Kalas! 

  Det är sant! Det går att både förbereda och genomföra ett barnkalas helt utan stress! Idag har bara handlat om glädje : ) det jag har bakat har jag njutit av och det har inte funnit ett uns av press att vara duktig. Det gjorde det däremot igår MEN, jag säger bara MBSR. 45 minuters body scan meditation om dagen och livet ter sig så mycket enklare. Nog om det! 
Kalas : ) Henry hade en toppendag! Ballongrum och Legobygge med kompisarna. Tårta och blåsa ljus. Fred och Lorenz hade fullt upp att hålla koll på alla coola stora barn. Bra från början till slut. Det får summera dagen. 

Imorrn fyller han 4!! Världens bästa, modigaste, klokaste och gosigaste. Tänk va vi är lyckligt lottade att få vara föräldrar till Henry ❤️ 

Lyckan.

Det var det där som Maria Nystedt beskrev imorse när hon intervjuades i Nyhetsmorgon. Den där glädjen, den där extrema glädjen när en bebis som varit så sjuk får sin första tand och man tänker att “åh herregud jaaaaa, hans kropp kommer att ge honom tänder!”, för inte ens det var självklart. Varje liten millimeter av utveckling blir så extremt påtaglig och betydelsefull när inget är för givet. När man står beredd för liv och död och får se det friska. 

Jag tar ingenting för givet när det gäller honom. Henry, du älskade finaste Henry, tänk att du fyller fyra år om exakt en vecka!

Idag blev jag påmind om hur livet blev. Inte minst om den 11/12-2011 då vi för första gången fick höra att vår bebis skulle överleva. När jag för en liten stund kunde slappna av och känna att det nog kanske ändå var dags att försöka knyta an till den där vackra lilla ungen som var min. 

För fyra år sen hade vi redan levt i ovisshet i flera månader. Det blir också vardag och det är sant att man blir så stark som livet kräver. Jag är ingen supermamma. Jag har bara blivit tvungen att anpassa mig, precis som du säkert också har allt eftersom tiden går. Men det finns ju oro i ovisshetens mörker. En ständigt gnagande tanke på vad det är som vården missar. 

Vem ska lösa gåtan? NÄR ska någon lyckas lösa gåtan? Tänk om vi vore så lyckligt lottade att det bara hade dröjt ett par år innan vi fick svaret. Det är farliga tankar… De låter lätt så elaka, så omänskliga. Här sitter jag och önskar att det ska födas och finnas barn med samma symptom som Henry – som också bekänner färg redan som foster. Allt för att göra chansen lite större att lösa vårt livs gåta… Ett fall är inget fall och sett ur det perspektivet så behövs det fler sjuka barn. 

Det har tagit mig flera år att bli överens med mig själv just på den punkten… 

Så kommer min vardag där läkare jag träffar, i alla möjliga sammanhang, står handfallna när jag berättar om det som blivit vardag. Alla vill lösa gåtan! Ingen kan förstå hur det kan ha gått fyra år utan svar. Fyra år (!) av utredning, behandling och prover som inte gör någon klokare. Fyra år av utredning som egentligen bara visar hur frisk Henry är. Förutom de där förbaskade röda blodkropparna. Hur är det ens möjligt att tre benmärgsprover visar en till synes frisk benmärg, när det så uppenbart är något fel någonstans? Letar man på fel ställe? Var i hans gener döljer sig svaret? Alla dessa frågor. 

Och mitt i allt den där totala lyckan. Den där lyckan som överskrider all oro och ovisshet. Den där lyckan som bara kan komma när inget är för givet. Som mindfulness i kvadrat gånger miljarder : ) Den där lyckan som bara är min. Den som bara en mamma med ett barn med en unik sjukdom kan förstå. Å ena sidan är jag så tacksam över att få uppleva en lycka så intensiv och ren. Å andra sidan skulle jag gärna slippa. Om det betydde att Henry fick vara frisk.

Snälla, gör både dig och mig tjänsten att inte ens börja tänka i banorna att jämföra varesig min lycka eller sorg med din. Det går inte. 

En av de viktigaste läxorna som jag har lärt mig de senaste åren är just det: Jämför aldrig. Gör gärna plats för samtal, medkänsla och reflektion, men jämför aldrig. Min lycka och min sorg är mina. Din lycka och din sorg är dina. Utan att jämföra så är lika de lika verkliga och lika mycket värda. 

Ovissheten.

Nyhetsmorgon imorse var det ett inslag om långtidssjuka barn och en mamma som har skrivit en bok där hon beskriver livet så som det kan bli när ens barn inte är helt friskt. Adrian lider av en väldigt sällsynt blodsjukdom och det dröjde två år innan diagnosen fastslogs. Liksom Henry behöver han blodtransfusioner ungefär var tredje vecka (så snälla snälla snälla ge blod).

