Att göra annorlunda

Vi har den extremt stora lyxen att ha varsin mamma som gör otroligt god mat, som pysslar och fixar, fejar och donar. Otroliga vänner som undrar vad vi ska göra på nyårsafton. Vi är lyckligt lottade. VÄLDIGT lyckligt lottade.

Och allt jag vill är att ha Ikea-julen. Den där när den trassliga ljusslingan fick hänga ute i en stor trasslig boll och hela stora familjen hämtade pizza. Julkalender är det ingen här som bryr sig om, vi hinner inte, och det finns inget intresse. Vi har en gammal traditionell kalender med enkla luckor som Henry kikar på nån gång i veckan. Kanske skulle han ge den mer tid om han märkte att det var något som jag tyckte mycket om. Men jag kan inte se meningen med den. Men mycket hellre en sådan än att ge presenter varje dag. Jag kan helt enkelt inte motivera det, jag kan inte stå för det. Och då finns det ingen mening med det. Barnen må vara rätt stökiga just nu med magsjuka och allt, men samtidigt är det här en helt otrolig tid. Henry tog tidigt jullov och vi leker. Vi gör kullebyttor och lär oss uttala ord som “skattereduktion” och “redovisningskonsult”, vi hoppar i sängar, bakar, lagar mat och tittar ibland på Alice gillar att simma. Mitt i allt har jag bestämt mig för att minska på tv och padda och vet ni : ) allas humör blir så mycket bättre. Vi hinner prata om att vara en bra kompis, klappa försiktigt och inte slåss. Det är som med socker att man blir gladare med måttliga mängder : )

På nyårsafton skulle jag helst bara ha en helt vanlig dag, kanske med en lite extra god middag, för att på nyårsdagen samla ihop dom som vill över en knytisbrunch. Tanken på att vakna pigg och utvilad (jaja, here’s for hoping ; )) på årets första dag kittlar. Slippa vakna trött och sliten och sjukt medveten om att dagen rullar på oavsett vad jag gjorde igår. Och jag gillar inte nyårsaftons väntan, matkoma och påtvingade glädje. Jag känner mig ofta sentimental och vill tänka igenom året som gått. Jag skulle faktiskt inte ha något emot att vara ensam den kvällen och landa i mina tankar om det som varit och det som kommer.

IMG_0750_1024Det här har ingenting med otacksamhet mot det som är att göra. Men något år skulle jag vilja prova att göra så som jag vill. Eller i alla fall tror att jag vill. Provar jag inte så kan jag ju omöjligt veta. Kanske nästa år! 

Om att lämna sin comfort zone och friheten det ger

Igår kväll var Mathias och jag på fest. Det var fest för alla föräldrar och pedagoger med respektive, en så himla fint ordnad och härlig kväll på alla sätt : ) Men det jag tänkte berätta för er är om hur jag mådde hela fredagen fram tills vi kom fram och andades in den festliga atmosfären. Jag är nämligen blyg. Jätteblyg. Har alltid varit. Så redan på morgonen var jag stressad, trött och hade ont i huvudet. Hela dagen tänkte jag att jag stannar hemma. Jag har ändå inget att ha på mig, ändå inget att tillföra. Jag tänkte att “vad sjutton har jag ställt till med som började samla in pengar på ren magkänsla och nu är en sån där jobbig välgörenhetsperson”…

Sanningen att säga så är jag stolt ända in i märgen över att jag vågade följa min känsla just för Mirijams räkning. Men den känslan försvinner när jag vet att jag ska utsättas för något som jag är så obekväm med. Jag tänker att jag är ful, lönnfet och osmart.

Men så gjorde jag mig i ordning trots det oerhörda mentala motståndet. Mathias var glad och barnens farmor var här för att passa Fred och Lorenz. Vi gick promenaden till festen. Jag helt klädd i gamla favoriter i svart, för det var det jag blev mest bekväm i, Mathias färglad och sommarfin. Vi skrattade lite åt det hela och så kom vi fram. Till den finaste trädgården jag har sett på flera år! Till en stämning som var glad och förväntansfull. Då släppte det. Jag kände mig fin, tittade på min fina fästman, drack ett glas vin och njöt av att hinna prata och skämta med honom. Och så alla fina föräldrar och pedagoger som stod och småpratade : )

Vi har sån tur! Vi är så lyckligt lottade att ha vårt barn på en förskola där vi tycker så mycket om precis alla. Maten var fantastisk, musiken slog allt och vi promenerade hem strax före midnatt glada i hågen.

