Om att bli tvungen att ta svåra beslut

Ja, ibland måste man… 

 Musse 6 år och Smilla 8 år behöver ett nytt, kärleksfullt hem. De är två vackra Heliga Birmor som är tillgivna likt två små hundar : ) Keliga och gosiga, friska och krya. Båda har stamtavlor, dom är försäkrade och vaccineras en gång per år så som det rekommenderas att man gör. De gillar att vara ute och ligga på spaning i gräset lika mycket som dom tycker om att sova nära på natten. Birmor är en verkligt fin ras med en päls lika vacker och mjuk som den är lättskött. De kräver inte mer än torrfoder och rent vatten och såklart en massa kärlek. 

Det är med stor sorg jag blev tvungen att ta beslutet att hitta ett nytt hem till dem. Men jag är helt säker på att det blir det bästa för dem. 

Musse och Smilla söker ett hem där det bor en eller fler famnar som längtar efter mjukt sällskap : ) att kunna gå ut och in är en nödvändighet. Jag tänker mig en trygg familj med aningens större barn än våra, eller om du lever ensam och längtar efter fyrbent sällskap. 

Maila mig på nadja.nordstrand@gmail.com vid intresse eller frågor. 

Hjälp som hjälper

Många av er har ju följt med mig här sen jag började 2012. Men många är nya och har kanske inte gått tillbaka till att läsa mitt första inlägg, eller senare. Om ni vill och har tid så gör det. Kan hända så förklarar det en del av hur jag numera fungerar. Jag var så arg där på våren 2012… Vi dopade Henry med Epo utan resultat, det blev dags att operera in en port a cath. Vi hade varit igenom benmärgsprover och hade haft hemsjukvård för att ge vår bebis epo-sprutor tre dagar i veckan i nio veckor. Mammagrupp? Skulle inte tro det. Ilska? Japp. Jag var så stressad. Jag kunde inte höra någon säga att dom var trötta utan att gå i taket av ilska. För vem var någon annan att vara trött, som inte hade väntat och fött ett svårt sjukt barn?

Det skulle ta ett drygt år att komma över ilskan. Det skulle ta nästan två år för mig att landa i allt det nya och börja se världen med nya och lite mer ödmjuka ögon. När ilskan gick över kom lugnet och kämparglöden. Även insikten att alla kämpar med sitt så det är ofta läge att inte döma för hårt eller för snabbt. Jag började också utveckla tydligare gränser och värderingar. 

Jag kan fortfarande ödsla tid på onödiga bekymmer (hey, jag är inte mer än människa : )) Men det jag är stoltast över är faktiskt att jag märker att jag blev modig. För någonstans här på vår väg till att förstå varför Henry är sjuk så har vi kämpat, pratat, förhandlat, frågat, läst på, lärt oss. Min rastlösa själ mår bra av det. Och så korsades min väg med Mirijams. Och jag gjorde ett val på ren känsla. Jag ville hjälpa. Så utan att tänka på hur det kunde uppfattas så skickade jag ett meddelande till Mirijam med ett förslag, hur jag tänkte och vad målet med min hjälp skulle vara.

En sak har jag lärt mig om hjälp och att hjälpa i krissituationer och utsatta lägen. Innan man erbjuder sin hjälp så behöver man ställa ett par frågor till sig själv: På vilka sätt skulle just jag kunna hjälpa till? Kan jag erbjuda hjälpen utan att begära något tillbaka? Om jag är ute efter att hjälpa för att sedan själv få hjälp, kan jag då ärligt säga det till personen/familjen i fråga och låta denne ta ställning?

För hjälp är inte hjälp om den kommer med outtalade skyldigheter. Människor som befinner sig i långvarig kris och stress behöver raka besked. Man måste alltså vara villig att hjälpa utan att begära en gentjänst inom de närmsta åren, om man inte har kommit överens om något annat. Det är EXTREMT viktigt att vara ärlig och rak i sin kommunikation så att den utsatta personen eller familjen inte behöver lägga på sig ytterligare ett dåligt samvete över att inte räcka till. För precis där blir hjälpen bara en belastning.

Min insamling till Mirijam är tänkt som ett ekonomiskt stöd till henne och hennes familj. Jag lägger mig inte i hur de väljer att disponera pengarna och jag har ingen annan intention än att vilja göra en god gärning. Det här var självklart för mig innan jag startade insamlingen. Hade det inte varit det så hade jag gjort bäst i att låta bli.

Jag vet att det finns så otroligt många fina människor där ute som är villiga att hjälpa men kanske inte vet hur. Ni kanske har någon i er närhet som kämpar. FRÅGA. Fråga dem. Säg ärligt att ni skulle vilja hjälpa till men att du/ni inte vet vilket sätt som skulle vara bäst och kom fram till något tillsammans. Och är du eller ni någon av dem som kämpar? BE om hjälp (det här är det bästa jag har gjort förutom insamlingen). Det värsta som kan hända är att ingen nappar och det får man vara inställd på. Men har man tur så finns det hjälpande händer närmare än man anar och det kan bli precis hur bra som helst. Ju tydligare man vet om sitt behov av hjälp, desto lättare att be om den.

