Hej! Jag heter Nadja och jag är…

Känslig för förändringar.

Idag har jag lämnat Henry, Fred och Lorenz på föris för första gången. Första gången! Vi hade en så fin morgon tillsammans och Henry var så stolt över allt han gjorde på egen hand och var helt klar en halvtimme innan vi behövde åka : ) Han längtade dit. Lorenz och Fred ser lika glada ut varje gång vi pratar om förskolan och lämningen gick bra. Det var när Fred blev ledsen som min första reaktion blev att sätta mig på trappen utanför och störtgråta. Att gå därifrån och veta att jag bara ska vara hemma tills det är dags att hämta igen gjorde att det kröp i kroppen en stund. Men så händer det där fantastiska. Pausen. Förståelsen. Medkänslan. Med mig själv, men också för den förändringsprocess som hela familjen befinner sig i just nu.IMG_0658

Jag är medveten om att jag är känslig för förändringar och det är bara en av anledningarna till att jag är så jävla (ursäkta) tacksam för att jag numera övar och applicerar mindfulness så ofta som möjligt i min vardag. Alla röriga känslor och tankar finns kvar, jag tvingar inte bort något, istället har jag en nyfiken och vänlig inställning till det som dyker upp. Jag lyssnar på kroppen och ger mig själv en välbehövd dos kärlek. Jag förstår hur viktigt det är att alla röriga känslor och tankar får fara runt en stund – det här är ju en av de största förändringarna i mitt liv! Istället för att följa autopiloten och börja störtgråta så kunde jag anta en vänlig inställning till mig själv och till det jag just nu upplever och vilken skillnad det gör! Jag är så himla glad att jag har en vecka att (nästan) bara vara nu. Det låter kanske flummigt, men för mig är det jätteviktigt att få tid att lämna något bakom mig och förbereda mig för det nya. Att liksom hinna ära det som varit och bli okej med hur det var och hur det blev. Men också för att hinna känna på det som kommer och på så sätt undvika att bli överväldigad och onödigt stressad.

Det är ju faktiskt helt okej att vara känslig för förändringar : ) inte minst eftersom man känna sig själv lite bättre varje gång.

Inskolning, 3 dagar vs 3 veckor

IMG_0553Gänget tittar på Alfons och jag börjar vakna till : ) Jag känner mig lite stressad över att Fred och Lorenz ska vara på förskolan kl 13-13.30 idag. Precis när dom annars brukar sova som gosigast på dagarna. Imorgon är det plötsligt 9-14 som gäller och jag känner mig ärligt talat lite orolig inför det upplägget.

När vi skolade in Henry för fyra år sen så varade inskolningen i tre veckor och de första dagarna var vi bara utomhus så att barnen fick bekanta sig med miljön där. Henry satt i mitt knä konstant den första veckan : ) Men när det sen blev dags att lämna honom där korta stunder under den andra veckan så gick det jättebra! Att ha möjlighet att ge saker sin tid är så himla värdefullt! Tre dagars inskolning med honom hade varit katastrof, för både honom och mig… Efter tre veckor kände vi oss däremot mer än redo och jag minns hur jag kom till jobbet och var helt trygg i hur vår vardag fungerade.

Fred och Lorenz är, till skillnad mot sin känslige bror, två robusta och väldigt nyfikna killar så jag håller tummarna att det här intensiva upplägget kommer att funka… Men jag vågar nog redan nu säga att jag tror att en lång inskolningsperiod är bäst både för barn och föräldrar. Och inte minst för verksamheten. Men vad vet jag.

Däremot har vi såklart snickrat ihop en egen lösning i vanlig ordning : )  Jag börjar inte jobba förrän i september och vi har som inställning att inskolningen pågår till dess. Då hinner jag lämna och hämta utan andra tider att passa och är helt fri att låta barnen styra hur långa dagarna ska vara. Jag hoppas att det kommer att göra att jag börjar jobba lika glad och trygg i sinnet som jag gjorde hösten 2012. Men en dag i daget : ) Nu håller jag bara tummarna att killarna inte är i upplösningstillstånd av trötthet kl 13…

Dagens citat : ) 


Underbart och träffande! Men jag vill ta det till en ytterligare nivå : ) Vi är ju alla delaktiga i skapandet av stämningen, nätverket och samhället som omger oss och de flesta parrelationer består ju ofta av en “CFO” och en “CEO” vilket betyder att det är väl värt att investera varandra så att båda mår bra ❤️
LÖRDAGSKRAMAR!