Tänk att det skulle vara så svårt att bara se fram emot kvällen istället för att känna sån stress och tänka så många negativa tankar istället för att bara se fram emot en härlig kväll tillsammans med Mathias och alla andra. Nästa gång.

Idag gosar jag med Fred och Lorenz, äter färsk grön sparris med parmesan och lyssnar på glad musik. Mathias är iväg på ett grabbdygn och Henry är hos mormor och morfar. Tänker på gårkvällen och ler. Tänker på insamlingen och mina fina ungar och ler ännu mer : )  

  En glad och en sur.   

 Dagens osminkade och glada sanning. Insamlingen har nått över 20 000 kronor!   

 Mums. 

Utvilad!

Vilken skillnad det gör att få sova gott en natt. Visserligen på medicin den här gången, men gud så skönt det var att vakna idag. Avslappnad och glad : ) Frukosten står och väntar, idag Yogi te och några skivor av brödet som jag bakade igår. Henry sitter här brevid med en banan i högsta hugg och har iPad-tid. Han tittar på sina ryska bilfilmer precis som vanligt : ) haha. Mathias är ute på en långpromenad med småkillarna.

Sömn är nyckeln till så otroligt mycket – bättre hälsa, lugn och glädje. Borta är värken i axlarna och den värsta spänningen i käkarna. Jag känner mig helt säker på att det här kommer att bli en skön dag : ) Visst är det full fart på Fred och Lorenz, men när jag är utvilad så är det så otroligt mycket lättare att flyta med och se det roliga i det.

Vi tog ett bra beslut också: Vi skulle egentligen åka iväg till några vänner och fika i eftermiddag, men vi bestämde oss för att dela upp oss. Jag stannar hemma med filur ett och två, så får Mathias och Henry åka iväg tillsammans. Det blir lugnast för oss alla och det känns jättebra. Man får acceptera läget helt enkelt. Just nu passar det bäst att ses här hemma eller ute (om man vill träffa oss alla fem på samma gång vill säga) så att dom pigga bebisarna kan röja utan att man får hjärtinfarkt ; ) Och så är det ju jättebra för oss att få egentid tillsammans med Henry. Då passar fikautflykter och lek med kompisar alldeles utmärkt. En vän berättade att när hon var mammaledig med sitt första barn så var det en period då hon bara träffades hemma hos sig eller på öppna förskolan – precis så känner jag också just nu : )

Nä dags för frukost! Hej så länge!

PS. Såhär ett par timmar inpå dagen och det är Lorenz tur att ha skrikfest så är energin slut igen. Skrik skrik skrik. Det verkar vara temat…. 

Sömntabletter, sovande bebisar och smidiga kommentarer

Mathias – “Älskling, ta en Propavan och lägg dig och sov med Henry i natt.”

Nadja – “Du gör visst allt för att slippa mig på kvällarna nuförtiden.”

Mathias – “Eller så är jag bara snäll. Du har kämpat hela veckan med alla barnen hemma och du är helt slut och behöver verkligen få sova en natt.”

Jag når liksom nya bottennapp hela tiden : ) Men nu med ett leende i alla fall.  

  Vi fick en mysig eftermiddag med min systers hela fina familj. Henry och hans glada kusin Theo leker och myser så att man blir alldeles lycklig. Fred och Lorenz blev också glada av att ha fler famnar här hemma… Några som inte tillhör deras gamla trötta föräldrar ; ) Jag brukar ju säga att allt aldrig är dåligt på samma gång och det stämmer nästan jämt.

  • Fred och Lorenz hade gått upp jättefint i vikt den senaste månaden, bra oljor i maten är grejen för dem!
  • Henry har fått så fin kontakt med Fred och Lorenz den här veckan. Dom busar och skrattar tillsammans. 
  • Henry kan själv! Ställa upp vällingflaskan i mikron, ta ut den. Tvätta händerna, borsta tänderna, ta av tröjan. Numera blir han väldigt förnärmad när jag försöker att hjälpa till. JAG KAN SJÄLV MAMMAAAAA! 
  • I den värsta frustrationen föds idéer och kreativitet. 
  • Linas snabba matkasse verkar vara rätt okej. Dagens oxbringa var inte alls god, men de två första middagarna får klart godkänt. Vi testar en vecka till. 
  • Mitt i kaoset lyckades jag möblera om i vardagsrummet, flytta en byrå själv från en del av huset till en annan, baka ett gott bröd tillsammans med Henry, och lägga upp ett gäng barnkläder till försäljning här