Jag tittar på inslaget och tänkte att hennes bok vore bra att läsa… men så ändrar jag mig. För Adrian har nu en diagnos. Med det sagt försöker jag absolut inte att förminska familjens lidande och ovisshet som de levde i under två års tid. Men man fann orsaken till sjukdomen tillslut och familjen vet nu vad de har att förhålla sig till.

Det har gått 4,5 år av utredning och transfusioner nu. Ovissheten är total. Vem förstår egentligen vad vi går igenom?

Det är ensamt. Så otroligt ensamt.

Nyheter.

Det har varit en tid av reflektion, eftertanke… liv. Bortom dator, mobil, runkeeper och instagram. Jag har köpt en bok och jag deltar i en kurs. Det ena skedde aningens oberoende av varandra, men sammanhanget är tydligt. Min egen hållbara framtid är under konstruktion och på väg framåt.

Mitt halverade instagramkonto passar mig bra. Bilderna jag själv lägger upp där har en mening, kanske även för andra, men främst för mig själv. Det var ett viktigt steg att minska på vissa intryck utifrån.

Sömn, samtal, samvaro. Så skulle man kunna beskriva den senaste tiden. Stress. Den är svår att undvika.

Annat nytt som har hänt har med forskningen och kunskapen om järninlagringen som kroppen skapar när man har anemi. I ett läge där all kunskap är av högsta betydelse blev det här en positiv knuff för oss. Men jag vet inte än hur jag ska beskriva det i ord, så jag lämnar det här och kommer kanske tillbaka till det i framtiden. Att skriva om mitt barn som nu börjar bli stor sätter en större press på mig och mina ord.

Att kunna stå för texterna här i min egen sfär är viktigt. Därför behöver jag ibland en paus för att ge mig själv en chans att formulera mig på ett sätt som känns rätt. Imorgon kanske jag skriver om anledningen till att jag ens sitter här och knappar idag. Tänk vad ett sms kan göra : )

Hej så länge

“Take a look at yourself then make a change”

Michael Jackson, The man in the mirror. En av mina favoritlåtar att sjunga loss till när jag är ensam hemma. Texten är ju så himla bra!! Här får ni orden från refrängen, tänkvärda och de ligger extremt mycket i tiden.

“I’m starting with the man in the mirror, I’m asking him to change is ways. And no message could have been any clearer – If you wanna make this world a better place, take a look at yourself then make a change.” 

Jag har skänkt en hel del tankekraft åt den senaste tidens larm om den ökade andelen sjukskrivna kvinnor och då speciellt kvinnor som är mammor. Jag har ägnat rätt mycket tid till att fundera kring de som finner det komiskt att kvinnors stress ofta beror på orimliga kroppsideal och ett fläckfritt som inte sticker ut för långt från den rådande trenden. Framför allt har jag tänkt på kvinnorna och stressen eftersom jag känner igen mig. Så kom jag fram till en del saker. Jämställdheten, den så kallade jämställdheten än en gång. Den som bara handlar om att värde kommer genom arbete. Jämställdheten som säger fy skam! till de kvinnor som faktiskt vill vara hemma med sina barn. Jämställdheten som säger att du måste jobba heltid, annars tar du inte ditt ansvar som kvinna och är otacksam mot hela kvinnorörelsen. Jaja, jag överdriver en del men du kanske fattar vad jag är ute efter? Jämställdheten som tog bort valfriheten… Och som om det inte vore nog så lever vi i ett extremt pressat samhälle där vi knappt kan värja oss mot medier som talar om för oss att vi är mindre värda om vi inte är ute och springer tre gånger i veckan, kör plankan och är superpigga och härliga med våra barn varje dag. Medier som översvämmas av stolta mammor som visar hur snabbt gravidmagen minsann försvann. Hur lyckliga de är vet ingen. Men vi vet att lyckan sitter i den där perfekta siffran på vågen eller i jeansen. Perfekta hem visas upp och är man föräldraledig så åker man självklart till Thailand några månader hela familjen eftersom det är så skönt klimat och så billigt att leva där, eller hur? Nej. Hur blev det såhär? Vad lärde vi oss av våra föräldrar? Vi som har vuxit upp på 70 och 80-talet – vad lärde vi oss? Vilka värderingar fick vi? Och vad passerar vi över till våra barn?

