Month: October 2013

Den finfina onsdagen!

1. Henry har fått hänga med sin mormor och morfar hela dagen lång. 

2. Mys och gos med världens finaste små barnarmar väntade när jag kom hem. 
3. SUSHI väntade på middagsbordet i sällskap med mina föräldrar. 
4. Mamma har strukit all min rena tvätt! En lyx som jag njuter av så mycket : ) 
5. Jag har jobbat! 
6. Unnade mig en rask prommis till tåget efter jobbet, så skönt!
7. På lunchen fick jag en väldigt fin och speciell leverans från min favoritstad… 
8. Kompiskramar! 
9. Klockan är inte åtta och lillen  sooooooover : ) 
10. Nu ska jag göra precis ingenting. 

En bra dag ❤️ 

Pigga gänget…

Här sitter den ena, nästan sovandes på sin post. Vagnen är den stora tryggheten när man är på sjukhus. 
Bortsett från mamman : ) 
Nålen är satt och det gick hur bra som helst. Med hjälp av en undersköterska i världsklass så glömmer man alla bekymmer. Idag hade hon såpbubblor. Succé!!
Här sitter den andra. Med halsont på nytt och tröttare än tröttast. Tänker att på fredag måste jag vara pigg. Då fyller ju herrn i vagnen TVÅ ÅR : ) 
Det är många tankar som rör sig i mitt huvud. Det rusade till i hjärtat när vi passerade KS i Solna imorse. Så många minnen som finns just där. 
Och så många minnen som sitter i väggarna även här. 
Huddinge sjukhus. 
Läkare, sköterskor, undersköterskor… Som alla har blivit en del av vårt liv. Som alla är en del av vår trygghet. Så det kan bli. 
En halvtimme till, sen hoppas jag att blodet kan kopplas på. 
Det kommer att kännas som semester när jag är på jobbet imorgon. 
❤️ 

87

Blodvärdet sjunker snabbt när man är sjuk… På två och en halv vecka är det nere på “hög tid att få transfusion imorgon”. Jag visste det när jag såg honom igår morse. Därför åkte vi och tog ett stick i fingret idag istället för imorgon som planerat. 
Det var bra. Vi skulle inte till Huddinge förrän på torsdag. 
Dags att packa sjukhuspackningen och samla ihop lite sömntimmar.. 
❤️ 

Madagaskar

För andra gången idag ligger vi i soffan och tittar på Madagaskar. Febern nere på runt 38 men jag anar att den är på väg upp igen. Middagen kräktes upp direkt… 
Så efter en vaskning i handfatet, blöja och pyjamas på så gick vi ut i tvättstugan. Sen landade vi här. Jag laddar inför nästa omgång med Alvedon.. Tröttheten efter flera veckors egen sjuka och att nu vara stark och bra mamma till en liten skruttis tär på krafterna. Bara det att jag inte har några pyjamaser till honom i rätt storlek nu när han fryser kan få mitt mammahjärta att vilja brista. 
Vi saknar pappan ❤️ 
 
Men… Vi har varit med om värre. 
Jag försöker att påminna mig om det. Det här kommer att vara i dagar. Sett ur  anemiperspektivet så känns det här ändå rätt lindrigt. 

Fredagsmys kanske någon annan har ikväll?

Här hostar jag mer än någonsin… Så andfådd och svullen i halsen : ( 

Och Henry klarade sig till nu. När jag kom hem satt han varm och jättetrött i sin mormors knä. Termometern mätte 39 grader på lilltuss som bara har haft feber en gång tidigare. Så här sjuk har jag aldrig sett honom. Inte på det här sättet i alla fall. 
Så jag ställer om förväntningarna på helgen. Nu blir det lugnt mys för hela slanten. Massa goda (och kalla) smoothies för våra onda halsar, film och lättäten mat. Henry ska nog få lite glass om han vill : ) 
Nä, dags för hostmedicin. Fy farao för det här… Blä. 

Att välja väg

Min älskade M och jag hade delade meningar om den saken när jag var gravid med Henry. 