 

 

 

Det ljuva vansinnet

Japp. Idag har jag skrikigt mig hes. Först bara rakt ut, sen FRRREEEEEEED JAG ORKAR INTE HÖRA MER NU!!!. Det hjälpte ju givetvis inte. Om möjligt så skrek han bara ännu värre. Och jag var tvungen att tvätta av och klä på Lorenz. Katterna blev oroliga och den enda som höll humöret uppe var just Lorenz. När sen Smilla och Musse kom och strök sig och började jama så vrålade jag HÅÅÅÅÅLL KÄFTEN ALLIHOP JAG ORKAR HÖRA MER!!!!!!. Ett stolt ögonblick… verkligen. Musse skuttade ut, Fred somnade, jag blev lugn och hes. Smilla svansar fortfarande omkring lite oroligt, men det blir bättre och bättre. Lorenz leker. För hur jag än vänder och vrider på det så är det befriande att få skrika rakt ut ibland. Det är som att kroppen snabbt töms på all frustration och det blir lättare att gå vidare och tänka klart igen.

Till saken hör att Fred och Lorenz har varit på sina värsta humör sen kl 05 imorse. Jag skulle få sovmorgon med Henry, men han hostar så mycket på morgonen och vill ha vatten och välling. Och jag kan inte sova när bebisarna gastar. Kvart över sju orkade inte Mathias med dom mer så han la dem i vagnen och gick. Då bakade Henry och jag bröd. Det har gått så många veckor nu med sjukdomar som tar tid från Mathias jobb, som gör att jag tar fler nätter och till slut har slagit ut min nattsömn. Jag nattar för att Mathias ska få en liten stund att hinna jobba på kvällen. Dygnet runt känns det som att jag har händer, fötter, ben och armar som sparkar, slåss, klappar på mig. Dom är bara av varierade storlekar. Och det gör mig gaaaaaaalen! Jag avskyr när människor drar i mina kläder eller klänger runt halsen eller benen. Det har jag alltid gjort. I vanliga fall är jag mer tolerant när det gäller mina egna barn (såklart :)) men nu har jag nått en gräns och mitt tålamod är slut.

Mathias är underbar och säger åt mig att åka till Täby centrum och fixa saker i lugn och ro. Och det är ju superskönt, men det räcker liksom inte. Vi pratar om det och jag vill verkligen inte vara otacksam, men just nu är tålamodet helt slut. Jag måste börja sova igen. Och äta. Att det ska vara så svårt! Jag borde säkert börja yoga och jogga, men även sånt kräver ju tid och någon form av ork. Jaja. Det har varit en skitvecka (bokstavligt talat, magsjukan gjorde comeback på några av oss).     

Trött och slutkörd. Och sur. Jävligt sur.  

 
Jaja. Vi har i alla fall gott bröd och sommardäck på en av bilarna. Och snart kommer min syster med sin fina familj. Dom vågar sig hit : ) tack och lov. Härligt sällskap gör säkert susen.

En glad lördag önskar jag dig! /Haggnadja  Veckans bästa är armbandet som kom med posten. Omtanken som ligger bakom värmer så gott. 

Den arga påskkärringen

Det är jag alltså. Jag spenderar påskafton ensam med katterna. Mathias och barnen är hos farmor och farfar. Jag är trött, ledsen och arg. Jag har sovit dåligt ett gäng nätter… legat och funderat på hur vi ska få ordning på vår ena kisse som är ännu en stressad familjemedlem. Tänker på hur vi ska kunna barnsäkra överallt. Tänker på hur less jag är på att ständigt, ständigt, ständigt gå och plocka undan kläder/plastpåsar/kartonger etc som bara dumpas överallt hemma. Tänker ännu mer på hur less jag blir när familjen ska ha ledigt några dagar och ledigheten känns som ett skämt. För när familjen är ledig så betyder det att fem personer och två katter vistas på samma ställe och vi vuxna får någon vision om att “ta det lugnt”. Det är det absolut sämsta man kan tänka med en treåring och två åttamånaders ångvältar. Vi hade en superskön dag igår, med långpromenad och en skön stund i solen på bryggan. Sen blev jag trött. Den där tröttheten som jag inte hinner känna av när vi är hemma. Men som kommer som ett brev på posten så fort jag ens tänker tanken på att ta det lite lugnt ett par dagar. För vem försöker jag att lura? Det går inte att ta det lugnt. Nu bor vi i ett hus där jag ser faror precis överallt, det är sladdar, vassa kanter, lådor som är perfekta att klämma fingrarna i…. Till det kommer en högtid, som liksom alla svenska högtider, handlar om att äta mat som bara ökar ångest och depression hos oss som har såna tendenser. Jag pratar om socker. Jag pratar om mejeriprodukter och om gluten. Henrys matvanor är så sjukt dåliga också och det stressar mig ännu mer. Det känns som att allt han äter kommer med sylt eller ketchup. Eller så är det bulle, nyponsoppa, Smakis… Jag är så fruktansvärt frustrerad. Och jag blir det under helger när familjen samlas, när det ska vara lite extra festligt. När jag får aningens lite mer tid att tänka. Då ser jag hur mycket tid Henry spenderar vid sin iPad, då blir jag ännu mer medveten om hur mycket tid och energi som går åt till att hålla Fred och Lorenz skadefria. Då har vi ingen lyxig hjälp med städning, tvätt och plock så som vi har hemma. Så vem ska göra det då? Jag.

