v.36 och snart ute ur dimman

Vagnen är hemma och står mitt i vardagsrummet, den är jättestor!! Två skötbäddar ska få komma på plats idag. Vecka 36 är här… : ) vagnen påminner mig om hur overkligt det fortfarande är att vi snart har TVÅ bebisar hos oss. Men ja, vecka 36 alltså. Just nu känner jag att dom kan få stanna i magen så länge som vill. Jag har varit så sjuk sen midsommardagen, haft en av mitt livs värsta infektioner som har suttit i hela svalget, ner i luftrören och på stämbanden. Smärtan i svalget har varit obeskrivlig och när vi åkte in till sjukhuset i måndags så kändes en förlossning helt omöjlig. I tisdags fick jag pencillin och igår märkte jag för första gången lite skillnad. Den där vadderade känslan i hela huvudet började släppa och smärtan i halsen gav med sig en aning. Idag känns det ännu lite bättre. Och det har liksom gjort att jag just nu tycker att det är en liten bagatell att vagga runt med min enorma mage : ) och lite foglossning – vad gör väl det? Det känns liksom som att jag har förlorat två veckor av att ta vara på känslan av sparkar i magen och tankar om förlossningen och bebisarna. Lustigt hur man fungerar…

Fredagen börjar lugnt med frukost framför Nyhetsmorgon. Tacksam över att jag snart är frisk. Tacksam för dom pigga sparkarna i magen. Tacksam för att Henry har fått några fina dagar ute på landet med farmor och farfar. Att vi snart är där hos dem.

Och tvillingarna? Jo, dom är väl ca 45cm långa och väger drygt 2kg. Och jag? Jo, jag ställde mig på vågen för första gången på två veckor. Ana min min när jag såg att jag har gått upp 5 kg! Hur sjutton gick det till mitt i allt? Jag har ju knappt kunnat äta! Jaja : )

20140704-093352-34432709.jpg

20140704-093353-34433453.jpg

Att tycka till

Jag brukar vanligtvis inte kommentera i facebookgrupper, men igår kunde jag inte låta bli. Att inte kunna prata gör mig tokig, så jag skriver istället : )
Det som berörde mig i just det här inlägget (i gruppen Stöd våra sjuksköterskor) är att all fokus och skuld lades på Filippa Reinfeldt och Alliansen. Jag har sett det så många gånger nu och det gör mig galen.

Partiledare som ser ut att kunna vinna valet i höst lovar guld och gröna skogar inom alla sektorer, men kan för sitt liv inte konkret berätta hur det ska finansieras. Det är skrämmande. Framför allt så verkar många just nu lida av minnesförlust och tro att allt var så mycket bättre under alla år som Socialdemokraterna styrde. Att Alliansen har förstört. Men frågan är så mycket större än så. Ett välmående välfärdssystem kräver ju sin ekonomi och vilken regering klarar egentligen av det bäst? Jag känner mig osäker jag med. Men att helt skylla vårdkrisen på vår nuvarande regering är i mina ögon ett tecken på okunskap.

Mitt i allt så hör jag många stoltsera över hur jämställda vi är här i Sverige idag. Visst, jämfört med många andra länder så har vi kommit långt. Men jag kan inte gå med på att kalla Sverige för jämställt.
Är det till exempel jämställt att barnafödande och föräldraledighet anses vara en kvinnofälla? Är det ett tecken på jämställdhet när vi är så trångsynta att vi kallar förlossningsvården för en kvinnofråga?
Barnafödande och vården kring den är i allra högsta grad är en samhällsfråga. Den måste vara lika viktig för både män och kvinnor för utan barn kan vi inte forsätta att bygga samhället.

Politiska partier vill gå in och reglera föräldraförsäkringen och därigenom tvinga ut nyblivna mammor i arbete långt innan många av oss ens har hunnit amma klart i lugn och ro. Än mindre bli klara med anknytningen och den känslomässiga omställningen som det är att bli förälder. Är det jämställt?

Sen klagar vi på att förskolorna har blivit förvaringsplatser, men är det så konstigt när vi tvingas tro att vårt enda värde som vuxen bottnar i karriär och inkomst? När alla SKA jobba heltid och barnen endast finnas i kulisserna, som ett dåligt samvete man pratar om på fikarasten… När det är skamligt att säga att man ser uppfostran och tid med sina barn som en viktig del i sitt föräldraskap. För det sköter ju förskolan så mycket bättre.