Vi är då i veckorna 20-24, då vi visste om cystan. Henrys liv räddades för första gången tack vare shunten som opererades in i hans pyttelilla mage. Shunten som skulle se till att vätskan i cystan dränerades ut i fostervattnet. Shunten som skulle göra mig extra uppmärksam inför den kväll då vi åkte in akut tack vare att jag kände på mig att Bubblan (Henrys första namn : )) mådde dåligt. 
Mathias och jag var ute på landet dom veckorna. Vi skulle komma att prata mycket om hur vi hanterar kris och oro. 
Vi lärde oss mycket om varandra den sommaren. Vi lärde oss att vi tänkte väldigt olika, men också att inget sätt var rätt eller fel. Det blev däremot väldigt viktigt att vi förstod vad vi behövde av varandra. 
Jag lärde mig mycket om Mathias, men ännu mer om mig själv. 
Min resa pågår fortfarande, men jag vågar säga att den största förändringen nu har skett. 
För vad jag inte visste om mig själv då, den sommaren för två år sen, var att som gravid, så kunde jag inte ta till mig alla dåliga nyheter. Det skulle göra för stor skada. 
Jag menar såhär: 
Jag lyssnade, jag förstod, jag grät, jag var förtvivlad, rädd, arg… så otroligt arg. Men jag var så lycklig. Och glad och förväntansfull. Mitt i allt elände så gick det inte att vara ledsen och orolig precis hela tiden. Jag var liksom tvungen att få vara glad också. Stolt över min växande mage. Förväntansfull inför det liv jag skulle få lära känna. Nyfiken på det nya livet som förälder. Lycklig över att just idag lever han. Jag kunde inte med att låta skammen över mitt misslyckande ta över. Då hade jag inte klarat av min graviditet. Kroppen sa ifrån, den krävde att få vara glad emellanåt. 

Men när man är glad mitt i en sån eländig röra så kan det lätt uppfattas som att man inte bryr sig. Eller ännu värre, att man inte har förstått hur illa det är. Att man inte tar det på allvar. Och det allra värsta, att det faktiskt kanske inte är så illa ändå. 
Fel. 
Man bryr mig och man förstår. 
Tro mig, man är så smärtsamt medveten om hur illa det är. Även när det inte syns. 
Min räddning blev att jag började fungera genom att inte låta rädslan och oron ta över. Det gick automatiskt, min kropp sa ifrån. 
Det är nog helt enkelt en resursfråga: Slösa inte dyrbart kapital på jobbiga och oroliga grejer. Att slösa på onödig oro är en lyx som det inte finns marginal för. 
Investera istället i det som ger bäst avkastning. Det vill säga glädje. 
Därför njuter jag. 

Jag lever ju bara en gång. En chans är allt vi får. 
Jag har en chans att visa min familj hur mycket dom betyder, jag har en chans att göra mitt arbetsliv till det jag vill, jag har en chans att ta hand om mig. Jag har en enda chans och den är nu. 

Ta inte ut glädjen i förskott… Den som myntade detta idiotiska ordspråk… Usch.
Ta ut all glädje du kan, jämt!! Det är ju för sjutton ett konto som aldrig tar slut. (Önskar att lönekontot var lika generöst ; )
Hur som helst. Det här är min gåva till mig själv, min skyldighet som mamma, och mitt sätt att visa respekt för min vackra livskamrat. 
Det är också så jag orkar med dom tuffaste dagarna. 
❤️ 

Höjdpunkten på dagen

Håhåjojo, jobb blev det allt idag. Och efter en bra jobbdag kommer den bästa stunden på dagen. 

Jag vet att jag tjatar om hur mysigt vi har det när vi går hem från dagis. Men alltså, det är så myyyyyyyysigt!!! Han är alltid så glad att se mig. Han vinkar alltid glatt hejdå till fröknar och kompisar. Sen börjar promenaden hem. Stunden då vi pratar, varvar ner, får lite (välbehövd för min del) frisk luft och bara är. Jag stressar aldrig hem med honom. Då får middagen hellre bli aningens sen. Vår stund där precis efter våra arbetsdagars slut är helig. Ibland behöver man till exempel stanna och kramas. Då gör vi det tills han tycker att han har kramat färdigt. 
Vem vet när eller om det vänder? En dag kanske det inte alls är lika glatt och gosigt och då gäller det att ha lagt fina stunder i sin minnesbank. Annars orkar man inte.
Inte jag i alla fall… : ) 
Nu: 
Sen: Over and out, nattinatt ❤️