Skrivtorka – har du några idéer?

Halloj! 

Jag har skrivtorka. Vad vill du läsa här? Är det något du vill läsa mer om, eller kanske något helt nytt som du tycker att jag borde ta upp här? Jag blir jätteglad om du hör av dig! 

Här har vi en lat torsdag i gråvädret. Jag är så himla tacksam för att vi har ett badkar! Henry och jag har haft badbus, Fred och Lorenz plaskade innan oss och sist var det pappa Mathias tur att mjuka upp kroppen efter enduroåkning i förrgår : ) Just nu sover småknattarna och vi andra tar det superlugnt. Sen kommer det lite härliga vänner på hämtpizzakväll ikväll. Man måste ju göra något för att muntra upp sig när sommaren regnar bort. Så idag blev det helt enkelt en spontan pizzalördag på en torsdag. Nu ska jag lägga ifrån mig datorn och öva mig på att göra ingenting alls. 

IMG_0577_1024

Bjuder på en gammal goding 🙂 Våra glada goa bebisar. Kram! 

 

 

Om hjälp och att vara tillsammans

Jag har ju berört ämnet tidigare, det här om att ge hjälp, ta emot hjälp och be om hjälp. Jag tycker att det är ett viktigt ämne och något som många av oss skulle må bra av att bli bättre på. Idag fick vi ett ovärderligt hjälperbjudande av mina föräldrar. Dom frågade ifall vi skulle kunna tänka oss att låta Henry vara hos dem, ungefär en helg i månaden (torsdag till söndag). Bara frågan är ju värd guld såklart, men här kommer det bästa. Tanken bakom är att ge Henry lite lugn och ro från vår vardagsröra och eftersom mina föräldrar gillar teater och musik så tycker dom att det vore roligt att uppleva mer av det tillsammans med Henry. I förlängningen innebär det ju att jag och Mathias får möjlighet att vara med Fred och Lorenz på ett sätt som vi inte kan när vi är hemma hela familjen. Då blir det hela tiden så att en har tvillingarna. I och med det här fina erbjudandet så öppnas ju en möjlighet att ge Fred och Lorenz en del välbehövd egentid med mig och Mathias. Med andra ord är det här en riktigt riktigt fin hjälp till vår familj. Att ha rutin på det så att det blir ungefär en gång i månaden är en stor del av anledningen till att det känns så himla bra. Det är som när farmor hämtar Henry på förskolan varje torsdag. Finfin avlastning som gör så gott. Vi är så himlans lyckligt lottade att ha våra föräldrar så nära, och att dom är så engagerade. Att våra barn har möjligheten att vara så trygga med sina far och morföräldrar. Det är något som känns väldigt bra för mig och som jag ofta tänker på.

Att ta emot hjälp är däremot inte helt enkelt alla gånger. Speciellt när man vet att man inte kommer att kunna återgälda hjälpen i någon vidare utsträckning den närmsta tiden. Då gäller det att ta en funderare. Kan du ta emot hjälpen och känna att den ger den välbehövda avlastningen som den är ämnad att göra, eller kommer du att ha dåligt samvete och känna dig skyldig? Är den som erbjuder hjälpen medveten om “villkoren”, dvs att det är faktiskt hjälp och inte en tjänst som kräver en gentjänst? Eller ska ni göra upp en plan för hur ni kan hjälpa varandra? Prata om det. Det löser sig väldigt ofta om man är ärlig och rak.

Att be om hjälp är inte heller så himla lätt, man kanske har svårt att sortera ut vilken typ av hjälp som behövs. Man kanske inte vågar fråga. Man är kanske rädd för att låta gnällig, eller för att begära tid av någon utomstående. Kanske är man rädd för att visa sig sårbar så som man gör när man ber om hjälp. Prata om det. Du är inte ensam. 

Det är min stora tro att om man kan formulera sitt hjälpbehov så finns det ofta hjälp att få (inom rimliga gränser såklart). Man kan gå ihop med vänner och familj, laga mat och ha hand om barnen tillsammans. Ofta känner man ju lite olika typer av människor – någon kanske är superbra på att rensa garderober medan någon annan tycker att det är rofyllt att ansa ogräs, snickra, röja, baka, leka. Det kan ge så otroligt mycket glädje att hjälpas åt, hinna byta några ord, att bryta den där vardagslunken som ibland inte gör en lycklig. Har man tur så kommer man på att man skrattar lite oftare, att man får nya infallsvinklar till gamla problem, att man finner en (ny) mening med livet.