Motsatsen : )

Intressanta tankar föddes i och med gårdagens krassa inlägg : ) Just nu funderar jag väldigt mycket på omgivningens förväntningar och vad som är socialt accepterat och inte. Ofta blir bra vanor mer ifrågasatta än dåliga och jag tycker att det är otroligt intressant. Så nu kör vi en “jag är snäll mot mig själv” på ett positivt sätt.

  • Jag är snäll mot mig själv så jag unnar mig den sömn som jag vet att min kropp behöver
  • Jag är snäll mot mig själv och väljer mat som gör att jag får energi och mår bra
  • Jag är snäll mot mig själv och gör plats för återhämtning i vardagen
  • Jag är snäll mot mig själv och lever i nuet
  • Jag är snäll mot mig själv och planerar på ett sätt som gör mig gott
  • Jag är snäll mot mig själv och tar ansvar för mina ord och handlingar
  • Jag är snäll mot mig själv så jag tar hand om min kropp
  • Jag är snäll mot mig själv så jag tar hand om mina känslor
  • Jag är snäll mot mig själv och tar hand om mina relationer
  • Jag är snäll mot mig själv och väljer den väg som känns rätt men kanske inte enklast
  • Jag är snäll mot mig själv så jag unnar mig mer frihet
  • Jag är snäll mot mig själv så jag ger min tid till de jag tycker om
  • Jag är snäll mot mig själv och väljer medkänsla istället för medlidande
  • Jag är snäll mot mig själv och väljer en icke-dömande inställning
  • Jag är snäll mot mig själv och väljer nyfikenhet istället för oro
  • Jag är snäll mot mig själv och använder nyfikenhet som metod för handlingkraft
  • Jag är snäll mot mig själv och väljer acceptans istället för dömande
  • Jag är snäll mot mig själv och tar ansvar för hela min person
  • Jag är snäll mot mig själv och inser att det ger ringar på vattnet
  • Jag är snäll mot mig själv så jag väljer att tycka om den jag är
  • Jag är snäll mot mig själv och inser att jag alltid har ett val, precis alltid

FullSizeRenderTvå glada skitungar för ungefär ett halvår sen : ) 

Hur kändes det här att läsa? Jag tycker att det känns fint att skriva ner punkterna som snälla påminnelser om hur man kan välja att leva sitt liv. Många möjligheter öppnas när det blir tydligt att det alltid finns ett val. Att inte välja är också ett val. Aldrig någonsin bestämmer någon annan över hur du väljer dina val. Och det blir dagens ord : ) ha en riktigt fin dag alla!

Tisdagstanken

  • jag är snäll mot mig själv så jag tar en kopp kaffe till och struntar i tröttheten
  • jag är snäll mot mig själv och dämpar stressen med en härlig kväll med vin och öl
  • jag är snäll mot mig själv och skippar lunchen
  • jag är snäll mot mig själv och unnar mig Netflix istället för sömn
  • jag är snäll mot mig själv och köper saker för att slippa känna efter
  • jag är snäll mot mig själv och städar hela huset istället för att vila
  • jag är snäll mot mig själv så jag låter bli att laga mat
  • jag är snäll mot mig själv så jag säger upp allt eget ansvar och skyller på omgivningen
  • jag är snäll mot mig själv och ältar det som varit
  • jag är snäll mot mig själv och unnar mig slösurfande istället för att se mina barn
  • jag är snäll mot mig själv och låter omvärlden slippa mitt sällskap
  • jag är snäll mot mig själv och skyller mina dåliga sidor på mitt sällskap
  • jag är snäll mot mig själv så jag jobbar lite mer
  • jag är snäll mot mig själv så jag struntar i att min kropp är trött och svag
  • jag är snäll mot mig själv och dämpar depressionen med mat
  • jag är snäll mot mig själv och blundar för utmattningen
  • jag är snäll mot mig själv och låter det vara omgivningens ansvar att förstå hur jag mår
  • jag är snäll mot mig själv och unnar mig en dålig ton mot min familj
  • jag är snäll mot mig själv så jag skyller alla mina problem på samhället
  • jag är snäll mot mig själv så jag struntar i källsorteringen
  • jag är snäll mot mig själv så jag väntar in den positiva förändringen utan att själv göra något
  • jag är snäll mot mig själv så jag slutar ta ansvar för mig själv och mina handlingar
  • jag är snäll mot mig själv och ger min familj första parkett till föreställningen som leder till mitt eget fördärv.