Jag är så trött på att vara en surkärring och en tråkmamma. Men jag kan liksom inte med gott samvete göra det lite extra mysigt med popcorn eller glass med Henry. För jag är bara en i mängden som vill lyxa till det med honom. En treåring som äter vaniljyoghurt eller O’boy till mellis några gånger i veckan på förskolan, en treåring som tvunget måste få smoothie/nyponsoppa/pärondricka med sugrör och helst en bulle en gång i veckan…. Då finns det inget mer utrymme för oss föräldrar att låta honom äta mer socker. Istället får vi en treåring som inte vill äta vanlig mat utan helst bara potatismos med en massa ketchup på. Som helst av allt skippar middagen till fördel för en glass. DET är sjukt. Vi är alltså ett gäng vuxna omkring Henry som ser till att han matas med skräp som i förlängningen gör honom sjuk (are). Med mat som inte ens kan kallas mat. Och jag är inte bättre själv. Jag faller också ner i ketchupträsket och i sylthålet när jag tröttnar på att se honom strunta i att äta. Jag är trött. Och arg. Och det är alltså JAG som är tråkig. Det är JAG som är “för hårt mot mig själv” när jag blir förbannad på hur det här nedrans samhället fungerar…. På den hemska svenskheten där man hellre ska klaga på krämpor än att göra något åt dem. Och då menar jag inte ett gäng piller utan livsstilsförändringar. Ni vet, såna som kräver en massa jobb och nytänkande, ny mat, nya rutiner. Vi är ju så slutkörda hela tiden och vana vid att klaga så vi orkar inte tänka på att det finns ett annat sätt. Och vi som tänker på ett annat sätt – jo vi får höra att det är vi som är avvikande. Att det är vi som är hårda mot oss själva, som “straffar” våra barn genom att låta dem äta hälsosam mat. Att vi borde slappna av litegrann.

Just nu missar jag större delen av påskafton. Jag förlorar ett gäng timmar med mina underbara barn. Valet är mitt såklart. I två månaders tid har jag jobbat för att lägga om kosten hemma hos oss. Att välja få tillfällen för “mys” (dvs skitmat på ren svenska). Så blir jag trött och tappar orken att äta. Då drar jag mig undan, till och med från mina barn. Det är vad “semester” kan göra med en småbarnsmamma som försöker att komma ifatt efter det värsta av en depression. Jag som avskyr att vara ensam, trots vår tids propagerande om vikten av egen tid (vem fan myntade begreppet egen tid?). Nu är jag i alla fall ensam, har egen tid och det är botten. 

Jag vet att valet är mitt. Att det enda sättet att vinna kampen att få bli en frisk och hälsosam familj är att kämpa precis jämt. Orka säga nej och motivera varför. Det är mitt ansvar att se till att mina barn får en så bra och frisk uppväxt som möjligt. Det är ju även mitt ansvar att se till att jag själv mår så bra som möjligt och är en bra förälder. Och det har ju blivit miljoner gånger lättare sen det värsta av min depression har passerat. Men jag kämpar fortfarande. Det kommer bakslag. Det kommer dagar när jag tittar ut över vattnet i viken och tankarna blixtrar tillbaka till sommaren 2011. När sorgen över att jag aldrig fick uppleva en normal graviditet gör sig påmind. När jag bara blir så innerligt trött på att plocka efter andra… Det är högt och lågt minst sagt : )

Jag behövde få spy ur mig allt jag är arg över, jag hinner ju aldrig prata om det med någon. Så då reagerar jag med att skälla på Mathias och det blir ju verkligen toppen… inte hinner vi prata klart om något heller. Och då hamnade jag här. I mitt eget lilla mecka.