Otydlighet och att behöva läsa mellan raderna är sånt man absolut inte klarar av i kris, så vi har allt att tjäna på att vara raka, öppna och ärliga med varandra. I alla lägen.  

 Det var dagens : ) Nu blir det snart potatisbullar med lingonsylt och broccoli till middag i den här cirkusfamiljen. Och Henry har blivit en fjäril!

Geliv. Nu.

Jag vet att det kan låta ytligt och helt onödigt när jag tjatar om att jag vill måla och tapetsera och göra fint. Men jag kan inte släppa det. Livet har varit bortom extremt för mig och Mathias sen i juni 2011 och jag tycker att vi är värda en oas som ger oss trygghet och lugn. Vi älskar ju vårt lilla hus, men åh så jag drömmer om att få hem Äntligen Hemma gänget, eller Sofias Änglar. Tänk att få ett fint kakel i köket, en rostfri köksbänk med två hoar. Någon som kan riva en vägg och klura ut bra förvaring i vårt trånga kök. Hjälp att inreda vår nya hall så att alla skor och jackor får plats. En hall som välkomnar efter en händelserik dag. Det är så lätt att drömma… det är inte lika lätt att hitta orken att driva igenom projekten. Men jag drömmer så intensivt om slutresultaten. Tänk att få titta på vårt hem utan att direkt tänka på de vita väggarna som väggarna jag inte orkade göra något åt för att livet tog en helt oförutsedd vändning… det ligger en sorg i dom vita väggarna. En påminnelse om hur livet blev tvunget att stanna upp på vissa sätt för att orka med allt det nya.

Så har vi Henry. Vår älskade hjälte Henry. Ingen vet hur sjukhusbesöken och sjukdomen påverkar honom. Vi har ingenting att jämföra med eftersom det har varit vår vardag sen dag ett. Oroliga nätter, drömmar… är det den han är, eller den han har blivit? Det kan vi aldrig veta. Men Henry älskar grönt. Jag har ett färgprov i min plånbok, en grön färg som han vill ha på väggarna i sitt rum. Vi ska måla. Det kommer att bli så himla fint. Lugnt och skönt och tryggt. Det skulle kännas så himla fint att ge honom ett rum där han kan leka, sova gott och pyssla. Inte för att hans rum inte är fint idag, det är det absolut. Men dom vita väggarna skulle aldrig vara vita.

Som sagt, det får låta som det låter. Men jag vill så gärna ge min familj och mig själv ett hem där vi kan koppla av, med vackra färger som ger liv och glädje.

Just nu lägger jag ut massor av barnkläder med mera och vinsten går oavkortat till Henrys oas. Den har högst prio. Vill du vara med och hjälpa oss att göra i ordning hans rum? Jag delar självklart med mig av före och efter bilder : ) Och känner du någon som kan tänka sig att ta sig an ett måleriprojekt?

Här finns alla mina annonser. Om du av en händelse skulle vilja donera så maila mig på nadja.nordstrand@gmail.com. Pengarna går raka vägen till mitt nya projekt – geliv.nu

Först ut att få hjälp där är Henry och vi själva. I förlängningen kommer ni även att kunna hjälpa en annan pärla där. Och kanske fler. Vi får se allt eftersom.

Stor kram och kärlek från oss!

Efterlängtad hjälp i mars och lite annat.

I mars har vi några dagar då vi mer än gärna vill hänga med just dig eller er : ) Alla är dagar då vi behöver hjälp från kl 16-20.30.

Okej, här kommer dom!

Onsdagen den 11/3, Fredagen den 13/3, Onsdagen den 18/2, Fredagen den 27/3, Måndagen den 30/3.

Känner nån en bra målare? Jag letar efter någon som kan måla Fred och Lorenz lilla krypin som just nu är helt sjukt omysigt. Tips tages emot med lika stor tacksamhet som för allt annat!

Och hörrni. Jag har fått flera kommentarer om hur modig jag är som gick ut och bad om hjälp. Det är ju superfint att få höra det, men jag tänker att det ska väl ändå inte behöva vara modigt att be om hjälp? Det svåra är ofta att veta just precis vad det är man behöver hjälp med. Nu trillade poletten ned här igår morse och då blev det plötsligt enkelt. Och jag önskar att alla skulle våga be om hjälp när man hamnar i situationer som är lite bortom ens egna kontroll och ork. För vi är uppenbarligen väldigt många som mer än gärna hjälper varandra!

Det är inte fel att be om hjälp. Det är ju tillsammans som vi är starka, låt ingen få dig att tro något annat. Det är inte fint att spela martyr och bli sur och vresig på köpet. Ta hjälp!

