Hur ska det vända?

Läkare beskyller sina (svårt sjuka) patienter för att ta upp för stor del av deras redan belastade arbetsbörda… Jo, du läste tyvärr rätt. Mirijams ena PAL har hotat om att avsäga sig ansvaret för henne på grund av att Mirijams ovanliga och svårbehandlade sjukdom tar upp för mycket av hennes tid. Hon säger öppet att hon redan arbetar 60-100 timmar per vecka och snart inte orkar mer. Hon vägrar samtidigt remittera Mirijam till Tyskland. Är det bara jag som saknar logiken i resonemangen här?

På nyheterna ikväll berättar man om den enorma arbetsbördan för akademiker som blir ett hot mot hälsan och antalet sjukskrivningar väntas öka. Det kräver ju ingen vidare analys för att förstå den direkta faran med det. Den svenska vårdapparaten kommer att bli än mer belastad och människor kommer att fara illa både i arbetslivet och privat… när ska det vända? Vem ska ta ansvar?

När jag tittar på hur samhället och världen utvecklas så blir jag ofta lätt illamående. Jag undrar hur illa det ska behöva bli innan så pass många reagerar så att en förändring blir möjlig. Det som skrämmer mig mest är världen och värderingarna som våra barn växer upp i. Trasiga vuxna i ett trasigt välfärdssystem som skapar trasiga unga.

Jag vill vara med och skapa ett samhälle där människor förstår sin kraft, sin storhet och sitt ansvar. Jag vill lyssna, kämpa, diskutera, skapa, förändra, förbättra… Jag drömmer om ett samhälle där medmänsklighet och medkänsla vinner över pengarna och du får tycka att jag är precis hur naiv som helst, det är okej! Faktum kvarstår – det absurda vinstintresset och effektiviseringsmanin som råder gör oss sjuka, handlingsförlamade och olyckliga och vad har vi då kvar? IMG_7889/det var torsdagstanken : ) Hälsa, fred och kärlek – vad mer kan man önska sig? 

Att göra annorlunda

Vi har den extremt stora lyxen att ha varsin mamma som gör otroligt god mat, som pysslar och fixar, fejar och donar. Otroliga vänner som undrar vad vi ska göra på nyårsafton. Vi är lyckligt lottade. VÄLDIGT lyckligt lottade.

Och allt jag vill är att ha Ikea-julen. Den där när den trassliga ljusslingan fick hänga ute i en stor trasslig boll och hela stora familjen hämtade pizza. Julkalender är det ingen här som bryr sig om, vi hinner inte, och det finns inget intresse. Vi har en gammal traditionell kalender med enkla luckor som Henry kikar på nån gång i veckan. Kanske skulle han ge den mer tid om han märkte att det var något som jag tyckte mycket om. Men jag kan inte se meningen med den. Men mycket hellre en sådan än att ge presenter varje dag. Jag kan helt enkelt inte motivera det, jag kan inte stå för det. Och då finns det ingen mening med det. Barnen må vara rätt stökiga just nu med magsjuka och allt, men samtidigt är det här en helt otrolig tid. Henry tog tidigt jullov och vi leker. Vi gör kullebyttor och lär oss uttala ord som “skattereduktion” och “redovisningskonsult”, vi hoppar i sängar, bakar, lagar mat och tittar ibland på Alice gillar att simma. Mitt i allt har jag bestämt mig för att minska på tv och padda och vet ni : ) allas humör blir så mycket bättre. Vi hinner prata om att vara en bra kompis, klappa försiktigt och inte slåss. Det är som med socker att man blir gladare med måttliga mängder : )

På nyårsafton skulle jag helst bara ha en helt vanlig dag, kanske med en lite extra god middag, för att på nyårsdagen samla ihop dom som vill över en knytisbrunch. Tanken på att vakna pigg och utvilad (jaja, here’s for hoping ; )) på årets första dag kittlar. Slippa vakna trött och sliten och sjukt medveten om att dagen rullar på oavsett vad jag gjorde igår. Och jag gillar inte nyårsaftons väntan, matkoma och påtvingade glädje. Jag känner mig ofta sentimental och vill tänka igenom året som gått. Jag skulle faktiskt inte ha något emot att vara ensam den kvällen och landa i mina tankar om det som varit och det som kommer.