Egentid i all ära, men det är som vår underbara städerska säger – “Nadja, du har Mathias och alla era barn, det händer mycket här och då blir du lycklig. Att vara ensam? Inte lycklig.” Jag har all respekt för att detta recept inte passar alla, men jag tror att många många fler skulle må bra av att vara lite mer tillsammans. 

 Kanske är det dags att dra igång lite planer för att göra den kommande hösten mer fylld av liv och livsglädje?

Tvillingupproret

Det pågår som sagt ett så kallat Tvillinguppror. Vi är ett gäng tvillingföräldrar som tycker att det är befängt att ett av våra barn bara ska ha rätt till 180 föräldradagar (90 för att vara exakt, för vem har egentligen råd att ta ut lägstanivådagarna??). Man säger att vi är giriga, gnälliga, borde nöja oss, att vi är en ekonomisk börda som begär mer. Jag säger såhär:

Jag vill be om lite perspektiv. Hur många är ni egentligen som har utnyttjat Försäkringskassans försäkring att behålla sin SGI om man blir gravid inom ett år och nio månader efter sitt föregående barn? Tänk efter. För om man skaffar barn tätt i det här landet så får man både behålla sin SGI trots att man inte har arbetat 100%. Av den enda anledningen att det inte har gått mer än ett år och nio månader. Du får alltså behålla din SGI plus att du får 480 nya dagar att spendera hur du vill med din nya lilla bebis. Det är ju toppen! Se till psykologin och vetenskapen – absolut ingen rekommenderar att skaffa barn tätt, varesig för kvinnans, barnens eller familjens skull. Men nu råkar det finnas en rekommendation, som tro mig, bygger på samhällsekonomiska intressen, att man ska skaffa sina barn i tät följd och det gör man utan några som helst betänkligheter. Är inte DET just DÄR att utnyttja systemet??

Ni som klagar på oss och tycker att vi är giriga, skaffa er lite perspektiv och tänk efter hur mycket det kostar samhället med alla familjer som splittras och blir sjuka på grund av att bördan blir outhärdlig, för så är det tyvärr ofta den första tiden med tvillingar. Och läketiden för sådana tragedier tar ofta långt mycket mer än 480 dagar… Och helt ärligt – hur mycket kostar inte alla ni som skaffar barn tätt, och på så sätt ser till att både få en högre ersättning samt 480 nya föräldradagar?

Jag säger såhär: Jag är så otroligt tacksam över att vi har en så fantastisk föräldraförsäkring för VISSA barn. Jag tycker att det vore på sin plats att rycka upp sig och att ge ALLA barn samma villkor. För alla barn har rätt till sina föräldrar. Eller?

IMG_8806

Dom är så fantastiskt underbara, så fyllda med glädje och liv. Så värda att få värdig tid av både mig och sin pappa. 

Self care is self love

Så är det. Det är inte fel att ta hand om sig själv och på det temat kom det väldigt lägligt ett härligt paket från Weleda, fullt med nya produkter att prova : ) Älskar att vara ambassadör för ett så fint och rent märke. Och jag lovar att hålla er uppdaterade med betyg.

Vill man såhär på måndagen fynda fler skönhetsprodukter så tycker jag att ni ska klicka er vidare hit där det just nu är 20% rabatt på hela sortimentet. Jag tycker att det passar perfekt såhär mitt i sommaren när huden behöver lite extra kärlek. Nä, nu är det dags att fortsätta pyssla här hemma. Vi kom hem igår och jag precis som alltid när jag har varit hemifrån ett tag så pirrade det i magen nästan så som det gör när man är nyförälskad. Älskar vårt hem!

Nog om det. Förresten, Underbara Clara skrev ett riktigt bra inlägg just om känslor kring semester med småbarn, lite som det jag var inne på här om dagen. Vill du läsa? Gör det här : )

Hej så länge!

Tankar från en soffa i skärgården

Jag lovade mig själv, tidigare i år, att inte snacka skit om vädret. Henry pratade då om regnet som äckligt och det gjorde mig både förbryllad och sorgsen. Det går ju att göra massor med skoj utomhus även när det regnar och man blir ju så glad av den syrerika luften.

Så kom sommaren. Jag gillar inte sommaren sådär mycket som man borde som svensk, jag tycker mest att det blir väldigt stressigt med allt som ska göras, hinnas med, njutas av och firas. Med undantag för några godbitar såklart. Ljuset gör att jag sover sämre och jag tycker faktiskt inte alls att jag får sådär mycket mer energi av dagsljuset som man hör “alla” prata om. Jag blir mest trött. Kul va? Jag förstår att jag låter supertråkig nu, men jag tror inte att jag är ensam om det här, det är därför jag skriver om det.