Mitt stora nya intresse är ju goda smoothies och att göra bra hemlagad bebismat – hojta så gör jag mer än gärna storkok och ger till dig som vill ha! Det är bara roligt : ) och en rogivande aktivitet mitt i kaoset.
 

(null) Fred sover, snart även Loppan och kanske till och med jag ❤️

Droppdagen är här och likaså en proppfull februarikalender :)

(null)Nu har Henry bönat och bett om att få åka till sjukhuset och få blod sen i lördags. Lyckan igår morse när jag ringde och frågade om vi fick komma idag istället för på onsdag… Lilla skatt. Det är ingen höjdare att höra sin treåring klaga på att han är yr och trött och säga att han måste åka till hissknappen NUUUUUUUUU…. Men idag blir det alltså blodtransfusion och första dagen med dropp här hemma. Nu känns det nästan skönt. Att det nu bara är att göra. Inte så mycket att fundera på längre. Det måste helt enkelt gå. Och med tanke på alla härliga människor som kommer att röra sig här hemma på kvällarna framöver, så ska vi nog lyckas göra “operation sätta dropp hemma” till en bra grej : )

Att ni var så snabba med att komma med förslag på dagar när ni kan hjälpa. Jag kan inte sluta le. Ni är fantastiska!!!

Februaris kalender är nu fullspäckad!!

I mars har vi följande dagar kvar. Och, mina hjärtevänner, det behöver ske här hemma. Vi behöver få vara här hemma, med ett rätt strikt schema och klara rutiner. Det är så vi ska lätta på stressen och fylla på med lite energi. Och Mange! Fina du, det gör väl inte det minsta att du inte har egna barn! Jag bryr mig bara om att du är snäll och att du tycker om oss och våra barn : )) Så man behöver absolut inte vara barnfamilj för att vara till hjälp. Man kanske gillar att laga mat och kan hugga in i middagsbestyren i köket. Man kanske har en superbra barnbok eller film som man vill visa Henry. Eller så gillar man att gosa med bebis. Allt är en hjälp! Kram till alla från oss!!

PS. Snart lägger jag upp de dagar i mars som vi fortfarande behöver hjälp mellan kl 16-20.30.

KRAM igen!!

Tack!!!

(null) Jag fick en idé. Tänkte inte så mycket mer utan gjorde, dvs frågade om hjälp. Bad om att få en bit av er tid. Jag vet hur lite tid vi alla har och ändå har både februari och mars månad fyllts med dagar då vi får leva kollektivt med familj och vänner under några timmar : ) det är ovärderligt. På riktigt.
Alla kramar och kärlek från oss!

Hjälp.

Pirr i magen, en svindlande känsla av osäkerhet… hur kommer det här att uppfattas? Kommer någon att nappa? Men det är nu eller aldrig så jag kör.

Vi. Behöver. Hjälp.

Från och med den 9/2 till och med den 27/3 så behöver vi hjälp och det här är vad vi behöver.

Måndagar, tisdagar, onsdagar och fredagar kl 16-20.30. Tiden går inte att justera för det där är våra mest kritiska timmar på dygnet som många av er så väl känner igen… : )

Du kan komma som ensam vuxen. Som en vuxen med ett barn. Som två vuxna med två barn. Som två vuxna utan barn.            Kl 16-20.30. Middag ingår, men vi har inte råd att betala ut någon mer ersättning. Hade vi haft det så hade jag aldrig gått ut och bett om hjälp här.

Vad kommer den här hjälpen att innebära för oss? Den kommer att göra så att Mathias inte behöver sitta superstressad på jobbet på dagarna, att han inte behöver få hjärtklappning i köerna på vägen hem och komma hem till kaos. Den kommer att lyfta stämningen här hemma och hjälpa mig att överleva min depression. Den kommer att ge oss ro att sätta dropp på Henry på kvällen då du/ni kan mysa med bebisarna under tiden. Den kommer helt enkelt att sänka stressnivån för oss och på sikt göra så att vi orkar ta oss framåt i utredningen av Henrys anemi. Helt enkelt göra så att vi orkar vara en familj.

Att ha en eller fler famnar här under de kritiska eftermiddags och första kvällstimmarna är ovärderligt. Och vi har ingen mer ambition på dig eller er mer än att ni gillar oss och vår familj och kan tänka er att leka med Henry och/eller Fred och Lorenz. Dom är sjukt härliga : )

Om du skulle kunna tänka dig att hjälpa oss någon eller några eftermiddagar/kvällar så skriv datumet och hur många ni är (ange barn och vuxna) här i kommentarsfältet. Inte på Facebook eller Instagram. Bara som kommentar här i bloggen så att jag har en chans att hålla kalendern uppdaterad och undvika missförstånd.

Tack finaste på förhand!!