Smoothies åh smoothies

“Det va jättegott med såntdärnt mamma.” – Henry med sugröret i munnen, drickandes smoothie på banan, avokado, kakao och osötad mandelmjölk. Älskade unge. 

Igår drack vi en annan som också blev lika vacker som god : ) 

 

  • Ett halvt paket frysta tranbär
  • Ett halvt paket frysta blåbär/hallon
  • En banan
  • En klick honung
  • Mandelmjölk (osötad) så att det täcker bär och frukt
  • 3 kapslar probiotika

Mixa och njut, den här rekommenderas varmt! 

Hinner inte!

Jag har så mycket att skriva om men det finns ingen tid just nu. Henry är sjuk och tvillingarna är nog både förkylda och inne i nån fas eller om dom ska få tänder. Nåt är det. Det är leksaker precis överallt här hemma och jag har glömt när jag sist duschade. Jag har en rastlös känsla i kroppen också. Det är mycket som vill ut, men tiden är för knapp. Så vad gör jag? Jag gör som jag brukar göra på jobbet när det är rörigt – en lista. Här kommer dagens:

  • tänker på hur mysigt det ska bli att Jenny kommer hit idag. Att hon vågar trots förkylning och snoriga barn. 
  • Good enough! Så länge vi är mätta så löser sig resten.  
  • det jag inte hinner med idag hinner jag säkert med en annan dag. 

     Vilken trio : ) lika yra som sina föräldrar haha. 

Söndag, skrik och smoothie

 

Talar för hela familjen när jag säger: TRÖTTA. Vi är så sömniga allihop. Men Fred och Lorenz fick för sig att vara uppe jättesent trots det. Till slut tappade jag tålamodet helt och Mathias kom till undsättning, la ner dem i vagnen och gick en promenad. Hallelulja för världens bästa människa. Dagen har varit fylld av både mysiga stunder och skrikiga stunder. Skriken har tyvärr tagit mest plats. Det verkar som att twinsen ska bli förkylda igen.. Men jag hoppas stenhårt på att det magiskt går över under natten eftersom vi har bebisplaner imorgon.

Jag ska masa mig upp ur sängen och förbereda ett par flaskor ersättning till natten. Sen är det sova som gäller. 

Men först tänkte jag dela med mig av en av våra smarriga kvällssmoothies : ) Min plan är att fasa ut Henrys kvällsvälling mot den här godingen och han protesterar inte det minsta : ))  Choklad/banan/kokossmoothie: 

  • Två eko-bananer
  • En avokado
  • 1,5 msk kakao 
  • 1 msk kallpressad ekologisk kokosolja
  • 2-3 dl osötad mandelmjölk

Mixa med stavmixer eller i blender och häll upp! Pudra gärna på lite cayennepeppar på de vuxnas smoothies, det blir supergott!  Ett annat tips är att använda frysta bananbitar, då blir komsistensen lik glass. 

Förebilder, livet och samtal

Jag gick en promenad med bebisarna imorse men blev stannad efter några meter av en pratglad granne. En fantastisk människa! Hon är pensionär och bor några hus bort med sin lilla hund. Har barn som bor i tre olika länder och det blev ett långt samtal om barn, tvillingar, föräldrarskap, tid och livet. Ett samtal som jag hoppas att vi kan fortsätta en annan dag. Det finns så fina människor där ute om man tar sig tid och börjar prata. Framför allt om man tar sig tid att lyssna. Stanna upp, finna ro i nuet och av samtalet med människan mitt emot dig.

Hemma hos oss jobbar vi nu med listor. Läget är fortfarande lite förvirrat efter vinterns kamp för överlevnad, men vi börjar sakta men säkert att hitta en väg framåt. Jag är inne i en period då jag träffar vänner ganska ofta, samlar inspiration och kraft. När jag går mina långa promenader tänker jag på livet. Hur jag vill leva det. Både Mathias och jag är inne i en utvecklingsfas och det är spännande att se vad det ska bli av oss. Lika spännande som att se vad det kommer att bli av våra tre guldklimpar faktiskt.

Min ena moster fyller 75 år idag. Hon ska fira det med alla sina tjejkompisar i eftermiddag och kväll : ) Hon har ett stort nätverk av vänner, gamla kollegor och kompisar från kören. Jag blir lika glad varje gång hon pratar om dem. Det är blandade åldrar! Jag tror att det skiljer drygt 20 år mellan Wivi och några av tjejerna i gänget. Hur underbart är inte det!! Hon är så aktiv. Hon och hennes man reser med min kusin och hans familj för att se sitt äldsta barnbarn bli duktigare och duktigare på hockey. Han har goda potential att gå riktigt långt och med det stödet från sin familj… ja, då är det svårt att misslyckas. Och jag älskar att hon är 75 och lever. Inte bara låter dagarna passera utan verkligen lever. Genom sina barnbarn och genom sina egna intressen. Hon är så genomgod och snäll och en av mina förebilder när jag tappar siktet.