Jag vet ju att det inte tjänar något som helst till att sitta och skälla på samhället eller omgivningen. Kräver jag en förändring så är det jag som måste utföra den, det kan jag inte begära av någon annan (förutom att plocka upp efter sig, det kommer jag aldrig att sluta kräva av de boende i vårt lilla hus). Och när det gäller mer hälsosamma matvanor och levnadssätt, ja då får man minsann vässa armbågarna och se till att ha en tjock mental sköld för att kunna låta alla nedlåtande kommentarer och försök till att få in mig/oss i sämre vanor igen, att rinna av. Men ibland blir jag bara så jävla trött. Som idag. På påskafton. Heja.

Nu sitter jag själv och kan inte förmå mig att gå upp till dom andra. Orkar inte förklara mig.

Den stora förloraren idag är jag.  

 

Lyckades mota i vår envise treåring ett halvt glas smoothie… Tänk om våra barn kunde få mellis av den här typen även på förskolan. Jag skulle gladeligen göra 40st om dagen : ) fast ännu hellre se att kommunerna i vårt land hostar upp lite mod och pengar och prioriterar maten till våra barn som går i förskola och skolan. Men det är klart. Att få ett gäng pigga och glada barn som slipper blodsockerfall och diabetes typ två vore kanske lite väl bra i det här jantelandet… 

Idag är det ingen vanlig dag : )

(null) Om exakt en vecka är den här otroliga, gosiga, underbara bebisen och hans precis lika fantastiska tvillingbror 7 månader!
Fredagen den 13e. Min turdag. Då har vi dessutom planerat fredagsmys med familjen Qvist : ) som en fin avslutning på första veckan med vänhjälp.

Och den här helgen går min födelsedagspresent, som jag fick av Mathias, av stapeln : )
Vad vi ska göra? Det skriver jag mer om på söndag.

Lördagsbestyr, blodbegär och mammahjärtat

Här hemma bönar Henry om att få åka till hissknappen på sjukhuset och få blod. Han vill bli piggare. “Henry är yr. Henry är trött.” Allt enligt honom själv… mitt hjärta går sönder. Han är så blek. Vi får se hur morgondagen är, om vi måste åka in redan på måndag. Men då har inte medicinen hunnit komma, som vi ska börja ge honom i dropp här hemma, så då måste vi kanske åka dit en dag till nästa vecka för att sätta droppet och blanda medicinen. Vi ville göra det tillsammans med Henrys sköterska första gången. Två sjukhusdagar är en petitess i det stora sammanhanget, men med Mathias pressade jobbschema och min depression så känns alla omplaneringar och omställningar enorma. Men det är som med allt. Det är bara att vänta och se. Och göra. Tårarna får man låta rinna en liten stund inne på toa.

Fred och Lorenz har fått sina första två tänder den här veckan : ) samtidigt såklart. Det är superskoj att dom äntligen är uppe och jag längtar tills man kan se dom lite bättre. Själva tandsprickningen har varit hemsk. Mina dagar har börjat runt kl 01 den senaste veckan. Att tvinga sig till att vakna och trösta och mata och lugna när man har sömnmedicin i kroppen är inte helt lätt. Men det går. De små magarna har varit dåliga och näsorna snoriga. Nu är jag också förkyld, så som sagt – vi tar en dag i taget.

Hur som helst. Vi har ju lite svårt att sitta still och mitt i allt så fick jag en vision. Det bästa? Att jag lever med världens finaste handy man! Han bara fixar och fixar och det är helt underbart. Den superfina lampan som jag fick i födelsedagspresent av Mathias bror och flickvän har äntligen kommit upp och vi är så nöjda! Nu måste vi bara köpa den här också… Det kan låta så ytligt i förhållande till allt allvar. Men att få vila ögonen på vackra saker och känna ett lugn här hemma är värt så oändligt mycket. Mer än någonsin. Därför yrar vi runt här som två hustomtar bland alla barn och försöker att skapa en miljö där vi kan må så bra som möjligt. Men det bästa av allt är ändå att det är just lördag och att hela familjen har varit samlad hela dagen.

Nu hör jag Henry prata med Mathias om att mammas bröst är trasiga : ) haha. Måste nog gå dit och förklara ett och annat. Nattinatt!
 

(null)så liten han också var en gång ❤️ Henrysorkstork