Varannan dag

Veckan började så himla mysigt igår : ) Jag tog bilen till Täby Centrum och vaggade fram till min bästa kompis som hade ledig dag och tid för fika och lunch. Vi bänkade oss i en skön soffa och pratade i flera timmar. När jag sen nästan var framme vid bilen så märkte jag att mobilen var borta… den hade jag helt enkelt låtit ligga kvar på bordet där vi suttit och fikat. Stressad, höggravid och med smärtan från foglossningen så vaggade jag tillbaka hela vägen till fiket och där fanns min telefon! Tack och lov!

Hem och vila.

20140617-100157-36117730.jpg
Sen hämtade jag Henry och åkte ner till våra vänner där det var 2-årskalas för finaste lilla Nelly : ) att gå på kalas är en av Henrys absoluta favoritaktiviteter och nu börjar han få kläm på fiskdammen också. Sen hem till världens röra för lite middag och sen kom dagens tredje höjdpunkt. “Henny, mamma ada tissammans!!” Jaaaaaa! Att få lägga min onda kropp i badkaret är räddningen nu så lyckan är total att Henry nu vill bada hela tiden. Han log och tittade på Mathias och sa “pappa osså ada”. Så det slutade med att vi hade badkarshäng alla tre i närmre en timme haha.

20140617-100118-36078272.jpgsöta fikabarn : )

Natten till idag var däremot hemsk… kramp i vader och fötter, värk i höfterna och huvudvärk. Idag väntar lunch och sen besök hos min barnmorska. Ser mig själv i spegeln och ser en väldigt blek kopia av den jag var igår. Ikväll ska jag bänka mig i soffan med tusen kuddar och dricka te med en finfin vän. Nu får det nog bli en power nap och Alvedon för att klara av dagen.

Badliv!

20140615-102040-37240216.jpg
Äntligen! Först ut är grabbarna (katten sniffade bara på bubblorna) och snart är det min tur : ) Om bara några dagar är hela bygget klart!
Overkligt. Och så skönt. Så fort dom är helt klara (förhoppningsvis på tisdag) så ska jag börja städa och boa in oss i dom nya utrymmena. Och njuuuuuta av tystnaden : ) planerar att mysa runt här tillsammans med vår städerska på onsdag förmiddag… Damma och torka.
Vi tar en välbehövd paus från tankarna på bebisar, sjukhus, mediciner och allt och njuter av söndagen. Med badkar!!

Hej fredag

Ja, hej fredagen den 13e : ) som vanligt är du ingen otursdag utan tvärtom. Idag väntar Henrys första sommaravslutning och tvillingarna har klarat av 32 veckor i min mage. Vi välkomnar den här dagen med vidöppna armar eftersom veckan har varit tuff. Men trots allt så har vi nu haft förlossningsplanering, skrattat en del och börjat finna oss i den nya verkligheten. Det är otroligt hur kroppen och hjärnan fungerar och hela tiden jobbar framåt.

Smått otroligt att kroppen kan klara av att bära två barn på samma gång också… : ) tänk att varje bebis är ungefär 40cm lång och väger runt 1,7kg. Sparkarna börjar göra ont och ibland känns det som att skinnet ska gå sönder på mig. Om vi bortser från allt det jobbiga vi fått reda på en stund, eller helst hela dagen idag, så ska det bli så himla häftigt att få se vilka dom här två krabaterna är. Om dom kommer att vara lika pigga utanför magen. Få se om dom liknar Henry. Två bebisar nya små bebisar är snart här!!

Nej, dags att fundera ut vad jag ska ha på mig på avslutningen och kanske måla en nagel eller två. Allt medan magen guppar av all energi där inne och vår fina gamla ytterdörr nu försvinner till förmån för en ny och bygget sjunger på sista refrängen. Vilken dag : )

 

Nya tider

Det gick inte att blogga igår. Det är inte helt lätt idag heller för tankarna snurrar fortfarande. Vissa sorteras snabbare än andra men frågorna är fler än någonsin.

Älskade finaste Henry, om några veckor flyttar sjukdomen hem till vårt hus. Vi ska lära oss att sätta dropp subkutant i magen på dig och du kommer att få sova med en slang några gånger i veckan. Det är för att ditt ferritinvärde har stigit en hel del det här året. Vi har hela tiden vetat att den här dagen kommer att komma och jag trodde nog att det skulle hjälpa när dagen väl kom. Det gör det inte. Det är en klar påfrestning att medicinen snart ska flytta in i våra sovrum.
Men vi kommer att prata med dig, skoja med dig, få dig att förstå varför det är som det är. När det blir jobbigt finns vi där och tröstar och när du behöver prata så kommer vi alltid att lyssna. Vi kommer att klara av det här lika bra som vi har klarat allt det andra.