IMG_0750_1024Det här har ingenting med otacksamhet mot det som är att göra. Men något år skulle jag vilja prova att göra så som jag vill. Eller i alla fall tror att jag vill. Provar jag inte så kan jag ju omöjligt veta. Kanske nästa år! 

Tvillingupproret

Det pågår som sagt ett så kallat Tvillinguppror. Vi är ett gäng tvillingföräldrar som tycker att det är befängt att ett av våra barn bara ska ha rätt till 180 föräldradagar (90 för att vara exakt, för vem har egentligen råd att ta ut lägstanivådagarna??). Man säger att vi är giriga, gnälliga, borde nöja oss, att vi är en ekonomisk börda som begär mer. Jag säger såhär:

Jag vill be om lite perspektiv. Hur många är ni egentligen som har utnyttjat Försäkringskassans försäkring att behålla sin SGI om man blir gravid inom ett år och nio månader efter sitt föregående barn? Tänk efter. För om man skaffar barn tätt i det här landet så får man både behålla sin SGI trots att man inte har arbetat 100%. Av den enda anledningen att det inte har gått mer än ett år och nio månader. Du får alltså behålla din SGI plus att du får 480 nya dagar att spendera hur du vill med din nya lilla bebis. Det är ju toppen! Se till psykologin och vetenskapen – absolut ingen rekommenderar att skaffa barn tätt, varesig för kvinnans, barnens eller familjens skull. Men nu råkar det finnas en rekommendation, som tro mig, bygger på samhällsekonomiska intressen, att man ska skaffa sina barn i tät följd och det gör man utan några som helst betänkligheter. Är inte DET just DÄR att utnyttja systemet??

Ni som klagar på oss och tycker att vi är giriga, skaffa er lite perspektiv och tänk efter hur mycket det kostar samhället med alla familjer som splittras och blir sjuka på grund av att bördan blir outhärdlig, för så är det tyvärr ofta den första tiden med tvillingar. Och läketiden för sådana tragedier tar ofta långt mycket mer än 480 dagar… Och helt ärligt – hur mycket kostar inte alla ni som skaffar barn tätt, och på så sätt ser till att både få en högre ersättning samt 480 nya föräldradagar?

Jag säger såhär: Jag är så otroligt tacksam över att vi har en så fantastisk föräldraförsäkring för VISSA barn. Jag tycker att det vore på sin plats att rycka upp sig och att ge ALLA barn samma villkor. För alla barn har rätt till sina föräldrar. Eller?

IMG_8806

Dom är så fantastiskt underbara, så fyllda med glädje och liv. Så värda att få värdig tid av både mig och sin pappa. 

Den kollektiva lögnen

Jag läste precis någons inlägg på Facebook. Någon som ville sprida sitt budskap om att vi som växte upp under 70 och 80-talet minsann har det hur bra som helst trots föräldrar som rökte under graviditeten och barndomen, trots en matkultur fylld av socker och vitt mjöl, tack vare att vi inte hade några mobiltelefoner. Ett direkt stötande inlägg om du frågar mig. För här står jag, snart 35 år gammal. Cancer härjar i alla åldrar, diabetes likaså. Depressioner och utmattningssyndrom är vardag. Både hos barn och vuxna. Var det verkligen så lyckat att växa upp utan varningsskyltar och barnsäkringsmetoder? Nja. Visst överlevde många av oss : ) men helt ärligt hur mår vi? Och vad är det vi passerar vidare på våra barn?