Ni som har barn som nu är vuxna – jag lägger faktiskt tillbaka en stor del av problemet på er. Många av er är chefer nu och ännu fler av er har uppfostrat döttrar och söner som inte är beredda att släppa på de traditionella könsrollerna. Många av oss har sett banandieter och annat på nära håll och förstått att man måste vara smal om man ska bli omtyckt. Många av oss har sett att man måste näst in till arbeta ihjäl sig för att hanka sig fram i karriären. Många av oss har sett att småbarnsåren är då pappan jobbar som aldrig förr så att han verkligen inte hinner vara med barnen även om han hade velat. Ni bär ett stort ansvar till att samhället ser ut som det gör idag.

Och vi själva då – vi som har vuxit upp och nu har egna barn och lägger ut bilder hej vilt på alla möjliga härliga stunder på facebook och instagram (mig själv inräknad). Vi upprätthåller osunda värderingar och bilder av vardagen. Vi jobbar på, har dåligt samvete för att vi inte hinner träna, träffa kompisar, njuta. Är man som jag hemma länge med barnen så får man höra vitt och brett hur dåligt det är för karriären och hur jobbigt det måste vara att vara hemma med baaaaaarnen! Helst får man antydningar som säger att barnen minsann skulle må bättre av att gå på förskolan eftersom jag som förälder omöjligt kan räcka till som pedagog, mamma, hushållerska etc. Suck. Och om du har kvar mammahull, fy skäms. Om du råkar gilla mat och fika – då har du ingen självdisciplin minsann. Och är du mamma ja då får du allt höra att du jobbar för mycket om du jobbar heltid och att du är mindre värd om du jobbar deltid eller halvtid. Så vad ska vi göra?

BÖRJA TA PROBLEMET PÅ ALLVAR. Det är fullkomligen orimligt att kvinnor ska behöva bli sjukskriva och få allvarliga sjukdomar på grund av stressfaktorer som rör utseende och heminredning. Det är orimligt att leva i ett samhälle som ständigt matar oss med budskap om att vi aldrig får stanna upp och vara nöjda. Att vi aldrig duger som vi är och alltid kan pimpa hemmet lite mer eller springa lite längre. Så vad ska vi göra? Det finns ingen komik i att kvinnor mår dåligt. Problemen är verkliga och ohälsan ett faktum. Det är hög tid att förändra och förbättra. Vi kan! Du och jag. Om vi hjälps åt så kommer det att gå ännu bättre. Man som kvinna, flicka som pojke. Alla åldrar. Vi kan om vi vill.

Kolla dig i spegeln och sjung med! 

IMG_3996

Räkor, bästis igår – Njutning idag

Jag blev sjuk här i slutet av veckan och missade en helg i skärgården med två vänner. Mathias tog med sig barnen till landet och jag stannade hemma med feber och halsont. Jag sov. Sov och sov och sov. Lördagen kom och jag sov vidare med små pauser för frukost och lunch. Sen började jag vakna till och då kom ensamheten. Den totala ovanan av att vara ensam hemma. Och så blev jag jättesugen på räkor. Och en vän.

Jag skickade iväg ett sms till en av mina närmsta vänner, Jenny. Jenny jobbar som barnmorska, det vill säga kvällar, dagar, helger… så det var en chansning. Men så fick jag svaret att “ja, gärna!! kan jag komma vid 18.30?”JA! Sen somnade jag om : ) Ställde klockan för att hinna åka till affären och köpa räkor, bröd och ost. Och vad vi åt. Och vad vi hann prata. Jag vet inte när vi fick några timmar att vara bara vi två.

Vi pratade om livet, om vår nya inställning till den egna kroppen, om vårt förhållande till de krav och villkor som ställs från samhället idag. Hur vi gör för att släppa stressen och njuta lite mer. För är det något som Jenny är bra på så är det att njuta. Skapa guldkanter på dagarna och se till att familjen kommer iväg på resor som skapar ännu mer sammanhållning och äventyr för både barnen, henne och hennes man. Även när familjens ekonomi är spänd så som den gärna blir av föräldrapenning och vab-dagar så fascineras jag över hennes ständiga förmåga att njuta. Vi är ju såklart människor allihop och livet är ju aldrig bara okomplicerat och fritt från sorg och oro. Men jag lär mig alltid något när jag får en pratstund med Jenny. Jag blir alltid glad och trygg. Jag inspireras att fortsätta framåt och gå den vägen som jag vet att jag vill gå.

Idag vilar jag, äter choklad och en massa varmrökt makrill. Dricker te och ser en film. Ska snart sätta på musik och laga mat. För snart kommer min familj hem igen, mina fyra killar. Tänk att vi blev en stor familj tillslut. Större än planerat : ) Och jag kunde inte vara mer tacksam för våra tre otroliga barn. För Mathias, för våra familjer och våra vänner.

Det är fint att få en dag i stillhet och verkligen känna på tacksamheten.

IMG_8196Henry, snart fyra år. IMG_8217Lorenz snart 15 månaderIMG_8216Fred snart 15 månader