Month: March 2015

Sluta snacka skit om vädret

Jag är SÅ mycket en del av det här… men va fan. Henry klagar på att det är “äckligt väder” när det regnar. Just äckligt väder skulle jag aldrig säga. Men varför i hela friden håller vi på att snacka skit om vädret hela tiden? Vi vältrar oss i väderprat (oftast negativt för det är ju aldrig lagom varmt eller kallt eller blåsigt) men verkar inte alltid tänka på hur våra barn reagerar på det. För vem har bestämt att man inte kan gå ut när det regnar? Vem är det som säger att man ska älska våren och sommaren och sen klaga på hösten och vintern? Kalla snöfall i mars för bakslag och klaga… klaga, klaga, klaga. Usch!

Jag vill inte ha en treåring som tycker att vädret kan vara äckligt. Jag vill att vi ska kunna gå ut och plaska i vattenpölarna. Och tänk sen att ha TRE stycken som klagar på det viset? Nej, så vill jag inte ha det. Och jag inser ju var jag måste börja. Med mig själv. Jag har lovat mig själv att sluta snacka skit om vädret. Tänk efter – det är ju helt värdelöst. Snacka om något som vi inte kan påverka ett dyft. Och varför låta ett gäng dagar, kanske månader, varje år gå åt till att klaga och tycka att det är skit med väder och vind? Då har jag hellre roligt med min familj. Projekt väderkärlek är härmed igång : ) Wish me luck….

Du kanske vill vara med? Det vore ju ännu bättre!! Oavsett om vi har barn själva eller inte så påverkar vi ju alltid vår omgivning med det vi säger. Och en positiv attityd skadar ju sällan ; ) Och till sist! Att hoppa i vattenpölar är ju barnsligt kul! Tänk att få se vuxna gäng gå ut och leka i väder och vind. Det vore befriande.

Självdistans och 35-årskalas

  Japp! Det händer ibland att jag står i badrummet på kvällen och tittar mig i spegeln. Liksom för att se hur jag ser ut egentligen. Och lite som när jag stod och sjöng med hårborsten som mikrofon när jag var liten, så händer det att jag knäpper några bilder och mixtrar med filter bara för skojs skull. Jag blir alltid full i skratt när jag tar såna här bilder på mig själv. Det är lite utanför min box så att säga. Eller? Njaa. Det är rätt befriande faktiskt : ) det känns som en sen men välbehövd tonårshobby. Få tänka att “så pjåkig ser jag ju ändå inte ut för att vara trebarnsmorsa” : ) Inte i svartvitt i alla fall haha. 

Tiden är kommen då det är dags att sminka detta trötta ansikte, klä på mig en klänning och fira min bästa väns 35-årsdag. 35. Var tog tiden vägen? Strunt i det. Med kärlek, vänner och underbara ungar är vi rikare än rikast. Och just det känner jag för att fira lite extra ikväll : ) 

Nya tider

Vintern som gick var mörk på många olika sätt. Så kom det nya året. Vi inledde det med ögoninflammation (Lorenz) och bihåleinflammation (jag) och sen dess har magsjukor, förkylningar och feber avlöst varandra. Igår var första dagen på länge som hela familjen kände sig bra. Jag har nu fått behandling för min depression i fyra månader och det går över förväntan. Visst har det kommit bakslag, ett varade i en vecka, men dom går över. Och dom är ju en del av tillfrisknandet. Vad har mer hänt? Vi tar samtalet först.

För vi har börjat prata med varandra här hemma. Och lyssna. Prata om framtiden, drömmar, vad vi vill, hur vi vill ha det, hur vi ska göra för att må så bra som möjligt. Vad vill vi äta, hur ska vi sova, vad vill vi göra i sommar? Det finns så mycket att prata om! Och tiden är så knapp. Men korta stunder av medveten närvaro gör så otroligt stor skillnad. Många bäckar små…

Och kompishjälpen! Jag är så stolt över mig själv : ) att jag vågade fråga. Och jag är så evinnerligt tacksam och överväldigad (det är vi alla i familjen) över responsen. Tack vare att jag vågade ställa frågan så har vi nu fått umgås med en superfin familj på måndagar. Vi har infört vegetarisk soppmåndag. Barnen har vant sig och vi har hamnat i en typ av umgänge som är helt fantastiskt. Vi hjälps åt och är precis som vi är. Trötta, glada, ledsna, fnittriga, pratiga, tysta… : ) det gör så gott. Och det är ju inte slut där. På tisdagar får vi ha en annan härlig familj här. Henry kallar Eleonora och Jacob för sina kusiner : ) Och vi har funnit vänner som har hjärtan av guld.

Eftersom vi har varit så mycket sjuka så är det tyvärr en hel del fina vänner som vi inte har kunnat träffa. Men hela den här grejen med att ses på vardagar, under väldigt vardagliga former här i vårt hem, är så härlig så det kommer vi att fortsätta med livet ut.

Så kom ljuset. Mellan magsjukor och förkylningar började det vända. Matvanorna har justerats till det bättre och promenaderna har blivit riktigt många. Hemmet har börjat ta sin form. Vi hann ju bara bo här i en månad innan vi hade tiden för rutinultraljudet på Henry i juni 2011 och hela vår värld ändrades. Men nu… Vi börjar landa. Det har behövts tid och lugn att kunna landa i allt nytt. Landa vår lilla familj som helt plötsligt blev ganska stor. Att komma ikapp. Få sova lite mer. Se Fred och Lorenz bli två superglada prickar som kryper och reser sig och busar och skrattar. Se Henry stolt som en tupp efter sin första lekstund hemma hos en kompis utan varken mig eller Mathias. Höra honom prata om alla bilar och båtar och annat som rör sig i den treåriga knoppen.

Mirijams änglar pågår för fullt. Vi samlar pengar och ger det vi kan. Nu senast såg vi till att hela familjen kan åka till Junibacken i vår. Det känns fint.

Det är nya tider nu. Vi har blivit lite klokare och rätt mycket starkare.

Och här sitter jag äntligen och skriver…! Med fötterna i ett skönt fotbad. Alla barnen sover. Det är tyst. Sånär som på mitt knappande på tangenterna. Jag tänker på ljudet som livet. Som livet som kom tillbaka.