henrys hb. 
Då ska vi festa till det med god färskpressad juice : ) För om man kan sätta en liten guldkant på dagen så är det bara att göra. Inga ursäkter. 

Vilken dag!

Halv elva i förmiddags packade vi ihop oss och picknickkorgen och begav oss ner till havet för lek och bus med alla barnen på Henrys förskola. Barn och föräldrar var där och det var så roligt att få träffas och prata en stund. 
Stämningen var väldigt gemytlig och vi konstaterar än en gång att vi är superglada över att vi fick en plats just där. 
Henry däckade i vagnen på väg hem och sov en bra stund ute i friska luften. Att han ska få blod på fredag märks inte så mycket än. Det känns skönt. Däremot märker man ju hur mycket det tar på hans krafter att vara omkring andra barn : ) men det verkar ju vara lika för dom flesta. 
Vi tog en tur ner till vår andra fina lekplats nu på eftermiddagen. Det var där vi fick se hur han orkade hänga i stången som på bilden : ) 
Dagen har verkligen gått i lekens tecken och hela familjen är nöjd och glad. 
Nu är vi redo för en ny vecka då förskola står på dagordningen hela fyra dagar i sträck. Jag längtar och jag tror att det smittar av sig på lilleman. 
Synd bara att vi missar fredagen, men är det sjukhusdag så är det. 
NU är det dags att bita tag i middagsplanen! 

Dag 2

Redan när vi kom fram imorse så märktes det stor skillnad mot igår. Jag behövde inte låna ut min hand för att vi skulle våga ta oss in genom grinden. Ett par gånger kom han och ville sitta i mitt knä, men bara korta stunder, för nyfikenheten tog snabbt över och leken blev roligare än mammas famn. 
Det är så spännande att få se hur han reagerar på allt det nya. Och roligt att få se hur fröknarna är och hur dom andra barnen leker. 
Imorgon kör vi samma upplägg som idag. Kl 9-10 och föräldrarna sitter stilla i sina stolar på trädäcket så att barnen och fröknarna får göra sitt och lära känna varandra. 
Mitt intryck av dag två är att det här kommer att bli jättebra. 
Däremot hade jag inte räknat att både Henry och jag är så trötta efter en liten ynka timme på dagis haha : ) det är många nya intryck för oss båda antar jag. Mycket information att ta till sig för oss nya föräldrar. 
Men nu ska vi fortsätta att njuta av dagen och solen : ) hoppas att du gör detsamma. Hej så länge! 

Första inskolningsdagen!

Just nu tittar Henry på Stadens hjältar och jag sorterar känslor : ) 

Första inskolningsdagen gick över förväntan. Henry vågade sig iväg en bit ner på gården tillsammans med en fröken och några andra barn. En liten stund fick jag känna på att lita på att han hade det bra utan mig. DÅ vällde mitt mammahjärta över av stolthet! Jag blev liksom jätteglad på samma gång som någon form av tomhet infann sig inne i mig. Han är försiktig min lilla kille. Han är rätt blyg och eftertänksam. Så han satt i mitt knä större delen av tiden. 
Men som sagt, att han vågade sig iväg en liten stund var mer än vad jag hade räknat med och jag är så nyfiken på hur morgondagen blir. 
Det är bara så galet att vi för två år sen inte kunde räkna med att Henry skulle klara sig hela vägen fram till förlossningen… och nu går han på dagis! 
Vår lilla hjälte. Det här är en stor dag för hela familjen : ) Att få vara en “vanlig” familj med hämtning och lämning och allt annat som dagis innebär känns så bra! 

Magisk måndag

Idag vaknade hela familjen på rätt sida : ) Förutom katterna som sovit mest hela tiden då.

Att komma tillbaka till Öppna förskolan var precis så roligt för oss båda som jag hoppades. Jag träffade två jättetrevliga mammor, en lika trevlig pappa och så självklart – vår öppna förskolas bästa pedagog. Stämningen var som alltid lekfull och skön och Henry donade runt bland Briotåg och stora fordon. 
När lunchen var intagen och det blev dags att lämna föris så knallade vi ner till centrum där de små paketen skulle postas. Henry “läste” om veckans erbjudanden och var störtnöjd i vagnen trots att det tog en stund med alla porton. 

Efter dagens tupplur så tog vi på oss skorna igen och gick ut på promenad. Den här gången spatserade vi bort till onsdagens destination och tog oss en titt på leksakerna på gården. Sen tog vi oss in i skogen där vi pratade om kottar och rötter och livet. 
Väl hemma sprang vi runt och kastade tennisboll. Sen kom den glada pappan hem på sin cykel och det var dags för middag. 
När klockan är kvart över sex så är alla hungriga. Och vad det underlättar när man ska låta lillen äta själv! Köttbullar med potatismos gjorde allas magar mätta och belåtna. 
Sen på med skor och ut igen. Den här gången följde pappan och vår kisse Musse med på promenad, men vi kom inte så långt. Grannarna som bor några hus ned på gatan var ute och vi fastnade i ännu ett trevligt samtal. 
Jag älskar gatan där vi bor. Husen är lika personliga som personerna som bor i dem. Alla hälsar på varandra. 
Jag älskar att vi har så nära till en så mysig öppen förskola, att jag alltid kommer därifrån med ny energi. Att Henry får växa upp i det här området, där vänlighet är ordet som bäst beskriver tillvaron. Det är inte illa. Och jag är så tacksam. 
Jag tror att Henry är lika nöjd med den här dagen som jag. 

Egen tid

Jag bad om egen tid idag. Golven bönade och bad om att få bli av med alla päls och dammtussar.
Den 4,7 meter långa kelimmattan orkade inte ens be längre då den nog anade att dess lott här i världen var att ha ett vitt lager päls över sig.
Satte på radion och hällde upp ett litet glas Riesling som blev över i fredags. Jag dammsög mig dyngsvettig. Inte ett hårstrå finns kvar på mattor och golv.
Men den där känslan av att det är bråttom nu, att jag har ont om tid, finns kvar. Jag betar av sysslor, tankar, gör det jag kan för att komma vidare. Men ändå är den där känslan kvar.
Det var egentligen den som gjorde behovet av egen tid viktigt idag.

Den egna tiden behövs mer än någonsin när jag behöver få tänka till punkt. Den egna tiden ger mig utrymme att reflektera, fundera, göra… Att skriva.

Imorgon är sista dagen som Henry och jag har tillsammans. Det lät dramatiskt!! Och det var inte alls meningen : ) Men på tisdag morgon kommer hans två pedagoger och hälsar på här hemma och på onsdag kör vi igång med inskolning.
På tisdag ska jag till frisören i förhoppningen om att mirakel kan ske. Imorgon skulle jag verkligen behöva träna.
Blaj blaj. Det är nog dags att boka in en riktig tjejkväll snart : )

Nä. Jag vet till viss del vad den brådskande känslan kommer ifrån. Men jag väntar fortfarande på att kunna se hela bilden. När det faller på plats så ska jag dela med mig.

Nu kommer mina killar hem : )