Say what?!

Okej. Igår var vi i Täby centrum och flanerade.
Det finns en “lekmatta” som ändrar motiv där och som är rolig för barnen att springa på, ibland är det fiskar som simmar under vattnet, ibland blommor, bubblor eller fjärilar. Intill finns ett gäng stolar och puffar för barn och vuxna att sitta på.
Henry lekte, Mathias och jag njöt av att se vår lilla kille så glad.
Så sätter sig en mamma brevid mig. Hon har en dotter med sig som börjar leka vid en av puffarna.
Vid det här laget var det många barn runt den här roliga mattan och puffarna och ett av barnen kom och tog över puffen från den här kvinnans dotter. Dottern tittade undrande på sin mamma som högt säger:
“Putta ner honom bara! Du hade den först så det är bara att knuffa ner honom!”. Ärligt??!!

Allt prat om Lundsberg, nollning, mobbning, utanförskap… hur i helsicke tänker man som förälder när man säger åt sitt barn att det är okej att använda våld för att få tillbaka det man lekte med? För mig spelar det ingen roll vilken ålder det är på barnet, att säga så är ALDRIG okej. Är man på allmänna platser så får man väl för sjutton dela med sig.

Jag kan tänka mig att det var en sån förälder som Lill Linda hade som låste in mig på toaletten på mitt första dagis när vi flyttade upp till Huddinge. Hon var så elak. Och jag var för liten för att försvara mig.
Det var nog därför som den här mammans kommentar till dottern stack så i ögonen på mig.
Men jag tror inte att den där mamman vid lekmattan igår har förstånd nog att förstå hur såna resonemang kan påverka ett barn. Kan vi inte bara enas om att det ALDRIG är okej att skada en levande varelse?
Okej då… mygg och en och annan spindel kan väl gå an : )

Tankar och utflyktsmat

Jag är rätt mån om vad Henry stoppar i sig. Det hade jag varit oavsett om han var helt frisk eller inte, men det känns ännu viktigare för mig nu med tanke på att hans kropp redan är påfrestad på grund av anemin. Jag har ju länge varit stressad över att hans tillväxtkurva ska plana ut, så som den ofta gör när man har medfödd anemi, men Henry växer så det knakar än så länge : ) det gör mig så glad och ännu mer motiverad att hitta på goda och nyttiga ätbara mumsigheter.
Jag kan ju inte påverka anemin, inte donera något organ, inte ens donera blod direkt till honom… men hans relation till mat kan jag påverka i min roll som förälder. Att se till att hans kropp har dom bästa förutsättningarna i övrigt kan jag hjälpa till med. Därför blir det så viktigt. Och roligt : )

Imorgon ska han ha matsäck med sig till förskolan. Det är första gången och jag tänker därför att han ska få något riktigt gott : ) Pannkakor.
Men jag vet ju själv hur man brukar må efter en pannkaksmåltid. Det känns inte optimalt om man ska orka med eftermiddagen bland kompisar och stoj och då är det ju toppen att det finns varianter!
Som till exempel havrepannkakor : ) så himla goda och landar så mycket skönare i magen.
Såhär gör jag:

Jag vispar ihop 4 ägg med 2 dl mjölk. Sen tillsätter jag ytterligare 4 dl mjölk (gärna standard ekologisk, men eftersom det inte finns i laktosfritt alternativ så får jag nöja mig med mellanmjölk). Vispa.
I med 1,5 dl vetemjöl, 0,5 dl havregryn (jag har en blandning havre och dinkelgryn i en burk som får agera havregryn), 1 dl råg eller dinkelmjöl. Vispa ordentligt.
Jag skippar den halva teskeden med salt nu när jag gör pannkakor till Henry, annars är det gott att ha i.
1 tesked vaniljsocker, 1 tesked flytande KRAV-honung. Vispa och häll i en liten klick smör innan du ställer in hela härligheten i kylen en stund. Minst 15 minuter.
Sen är det bara att steka!
I Henrys lilla matlåda kommer det att ligga två stycken rullade pannkakor med ekologisk keso och jordgubbssylt. Ett Digestivekex och skivad kiwi. Vatten att dricka.

För mer pannkaksinspiration så rekommenderar jag den här sidan.

Kram för att hösten är här och en ny vecka är på intåg!