Förlossningsvården bör ses som en familjeangelägenhet, lika viktig för kvinnorna och männen. Visst, det är vi kvinnor som rent kroppsligen tar del av vården. Men tro aldrig att papporna står helt oberörda.
Varför är det så svårt för politiker, oavsett parti, att se att en bättre förlossningsvård gynnar båda könen? Ju tryggare vård, desto bättre mår familjerna. Har mamman fått bra vård och den nya familjen en trygg start så kan pappan lättare komma tillbaka till sitt arbete. ALLA tjänar på bra vård, det är inte en kvinnofråga.

Så slutligen, vårdkrisen är inte Alliansens “fel”, den får man snällt skylla på samtliga partier som någonsin har bildat regering.
Alla sektorer inom vården bör ses som en människorättsfråga, den bör fungera lika bra oavsett kön, hudfärg eller ålder. Och självklart ska alla som jobbar inom vården ha rätt till en vettig lön och mänskliga villkor. Det tjänar alla på.

20140703-121208-43928163.jpg

Nya blodgivare!

Jag kan inte beskriva känslan när jag får ta del av bilder och meddelanden som det här : )

20140702-121529-44129548.jpg Gör som fina Hannah och ta med dig dina vänner till en blodcentral eller blodbuss. Det är så enkelt sätt att rädda liv.

20140702-122855-44935212.jpg
Utan blodgivare hade jag aldrig fått möjligheten att se min lille filur växa upp. Jag hade fått ett sent missfall och vi hade aldrig fått lära känna världens finaste lilla människa… Tänk.

Ge liv.

Världens bästa

20140701-145607-53767796.jpg Fick en broccoli idag på sjukhuset för att han är så söt : )
Usch va det var konstigt att inte vara med idag. Men nu är dom snart hemma, fast jag är på vårdcentralen för att ta en massa prover och se vad det är som gör så förbaskat ont i min hals. Vi turnerar bland olika vårdinstanser… Längtar hem till mina killar.

Och du, ge blod. Ge liv.

Kram!

En natt på SÖS

Det började igår runt lunchtid, den där molande värken som smyger sig på och sprider sig bak i korsryggen. Jag låg i soffan, fortfarande ordentligt sjuk. Fick en känsla av att det nog var dags att gå och duscha. Det kändes viktigt att vara ren och ha nyklippta fingernaglar.
Vid halv sju på kvällen och efter tre samtal med en trevlig barnmorska så satte vi oss i bilen till SÖS, det var det enda sjukhuset i Stockholm, förutom Södertälje, som hade två lediga platser på neonatalen. Henry märkte knappt att vi åkte : ) han hade farbror “Acky” och “Osse” där, hur kul som helst ju! Jag hade fått höra att infektioner kan trigga igång värkar och sammandragningar. Usch så otacksamt när man har legat hemma i tio dagar och är helt slut av att det inte blir ett dugg bättre. Jag började fundera på om jag skulle orka andas ordentligt. Men tänkte sen att sånt nog löser sig : )
Två CTG-mätningar, undersökning och några prover senare visar det sig att allt är prima med tvillingarna, men jag har urinvägsinfektion igen. Vi hoppas att det är anledningen till den nya värken och att det avtar med antibiotika. Jag vill åka hem, det känns skönt att dom inte verkar vara redo för världen just nu. Dom kan gärna få vänta någon vecka till så att jag får en chans att bli frisk : )

Mathias har redan åkt hem efter en natt i ett sängskåp här brevid. Henry ska få blod idag och vi skulle lära oss att sätta dropp. Jag får åka dit och öva på det en annan dag… Bra att en av oss kan vara där i alla fall.

Bemötandet på SÖS har varit över förväntan : ) Vi blev lite paffa minst sagt när Huddinge inte hade plats, men det släppte så fort vi träffade vår barnmorska här på förlossningen. Och nu hoppas jag ju på att bli utskriven idag. Hoppas hoppas!

20140701-072048-26448992.jpg

20140701-072325-26605971.jpgFår nog se ut såhär ett litet tag till