IMG_1127

Trevlig helg alla fina där ute! 

 

 

Bättre tider

  Det vände på söndagen. Ilskan och frustrationen alltså : ) Vi pratade mycket om förväntningar och livet och sånt. Vi tog lillbåten och köpte glass och hittade lä. Bara Mathias, Henry och jag. På måndag får vi första leveransen av Linas snabba matkasse. Jag fick ett ryck. Förenkla. Förbättra. Förnya. 

  Veckan har fyllts med promenader och mat. Ärtor och avokado är favoriter som Fred gärna har både på utsidan och insidan. Just att smörja håret gillar han extra mycket.   Sjukhusdag i tisdags. Högre dos medicin hemma nu. Järninlagringen, värdet på den, har inte sjunkit som man hoppades. Tre veckor till nästa provtagning. Henry är hjälten och våra rutiner är oförändrade.   Lorenz fick syn på sig själv i mobilkameran : ) haha. Han verkar tycka att han är en störtskön kille. Och det har han ju faktiskt helt rätt i.   En Bobbycar från 1981. Lorenz gillart!  Fred testar att gunga : ) det var rätt kul men inte helt lätt. 

Vi smider planer här hemma, går i nya och ännu fler tankar om hur vi ska utvecklas och må bra. Men nu. Just precis nu så ska jag somna med huvudet på Mathias axel. 

Kramar och kärlek och TACK för all respons på mitt arga inlägg! 

Veckans deal: let’s talk about it. 

Den arga påskkärringen

Det är jag alltså. Jag spenderar påskafton ensam med katterna. Mathias och barnen är hos farmor och farfar. Jag är trött, ledsen och arg. Jag har sovit dåligt ett gäng nätter… legat och funderat på hur vi ska få ordning på vår ena kisse som är ännu en stressad familjemedlem. Tänker på hur vi ska kunna barnsäkra överallt. Tänker på hur less jag är på att ständigt, ständigt, ständigt gå och plocka undan kläder/plastpåsar/kartonger etc som bara dumpas överallt hemma. Tänker ännu mer på hur less jag blir när familjen ska ha ledigt några dagar och ledigheten känns som ett skämt. För när familjen är ledig så betyder det att fem personer och två katter vistas på samma ställe och vi vuxna får någon vision om att “ta det lugnt”. Det är det absolut sämsta man kan tänka med en treåring och två åttamånaders ångvältar. Vi hade en superskön dag igår, med långpromenad och en skön stund i solen på bryggan. Sen blev jag trött. Den där tröttheten som jag inte hinner känna av när vi är hemma. Men som kommer som ett brev på posten så fort jag ens tänker tanken på att ta det lite lugnt ett par dagar. För vem försöker jag att lura? Det går inte att ta det lugnt. Nu bor vi i ett hus där jag ser faror precis överallt, det är sladdar, vassa kanter, lådor som är perfekta att klämma fingrarna i…. Till det kommer en högtid, som liksom alla svenska högtider, handlar om att äta mat som bara ökar ångest och depression hos oss som har såna tendenser. Jag pratar om socker. Jag pratar om mejeriprodukter och om gluten. Henrys matvanor är så sjukt dåliga också och det stressar mig ännu mer. Det känns som att allt han äter kommer med sylt eller ketchup. Eller så är det bulle, nyponsoppa, Smakis… Jag är så fruktansvärt frustrerad. Och jag blir det under helger när familjen samlas, när det ska vara lite extra festligt. När jag får aningens lite mer tid att tänka. Då ser jag hur mycket tid Henry spenderar vid sin iPad, då blir jag ännu mer medveten om hur mycket tid och energi som går åt till att hålla Fred och Lorenz skadefria. Då har vi ingen lyxig hjälp med städning, tvätt och plock så som vi har hemma. Så vem ska göra det då? Jag.