Min älskade finaste Henry, det visade sig också att det nog visst är så att vi som älskar dig mest är dom som gjorde dig så extremt unik. Jag kan inte säga mer om det just nu. Vi måste förstå det bättre, sortera känslorna.

Mina pigga små bebisar… det finns nu en risk att ni också blir sjuka, även om inget tyder på det just nu. Jag kan inte säga mer om det heller just nu. Vi måste förstå det bättre, sortera känslorna.

Det är nya tider nu. Förutsättningarna har ändrats men vi är inte helt säkra på hur mycket än. Vi behöver möten, planering, få fråga, få smälta, få prata. Få gråta. Acceptera att det här är vårt liv. Samla oss och gå vidare och möta framtiden.

20140611-161821-58701880.jpg

Nattinatt

20140609-230455-83095439.jpg Vi lägger en minst sagt händelserik dag bakom oss, somnar och laddar batterierna. En omtumlande dag… Ska försöka att förklara en del av den imorgon. Vi kan konstatera att forskandet kring vår lilla skatts anemi går framåt även om det är med blandade känslor.

Sov gott, hörs imorgon

Morgonmys

20140608-074439-27879241.jpg
Henry slog rekord i att vara vaken igår kväll : ) han somnade först vid 22.30 efter en helkväll med sina kompisar Holly och Nelly. Det spelades bandy, åktes på mage nedför vårt lilla berg, Henry övade på att hoppa och så skulle alla springa från berget till altanen och ropa “mååååål”. Man blir ju lycklig ända in i märgen när glada barn far runt i bara shorts och klänning när klockan är efter nio : ) Så fick ju jag och Mathias också njuta av härligt sällskap.
Lite trötta idag. Mathias väntar nu på sitt flyg på Arlanda. Henry och jag tar en lugn morgon och sen åker vi till mormor och morfar. Att ha den blivande pappan på andra sidan Atlanten i vecka 32 är kanske inte vad som rekommenderas när man väntar tvillingar, men vi bestämde oss för att chansa.
Allt blir ju dessutom mycket lättare när man har snälla föräldrar att vara hos : ) för nu är det tungt på riktigt.

20140608-075440-28480585.jpg
tvillingmage i vecka 31+0

Glad nationaldag!

Hur firar du nationaldagen?

Mina grabbar, eller ja hälften av dem, har åkt till Lidingö för att titta på båtar. Jag vilar så mycket jag bara kan tillsammans med dom två pyttepojkarna och passar på att glädjas extra mycket åt några saker just idag : )

Att jag har sån otrolig tur att bo just i detta land just precis nu. 

Att Mathias och jag har skapat så himla mycket fint tillsammans. 

Ljudet av den första maskinen tvätt som går ute i vår nya tvättstuga. Första gången jag kan tvätta här hemma på två månader! 

Pigga tvillingar har nu bott i min mage i 31 hela veckor. Välkomnar graviditetsvecka 32 idag och noterar att min mage kommer att växa i högst 62 dagar till (!!!). 

Att jag unnade oss den finaste inredningsdetaljen igår. Går runt här hemma och letar efter den perfekta platsen där den här vackra ska få sin plats. Var ju bara tvungen att fota den på min nya arbetsbänk i vår nya tvättstuga ; ) 
  

20140606-112314-40994395.jpg
Ha nu en fantastisk fredag alla fina!!

 

Gottis

20140605-105248-39168814.jpg Gjorde en smarrig variant på cole slaw igår, fylld med knapriga vitaminer : )
Morot och selleri fick blandas med några skedar turkisk yoghurt, god senap, salt och peppar. Gott gott till färskpotatis och korv tyckte både barnet och dom vuxna.

20140605-135559-50159887.jpg
Och ingen onsdag utan efterrätt. Vi mumsade hallon och physalis och höll med om att allt tog slut på tok för fort.

Idag blir det nog en kvällssmoothie som vardagslyx för hela familjen.

Toafrågan : )

Då har jag precis ringt in till barnhematologen och lagt in mitt önskemål inför måndagens sjukhusdag. Det var när  jag pratade med min mamma igår som jag kom på att jag ju borde ringa och önska att vi får ett rum med toalett. Två av de tio dagrummen har toalett som hör till rummen medan man får gå ut till väntrummet och toaletten där om man har något av dom andra. Det är ju inte ens i närheten av ett problem i vanliga fall. Men just på måndag är Mathias i USA på jobb och jag såg framför mig hur jag ska baxa Henry och mig, droppställning och slangar fram och tillbaka i korridoren när jag behöver kissa för tusende gången, det är inte supersmidigt… : ) har du varit höggravid så vet du nog precis vad jag menar. If you gotta go you gotta go liksom.