Att fira semester som småbarnsfamilj innebär ju samma sysslor som hemma – minst lika mycket tvätt, matlagning, disk, blöjbyten med mera med mera…. Jobbet är detsamma, men man lägger på en extra dimension som gör det hela ännu mer pressat. Man ska ju nämligen hinna njuta så förbaskat. Med en trotsig 3,5 åring som skriker så att det känns som att öronen ska trilla av och ettåringar som håller på att få, vad som känns som 18 000 tänder på en och samma gång, som får separationsångest och bökar och stökar, ja då är det faktiskt inte så himla enkelt att ens orka njuta även när njutningen serveras mitt framför ögonen på en. Ibland går det : ) det gör det faktiskt, och då finns det inga gränser på hur härlig och glad man kan känna sig. Men rätt ofta rullar liksom bara dagen på och den där semesterkänslan känns som ett skämt.

Tillbaka till vädret. Förra året kom värmeböljan precis en vecka innan vattnet skulle gå och det var dags att föda tvillingpojkar. När jag sen skulle hitta rätt i dubbelamning, dubbeltröstning, dubbelflaskning och oändliga blöjbyten så skvalade svetten likt ett vattenfall. Jag förbannade värmen och var så grymt avundsjuk på alla som bara badade och badade. Jag ville ju också bada! Men det rekommenderas inte veckorna efter en förlossning, så jag lät bli. Tänkte att det kommer ju faktiskt en sommar till. Nu skulle jag inte bara se det negativa utan blicka framåt. Tjena 16 grader i havet och typ 14 i poolen.

Visst har det kommit dagar då vi har badat och haft skoj i vår lilla pool, det har det. Visst hade vi ett helt fantastiskt litet födelsedagskalas för Fred och Lorenz då alla var glada, solen sken och livet var fint. Visst har vi haft jättefina dagar och kvällar med vänner. Nu kommer mitt gnäll. Var fan är värmen? Jag som inte gillar värmen sådär supermycket längtar något helt otroligt efter den. Axlarna är spända och käkarna känns låsta… jag behöver tina upp. Min kropp behöver tvingas till avslappning. Värme och havsbad gör susen likt få andra saker och just nu känner jag mig besviken på vädret. Som om det skulle hjälpa. Det finns nog inget som är lika lönlöst som att vara besviken på vädret och jag inser att jag behöver tänka om.

Jag har bestämt mig för att prova på healing. Jag har varit nyfiken på det i flera år och inte kommit till skott, men nu har en kontakt dykt upp tack vare en middagsbjudning för någon vecka sen och det är läge att ta tillfället i akt. Det är läge att våga prova nytt, upptäcka, utforska och hänge mig åt sånt som intresserar. Lägga ner besvikelsen på utomhustemperaturen och se mig själv, Mathias och mina barn.

/Det var lördagens tankar : ) Hej så länge! 

Så tacksam. 

Jag sitter just nu ute under tak och lyssnar på vinden. Tittar på havet och är så tacksam. Jag är så oändligt tacksam för våra familjer och för våra vänner. Våra vänner som också är en del av vår familj. Ni lyfter oss. Får oss att le och skratta även när allt känns botten. Ger oss kraft att orka ta oss vidare. Det finns inga ord som rättvist beskriver hur mycket ni betyder för oss. 

Vi skulle gå genom eld för er. 

Just nu pågår ett Tvillinguppror för att påvisa den orättvisa och brist på logik som ligger till grund för antalet föräldradagar som vi får ta ut för våra barn. Vi klagar, berättar om tragedier, splittrade familjer, ohälsa och dålig ekonomi. MEN. Glöm aldrig, inte ens för en millisekund, att vi älskar våra barn. Vi är så ofantligt lyckligt lottade som får se tvillingar, TVILLINGAR, växa och utvecklas precis varje dag. 

Det enda vi vill är att få ha möjligheten att återhämta oss med hjälp av ett rättvist stöd i form av ett korrekt antal föräldradagar för våra barn. Vi lever med otillräckligheten flåsandes på våra axlar varenda dag, vi kämpar, blir till helt overkliga arter av problemlösare trots perioder av total sömnlöshet och utmattning. 

Snälla, låt våra familjer få en bättre chans att förbli enade. Låt även våra familjer få en ärlig chans att knyta an och känna glädje. Vi behöver de föräldradagar som vi ber om och kämpar för. För om vi får dem så kommer vi att kunna åstadkomma under. Vänta bara så ska ni få se. 