Jag försöker inte att slå ner på generationen innan oss, för mycket av informationen och kunskapen som vi har idag hade vi ju såklart inte då. Men blev det verkligen så himla bra? Nej, jag tycker inte det. Vi har nu lyckats skapa ett samhälle som stressar ihjäl människor. Som får hela familjer att gå på knäna av tidsbrist, energibrist och sömnbrist. Ett samhälle som kallar det en kvinnofälla att föda och vara hemma med sina barn. Fy skäms på hela kvinnorörelsen och jämställdshetdebatten…. Ett samhälle som fortsätter att pumpa ut godis, socker och andra hemskheter TROTS att vi vet hur dåligt det är för oss. Ett samhälle som aldrig kommer att sluta producera skitsaker så länge man kan tjäna pengar på det. Ett samhälle som är så stressat att varje barn som inte passar in i det fyrkantiga skolsystemet måste ges en diagnos. Där alla måste stöpas i samma form, för bekvämlighetens skull.

Sverige… Det är under all kritik att vi nu lever med en regering som aktivt jobbar emot en sann jämställdhet. Som vill ta bort rut-avdrag och vårdbidrag. Ett gäng partier som beter sig värre än ett gäng röriga skolbarn. När ska vi vakna upp ur den här lögnen? Att vi har det så bra och mår så bra. Vi är så bortskämda att vi ofta inte ens har vett att uppskatta det vi har. Och det är klart – Vem hinner stanna upp och se det fina i dagsläget?

Jag undrar vad det ska krävas för att familjen ska få lika hög status som arbete. Jag undrar när det ska bli pensionsgrundande (för både män och kvinnor) att vara hemma och uppfostra sina barn. När vi ser det ytterst viktiga i att familjerna mår bra så att vårt samhälle kan fortsätta att utvecklas med friska vuxna som klarar av sina liv.

Nä. Allt var inte bra med uppväxten på 80-talet och det har faktiskt bara blivit sämre.

 

Sluta snacka skit om vädret

Jag är SÅ mycket en del av det här… men va fan. Henry klagar på att det är “äckligt väder” när det regnar. Just äckligt väder skulle jag aldrig säga. Men varför i hela friden håller vi på att snacka skit om vädret hela tiden? Vi vältrar oss i väderprat (oftast negativt för det är ju aldrig lagom varmt eller kallt eller blåsigt) men verkar inte alltid tänka på hur våra barn reagerar på det. För vem har bestämt att man inte kan gå ut när det regnar? Vem är det som säger att man ska älska våren och sommaren och sen klaga på hösten och vintern? Kalla snöfall i mars för bakslag och klaga… klaga, klaga, klaga. Usch!

Jag vill inte ha en treåring som tycker att vädret kan vara äckligt. Jag vill att vi ska kunna gå ut och plaska i vattenpölarna. Och tänk sen att ha TRE stycken som klagar på det viset? Nej, så vill jag inte ha det. Och jag inser ju var jag måste börja. Med mig själv. Jag har lovat mig själv att sluta snacka skit om vädret. Tänk efter – det är ju helt värdelöst. Snacka om något som vi inte kan påverka ett dyft. Och varför låta ett gäng dagar, kanske månader, varje år gå åt till att klaga och tycka att det är skit med väder och vind? Då har jag hellre roligt med min familj. Projekt väderkärlek är härmed igång : ) Wish me luck….

Du kanske vill vara med? Det vore ju ännu bättre!! Oavsett om vi har barn själva eller inte så påverkar vi ju alltid vår omgivning med det vi säger. Och en positiv attityd skadar ju sällan ; ) Och till sist! Att hoppa i vattenpölar är ju barnsligt kul! Tänk att få se vuxna gäng gå ut och leka i väder och vind. Det vore befriande.

Älskart!

20140710-164411-60251132.jpg Hittade precis den här bilden i mitt Facebookflöde och blev så innerligt glad! Jag önskar att alla, oavsett ålder eller kön kunde ta sommaren med ro, klä på sig sina badkläder och bara njuta. Skaffa sig möjligheten att känna sig fin i sig själv och högaktningsfullt skita i vad andra tycker.