Skönt att dom känner oss på avdelningen : ) Det är första gången på 2,5 år som jag lägger in ett önskemål inför en transfusionsdag. Vem kunde ana att det skulle gälla så värdslig sak som en toalett?

Perspektiv

20140604-153918-56358939.jpgGårdagens inlägg satte igång en lång tankeverksamhet även hos mig. Det är paradoxalt hur en sorg och krissituation också kan skapa så mycket glädje och självklarheter. När livet reduceras till fokus på det absolut nödvändigaste så blir en massa saker helt oviktiga, en massa val blir otroligt enkla. Ja eller nej. Gråzoonen suddas för en stund ut och det är ärligt talat jätteskönt!

Ta till exempel alla frågor jag får om förlossningen och huruvida jag tänker amma eller inte.

Förlossningen: Förra gången var det självklart att jag skulle snittas, att ett helt vårdteam behövde vänta utanför. Och även om Henry hade varit helt frisk så låg han i säte, så det hade blivit snitt hur som helst. Skäms jag för det? Inte det minsta. Men jag är nyfiken på hur det skulle vara att gå igenom en naturlig förlossning. Så nu när båda tvillingarna har vänt sig så tänker jag såhär: Så länge jag orkar och min livmoder inte är alltför påverkad av tyngden och ärrvävnaden så har jag siktet inställt på en naturlig förlossning. Smärtlindring? Ja självklart om tid finns! Vid minsta lilla tecken på att något inte fortlöper som det ska så byter vi direkt fokus till ett kejsarsnitt. Prestationsångest? Aldrig. Det enda som betyder något är att tvillingarna och jag har det så bra som möjligt. Allt annat är oviktigt. Jag fick det bästa rådet idag : ) “Försök att inte bli rädd för smärtan. ” Dom orden gick rakt in i hjärtat och kändes helt rätt för mig. Tack Hella : )

Amningen: Sist handlade det om en liten bebis som inte fick ammas till en början. Det var viktigt att hålla koll på mängden mat så den utpumpade mjölken fick  ges i sond, kopp eller flaska. Under en hel vecka fick han näringsrikt dropp. En infektion i tarmen gjorde att han inte fick äta något alls. Efter knappt tre veckor började vi prova att amma. Det var inte helt lätt. Men så kom hon, sköterskan som visade ett jättebra grepp för riktigt små bebisar och då lossnade det. Jag tänkte att om jag lyckas amma honom i en månad så är jag supernöjd. Efter en månad tänkte jag att det kan nog gå i tre månader. Jag fortsatte så, med små delmål. Jag ammade men vågade inte lita på att jag hade tillräckligt med mjölk, så han fick den överblivna utpumpade mjölken från tiden på neo i flaska och lite ersättning ibland. Vid dryga åtta månader hade matintresset tagit över och amningen fasades ut. Helt odramatiskt.

Den här gången har jag att göra med tvillingar… : ) så jag tänker ha samma motto som sist. Går det så går det. Jag tänker såhär: OM jag kan amma mina två bebisar i ett halvår så skulle det kännas riktigt häftigt! Visar det sig att jag behöver ge dem lite extra så spelar det mig ingen roll. Men jag skulle gärna vilja ge dem ett halvår av hel eller delvis amning av den enkla anledningen att det skulle kännas som en riktigt fin gåva från mig till mina barn. Men går det inte så tänker jag inte känna mig dålig för det. Det blir som det blir. Det enda som betyder något här är återigen att mina barn och jag har det så bra som möjligt, att dom små växer som dom ska och mår bra.

Jag läser på olika föräldrarforum och i tidningar om amningsångest hit och duktighetshets dit, sömnproblem, matproblem (ja allt kan ju göras till problem om man vill) och känner inte alls igen mig. I såna lägen blir jag till och med tacksam över att jag har haft annat att tänka på, som utredningen av Henrys anemi. Det blev plötsligt så enkelt. Handlar det om liv och död så är det viktigt. Allt det andra? Nja, skoj att fundera kring litegrann kanske, men inte så mycket mer än så.

Som BUP sa till oss för ungefär ett år sen, “om det inte är ett problem så gör det inte till ett problem”.