Nattinatt ❤️ 

Tvillingupproret och Stefan Löfvén

Idag skriver jag med anledning av det pågående Tvillingupproret. För det är verkligen märkligt att vi som får äran att vänta två bebisar på samma gång får 480+180 föräldradagar. Man kan diskutera lyxen vi har i vårt avlånga land, att vi ens har möjlighet att vara hemma med våra barn så länge som vi faktiskt får, men när vi nu har ett sådant system så är det väldigt väldigt konstigt att man i homosexuella par kan ha två mammor som väntar och föder barn på samma dag – som då får 480 dagar per barn – medan vi som ensam kvinna väntar två foster “bara” får 180 dagar för ett av barnen. Visst verkar det konstigt? Att sen 90 av dom dagarna är på lägstanivå (man får alltså 180 kronor per dag före skatt) när kostnaderna för familjen ökar lavinartat liknar mest ett skämt. Och varför kräver vi fler dagar då? Varför klagar vi? JO. Det ska jag berätta.

Att få tvillingar är på INGET sätt som att få två barn tätt efter varandra. En tvillinggraviditet är en riskgraviditet. Risken att föda för tidigt är stor, risken att sedan insjukna i förlossningsdepression eller utmattningsdepression är större för tvillingföräldrar än för föräldrar med enlingar. Märk väl nu att jag inte på något sätt är ute efter att säga att det är enkelt att ha en bebis, eller flera barn i olika åldrar. Jag säger att det är väldigt konstigt att tvillingar inte har samma rätt till sina föräldrar som enlingar har. Och än en gång – att välja att skaffa barn tätt är en sak, det väljer man själv. Att få ett tvillingbesked under ett ultraljud kan jag inte likna vid något annat. Den chocken var för mig större, än chocken att få reda på att Henry var sjuk i vecka 19.

Det är underbart att se sina två bebisar växa och lära sig nya saker dagligen. Det är fantastiskt vilken tur vi hade att Fred och Lorenz föddes i vecka 36 (jag hade vecka 30 som mål), att dom var och är två friska killar med massor av livsglädje. Men att höra sin läkare på MVC säga “åh tänk snart har ni TRE barn! Tre barn… ja, tänk. Det tyder på ekonomiskt välstånd.” – Eh what?! Där satt jag, knäpptyst. Funderade på om det ens var värt att börja argumentera och valde att inte börja. Ekonomiskt välstånd. Jo, nu ska vi se: Vi blev mer eller mindre tvungna att bygga ut vårt lilla hus för att få en fungerande tvättstuga och ett extra badrum. Vi blev tvungna att sälja bilen och köpa en som rymmer tre bakåtvända bilstolar. Allt som vi hade sparat från Henrys bebistid, vagn med mera – ja, nog för att Fred och Lorenz fick plats i Emmaljungas generösa liggdel de första veckorna. Och även om vi har sparat kläder från Henry så räcker det inte med ett par galonisar, ett par vinterskor, en overall. I vintras var det inte ovanligt att jag bytte blöjor ungefär 17 gånger från morgon till kväll, natten ej räknad. Att Fred och Lorenz skulle ha kolik i 10 veckor och göra att vi hade dygn här hemma helt utan sömn, ja… hur mår familjen då? 480 + 180 dagar. Eller rättare sagt 390 dagar plus 90 dagar. Att räkna in lägstanivådagarna gör mig mest förbannad.

Jag var sjukskriven från min föräldraledighet november 2014-maj 2015. Jag är nu sjukskriven igen. Och då har vi ett fantastiskt nätverk av både familj och vänner. Bup Mellanvården gjorde en livräddande insats för oss förra hösten. Vi visste inte ens att dom fanns – varför får vi inte reda på sånt? Det borde vara standard för tvilling/trillingföräldrar att få stöd utifrån. Eller i alla fall bli erbjudna stöd utifrån. För hur underbart det än är, hur utvald man än kan känna sig att få den otroliga turen att få se två, TVÅ, bebisar födas och frodas – lika jobbigt är det. Minns ni det här inlägget? Minns ni det här? Ska jag stoltsera med bra idéer 2015 så är det här nr 1 på min lista (idén till och mitt jobb med insamlingen till Mirijam kom av energin av att få hjälp av underbar familj och vänner). Ni som kom hem till oss var alla med om att rädda vår familj. Tack vare er så är vi fortfarande en enad familj. Varken mer eller mindre. För kommunen kan man inte lita på. Vi kvalade inte in för extra hjälp via socialtjänsten trots allt som vår familj har varit och är med om. Där går skattepengarna rakt ner i gränden. Men Britta och Ewa på Bup Mellanvården. Vilka kvinnor. Det är tack vare dem som jag kunde formulera vårt hjälpbehov och fick mod att fråga. Jag önskar att alla tvillingföräldrar fick ett gäng hembesök av två erfarna kvinnor som kan hjälpa till med stöd och möjlighet till återhämtning.