Satt på gräsmattan när kidsen lekte nu på eftermiddagen och funderade på allt här ovanför. Vad tänker du när du läser det här? IMG_7517/allmänt kritiska tankegångar kommer ofta till mig på tisdagar. Men också nyfikenhet på hur du läser min text. Antar du att varje mening handlar om just mig? Eller läser du meningarna som lösryckta antaganden? Får det dig att tänka på hur snäll du är mot dig själv? 

 

Formsvacka

Clara Lidström alias underbaraclara, skriver ett inlägg som är så ofantligt talande idag. Det var som om hon tog orden ur min mun, även om mina ord hade handlat om själva skrivandet och min personliga utveckling. Att orka härda ut är en färdighet som tidvis kräver extremt mycket tålamod och det är en kunskap (eller egenskap) som tycks vara en lyxvara i vårt samhälle.

Jag blir ofta arg när jag tappar tron på mig själv, mest på mig själv men också på omvärlden, och jag önskar ofta att jag kunde tro på Gud när det händer. Ja, faktiskt. Jag tror att stunden man får med sig själv när man ber kan fungera som en stor möjlighet att fylla på med tillit och ork. Jag tror att religion, sett ur fredligt perspektiv, kan skapa en enorm trygghet och en känsla av samhörighet bland människor, som i sin tur kan göra väldigt gott. Men sen tänker jag att det nog inte behöver vara just religion som är lösningen, även om den alldeles säkert är jättebra för många. Kanske handlar det mest om att ge sig själv tid att lyssna inåt och att öppet och ärligt och se sig själv som man är, med fel och brister, utan omvärldens tycke och värderingar. Att upptäcka att man kan finna tillit i sin egen person. Mindfulness hjälper mig att skapa en plats för eftertanke och reflektion. Jag märker att ju mer jag övar, desto mindre behov får jag att kräva osund bekräftelse utifrån och det är därför jag vill ta en paus från bloggen.

Jag kan också erkänna att pausen också handlar om det som Clara beskriver i sitt blogginlägg – jag känner mig rätt värdelös just nu, som en nolla som inte kan någonting och inte heller kan slutföra någonting, fylld med tankar om att vara långt bortom sammanhang och samhörighet. Logiskt sett vet jag att jag inte är det eller har det så, men för att komma vidare ur den är fasen behöver jag banta ner intrycken utifrån en stund. Hitta tillbaka till min egen kraft, mitt fokus och min glädje. Jag håller alltså inte på att gå ner mig helt, så var inte orolig : ) Jag har helt enkelt hamnat i en formsvacka. Sett i efterhand så brukar dom vara rätt lärorika och det är nog där jag hittar min tillit just nu – att jag håller på att lära mig något viktigt.


Kram!

Tisdagstankar

Screen Shot 2016-04-19 at 12.42.19Titta vad jag hittade på Sanna Edhins facebooksida idag : ) hahaha. Tänkvärd och så på pricken sant! Jag tror att vi är väldigt väldigt många som känner igen oss. För min del har alla ovan nämnda punkter allt att göra med hur jag mår och jag tänker också på hur svindlande lätt det är att hamna i den där hemska loopen, fullproppad med negativa tankar. Hos mig bottnar det utan tvekan i ett inlärt mönster som både kommer från min uppväxt och senare från vänner, bekanta och kollegor. Man ska ju sällan ha det för bra liksom. Och om någon verkar sådär sjukt nöjd så blir man genast misstänksam och tänker att det säkert bara är en fasad. Att den där glada jäveln lever ett nyanserat liv precis som en själv, men kanske väljer ett positivt synsätt kan skava rätt rejält hos andra. Jag vet.

Jag har levt på båda sidorna. Fått gliringar och elaka kommentarer i perioder när jag har känt mig stark och positiv. Eller ärliga frågor om hur jag kan vara så glad, speciellt när jag har en son som är sjuk sen födseln. Det är precis som att vissa personer begär att jag ständigt ska vara deppig och sur på livet så att jag passar in i deras egna tankemönster. Nu har jag ju gått igenom två djupa depressioner och en del andra kriser och jag kan medge att jag har varit både missunnsam, arg och ledsen på i stort sett alla i min närhet. Inte minst när ensamheten i det vi är med om med Henrys anemi var som värst.

Det är så lätt att skylla på omvärlden när man mår dåligt. Det är ju däremot inte lika lätt att få hela sin omvärld att anpassa sig efter sina egna behov. Inte för att det på något sätt vore önskvärt heller, inte när man befinner sig där nere i mörkret. Nä. Alla föddes med ett ansvar. Ansvar för sig själv och ansvar för sin omgivning. Men som med allt annat så behöver man ju lära sig, träna och lära av sina misstag. Man behöver både hjälp och pepp på vägen till att bli en trygg person som tar hand om sina känslor och tankar utan att skada någon annan. Och det börjar ju alltid med en själv.