Jag är så trött på att vara en surkärring och en tråkmamma. Men jag kan liksom inte med gott samvete göra det lite extra mysigt med popcorn eller glass med Henry. För jag är bara en i mängden som vill lyxa till det med honom. En treåring som äter vaniljyoghurt eller O’boy till mellis några gånger i veckan på förskolan, en treåring som tvunget måste få smoothie/nyponsoppa/pärondricka med sugrör och helst en bulle en gång i veckan…. Då finns det inget mer utrymme för oss föräldrar att låta honom äta mer socker. Istället får vi en treåring som inte vill äta vanlig mat utan helst bara potatismos med en massa ketchup på. Som helst av allt skippar middagen till fördel för en glass. DET är sjukt. Vi är alltså ett gäng vuxna omkring Henry som ser till att han matas med skräp som i förlängningen gör honom sjuk (are). Med mat som inte ens kan kallas mat. Och jag är inte bättre själv. Jag faller också ner i ketchupträsket och i sylthålet när jag tröttnar på att se honom strunta i att äta. Jag är trött. Och arg. Och det är alltså JAG som är tråkig. Det är JAG som är “för hårt mot mig själv” när jag blir förbannad på hur det här nedrans samhället fungerar…. På den hemska svenskheten där man hellre ska klaga på krämpor än att göra något åt dem. Och då menar jag inte ett gäng piller utan livsstilsförändringar. Ni vet, såna som kräver en massa jobb och nytänkande, ny mat, nya rutiner. Vi är ju så slutkörda hela tiden och vana vid att klaga så vi orkar inte tänka på att det finns ett annat sätt. Och vi som tänker på ett annat sätt – jo vi får höra att det är vi som är avvikande. Att det är vi som är hårda mot oss själva, som “straffar” våra barn genom att låta dem äta hälsosam mat. Att vi borde slappna av litegrann.

Just nu missar jag större delen av påskafton. Jag förlorar ett gäng timmar med mina underbara barn. Valet är mitt såklart. I två månaders tid har jag jobbat för att lägga om kosten hemma hos oss. Att välja få tillfällen för “mys” (dvs skitmat på ren svenska). Så blir jag trött och tappar orken att äta. Då drar jag mig undan, till och med från mina barn. Det är vad “semester” kan göra med en småbarnsmamma som försöker att komma ifatt efter det värsta av en depression. Jag som avskyr att vara ensam, trots vår tids propagerande om vikten av egen tid (vem fan myntade begreppet egen tid?). Nu är jag i alla fall ensam, har egen tid och det är botten. 

Jag vet att valet är mitt. Att det enda sättet att vinna kampen att få bli en frisk och hälsosam familj är att kämpa precis jämt. Orka säga nej och motivera varför. Det är mitt ansvar att se till att mina barn får en så bra och frisk uppväxt som möjligt. Det är ju även mitt ansvar att se till att jag själv mår så bra som möjligt och är en bra förälder. Och det har ju blivit miljoner gånger lättare sen det värsta av min depression har passerat. Men jag kämpar fortfarande. Det kommer bakslag. Det kommer dagar när jag tittar ut över vattnet i viken och tankarna blixtrar tillbaka till sommaren 2011. När sorgen över att jag aldrig fick uppleva en normal graviditet gör sig påmind. När jag bara blir så innerligt trött på att plocka efter andra… Det är högt och lågt minst sagt : )

Jag behövde få spy ur mig allt jag är arg över, jag hinner ju aldrig prata om det med någon. Så då reagerar jag med att skälla på Mathias och det blir ju verkligen toppen… inte hinner vi prata klart om något heller. Och då hamnade jag här. I mitt eget lilla mecka.

Jag vet ju att det inte tjänar något som helst till att sitta och skälla på samhället eller omgivningen. Kräver jag en förändring så är det jag som måste utföra den, det kan jag inte begära av någon annan (förutom att plocka upp efter sig, det kommer jag aldrig att sluta kräva av de boende i vårt lilla hus). Och när det gäller mer hälsosamma matvanor och levnadssätt, ja då får man minsann vässa armbågarna och se till att ha en tjock mental sköld för att kunna låta alla nedlåtande kommentarer och försök till att få in mig/oss i sämre vanor igen, att rinna av. Men ibland blir jag bara så jävla trött. Som idag. På påskafton. Heja.

Nu sitter jag själv och kan inte förmå mig att gå upp till dom andra. Orkar inte förklara mig.

Den stora förloraren idag är jag.  

 

Lyckades mota i vår envise treåring ett halvt glas smoothie… Tänk om våra barn kunde få mellis av den här typen även på förskolan. Jag skulle gladeligen göra 40st om dagen : ) fast ännu hellre se att kommunerna i vårt land hostar upp lite mod och pengar och prioriterar maten till våra barn som går i förskola och skolan. Men det är klart. Att få ett gäng pigga och glada barn som slipper blodsockerfall och diabetes typ två vore kanske lite väl bra i det här jantelandet…