Jo. För att bära på två bebisar samtidigt är på inget sätt som att vänta en bebis. Oron är bra mycket större, riskerna är som sagt större både med själva graviditeten och förlossningen. Våra barn är lika mycket värda att få tid med två välmående föräldrar som vilka andra barn som helst. Kostnaden för sjukskrivningar, medicin, läkarbesök, skilsmässor, splittrade familjer, utmattade vuxna, stressade barn. Lägg till det att många många tvillingföräldrar spenderar en betydande del av sin första tid med sina bebisar på neonatalavdelningar. Den stressen…. all kärlek till er och era fina ungar.  Jag skulle här och nu kunna säga att det bör vara en betydligt mindre kostnad att ge oss ett korrekt antal föräldradagar så att vi kan få återhämta oss och klara av den första tiden på ett så bra sätt som möjligt. Jag skulle här och nu säga att tvillingmammor bör sjukskrivas i vecka 25 precis som man gör i Norge. Jag skiter i att till exempel vissa arbetsgivare må tycka att det är löjligt för det är det inte. Löjligt är att inte inse att alla tjänar på att förebygga ohälsa. Det borde ligga i allas intresse att förebygga ohälsa hos barn och vuxna.

Så jag kan väl skriva såhär:

Kära Stefan Löfvén,

Det är jag igen. Jag skulle vilja bjuda dig på en god kopp kaffe och prata om lagstiftning kring föräldradagar för tvillingföräldrar. Vad sägs om Gateau i Näsbypark den 13/8 kl 14? Då brukar mina twins sussa och jag kunna lyssna och prata till punkt.

Med vänlig hälsning,

Nadja Nordstrand

IMG_8631

Tror ni att han nappar? : )

Små korn av renaste guld

Ibland skriker Fred och Lorenz från morgon till kväll. Ibland går den här lilla stora familjen på knäna, hankar oss fram timme för timme. Stressen, sorgen, ilskan… alla känslor ligger utanpå huden, redo att gå till attack precis när som helst. Sen ibland så får man en paus. Man tar sin stora son, trött av lågt hb och alltid blyg, med sig till sin klasskompis för en stunds fika och samtal. Man äter de godaste bullarna man någonsin smakat, ser Henry krama om hela sällskapet och säga tack innan vi går hem. Ibland får man då lite energi att säga “ta med dig Henry och åk till Skärgårn och ät middag med Qvistarna”. Ibland somnar dom små liven så gott och man finner sig själv ta med sig ett gott glas med vin ut i kvällssolen. Man läser ut en bok. Chattar med en vän.

Så kommer en ny dag. Inget skrik. Knappt inget alls. Familjen får en chans att njuta, vara, känna på tröttheten men också på glädjen. Det är lördag. Lördagsgodis enligt Henry. Min Henry. Han köper så lite godis att godisvågen inte kan väga det och han får det gratis. De två chokladäggen med glansigt ljusblått papper åt han omsorgsfullt upp, sen var han nöjd. Vi åt en glass när solen sken, bara han och jag. Pratade om havet, om glassen och om Vaxholmsbåtarna.

Familj. Samlad i kvällssolen. Än en gång samtal som piggar upp. Och så min vän. Hon som bakar de godaste bullarna. Hon hittade två bilmattor på vinden och frågade om Henry vill ha dem. Glädjen kan jag bara likna med den då min stora skatt vann den stora grävmaskinen hos Volvo Construction i juni. Jag tittar ner från sängen där jag sitter och skriver. Det skär i hjärtat, snabbt, knappt märkbart. Där ligger Henry på mage och har en intensiv lek med alla sina bilar. Dom står i kö och åker runt och hälsar på varandra. Han är så nöjd. På tisdag ska han få blod. Fred och Lorenz har tystnat inne i sin säng. Mathias kommer nog snart ut. Ibland väntar då middag, lagad av Mathias mamma. Mat värdig att serveras på restaurang får vi njuta av med havet som granne. När tröttheten sen slår till igen kan man leende säga godnatt och somna gott i en skön säng.

Barnen har haft en bra dag idag. Jag har haft en bra dag idag. Mathias har haft en bra dag idag.

Ibland är livet vackert. Ibland är det så svart.

Just idag är det vackert.