Min bikiniform är i år +30 kilo, med några fler celluliter på låren, en mage som håller på att explodera och bröst som mer liknar juver än något annat. Jag skulle kunna plåga mig själv genom att läsa om hur mycket eller lite man ska gå upp som gravid eller grotta ner mig i glansiga magasin där alla kroppar är sådär omöjligt felfria. Jag må känna mig som en strandad val dagligen nu för tiden, men jag känner mig inte ful. Bara väldigt väldigt gravid.
Det är det fina med att sålla i sitt informationsflöde så att det man läser och ser peppar istället för att slå ner : ) Faktiskt precis så som vi borde tänka även när vi umgås.

Att tycka till

Jag brukar vanligtvis inte kommentera i facebookgrupper, men igår kunde jag inte låta bli. Att inte kunna prata gör mig tokig, så jag skriver istället : )
Det som berörde mig i just det här inlägget (i gruppen Stöd våra sjuksköterskor) är att all fokus och skuld lades på Filippa Reinfeldt och Alliansen. Jag har sett det så många gånger nu och det gör mig galen.

Partiledare som ser ut att kunna vinna valet i höst lovar guld och gröna skogar inom alla sektorer, men kan för sitt liv inte konkret berätta hur det ska finansieras. Det är skrämmande. Framför allt så verkar många just nu lida av minnesförlust och tro att allt var så mycket bättre under alla år som Socialdemokraterna styrde. Att Alliansen har förstört. Men frågan är så mycket större än så. Ett välmående välfärdssystem kräver ju sin ekonomi och vilken regering klarar egentligen av det bäst? Jag känner mig osäker jag med. Men att helt skylla vårdkrisen på vår nuvarande regering är i mina ögon ett tecken på okunskap.

Mitt i allt så hör jag många stoltsera över hur jämställda vi är här i Sverige idag. Visst, jämfört med många andra länder så har vi kommit långt. Men jag kan inte gå med på att kalla Sverige för jämställt.
Är det till exempel jämställt att barnafödande och föräldraledighet anses vara en kvinnofälla? Är det ett tecken på jämställdhet när vi är så trångsynta att vi kallar förlossningsvården för en kvinnofråga?
Barnafödande och vården kring den är i allra högsta grad är en samhällsfråga. Den måste vara lika viktig för både män och kvinnor för utan barn kan vi inte forsätta att bygga samhället.

Politiska partier vill gå in och reglera föräldraförsäkringen och därigenom tvinga ut nyblivna mammor i arbete långt innan många av oss ens har hunnit amma klart i lugn och ro. Än mindre bli klara med anknytningen och den känslomässiga omställningen som det är att bli förälder. Är det jämställt?

Sen klagar vi på att förskolorna har blivit förvaringsplatser, men är det så konstigt när vi tvingas tro att vårt enda värde som vuxen bottnar i karriär och inkomst? När alla SKA jobba heltid och barnen endast finnas i kulisserna, som ett dåligt samvete man pratar om på fikarasten… När det är skamligt att säga att man ser uppfostran och tid med sina barn som en viktig del i sitt föräldraskap. För det sköter ju förskolan så mycket bättre.

Förlossningsvården bör ses som en familjeangelägenhet, lika viktig för kvinnorna och männen. Visst, det är vi kvinnor som rent kroppsligen tar del av vården. Men tro aldrig att papporna står helt oberörda.
Varför är det så svårt för politiker, oavsett parti, att se att en bättre förlossningsvård gynnar båda könen? Ju tryggare vård, desto bättre mår familjerna. Har mamman fått bra vård och den nya familjen en trygg start så kan pappan lättare komma tillbaka till sitt arbete. ALLA tjänar på bra vård, det är inte en kvinnofråga.

Så slutligen, vårdkrisen är inte Alliansens “fel”, den får man snällt skylla på samtliga partier som någonsin har bildat regering.
Alla sektorer inom vården bör ses som en människorättsfråga, den bör fungera lika bra oavsett kön, hudfärg eller ålder. Och självklart ska alla som jobbar inom vården ha rätt till en vettig lön och mänskliga villkor. Det tjänar alla på.

20140703-121208-43928163.jpg