Tack vare mina depressioner har jag hamnat i läkande processer som har varit, och är, otroligt lärorika. Det tveklöst bästa med det jobb jag lägger ned för att bygga upp ett jag som jag kan stå för alla dagar, är att jag börjar skaffa mig lite tjockare hud. Jag har insett att jag inte är centrum av universum och att människor kan ha en dålig dag och komma med onödiga kommentarer, som i själva verket egentligen inte alls handlar om mig, utan om deras eget mående. Jag lär mig om hur jag kan vara tillgänglig för andra utan att det kostar all min energi. Jag övar. Jag blir sakta men säkert en vänligare människa. Inte alla dagar, men fler och fler. För varje set back försöker jag att undersöka vad det var som triggade igång det negativa. För äntligen vill jag på allvar lära mig om mig själv. Det är superspännande! Och väldigt obehagligt ibland…. : )

Jag övar, men jag trillar fortfarande lätt tillbaka. Speciellt i vissa sammanhang och i närheten av vissa människor. Negativa mönster smittar utav bara den, inte minst mina egna. Man har alltid ett val och livet är kort. Så varför inte göra sitt bästa för att skapa positiva ringar på vattnet?

 

Lyckan.

Det var det där som Maria Nystedt beskrev imorse när hon intervjuades i Nyhetsmorgon. Den där glädjen, den där extrema glädjen när en bebis som varit så sjuk får sin första tand och man tänker att “åh herregud jaaaaa, hans kropp kommer att ge honom tänder!”, för inte ens det var självklart. Varje liten millimeter av utveckling blir så extremt påtaglig och betydelsefull när inget är för givet. När man står beredd för liv och död och får se det friska. 

Jag tar ingenting för givet när det gäller honom. Henry, du älskade finaste Henry, tänk att du fyller fyra år om exakt en vecka!

Idag blev jag påmind om hur livet blev. Inte minst om den 11/12-2011 då vi för första gången fick höra att vår bebis skulle överleva. När jag för en liten stund kunde slappna av och känna att det nog kanske ändå var dags att försöka knyta an till den där vackra lilla ungen som var min. 

För fyra år sen hade vi redan levt i ovisshet i flera månader. Det blir också vardag och det är sant att man blir så stark som livet kräver. Jag är ingen supermamma. Jag har bara blivit tvungen att anpassa mig, precis som du säkert också har allt eftersom tiden går. Men det finns ju oro i ovisshetens mörker. En ständigt gnagande tanke på vad det är som vården missar. 

Vem ska lösa gåtan? NÄR ska någon lyckas lösa gåtan? Tänk om vi vore så lyckligt lottade att det bara hade dröjt ett par år innan vi fick svaret. Det är farliga tankar… De låter lätt så elaka, så omänskliga. Här sitter jag och önskar att det ska födas och finnas barn med samma symptom som Henry – som också bekänner färg redan som foster. Allt för att göra chansen lite större att lösa vårt livs gåta… Ett fall är inget fall och sett ur det perspektivet så behövs det fler sjuka barn. 

Det har tagit mig flera år att bli överens med mig själv just på den punkten… 

Så kommer min vardag där läkare jag träffar, i alla möjliga sammanhang, står handfallna när jag berättar om det som blivit vardag. Alla vill lösa gåtan! Ingen kan förstå hur det kan ha gått fyra år utan svar. Fyra år (!) av utredning, behandling och prover som inte gör någon klokare. Fyra år av utredning som egentligen bara visar hur frisk Henry är. Förutom de där förbaskade röda blodkropparna. Hur är det ens möjligt att tre benmärgsprover visar en till synes frisk benmärg, när det så uppenbart är något fel någonstans? Letar man på fel ställe? Var i hans gener döljer sig svaret? Alla dessa frågor. 

Och mitt i allt den där totala lyckan. Den där lyckan som överskrider all oro och ovisshet. Den där lyckan som bara kan komma när inget är för givet. Som mindfulness i kvadrat gånger miljarder : ) Den där lyckan som bara är min. Den som bara en mamma med ett barn med en unik sjukdom kan förstå. Å ena sidan är jag så tacksam över att få uppleva en lycka så intensiv och ren. Å andra sidan skulle jag gärna slippa. Om det betydde att Henry fick vara frisk.

Snälla, gör både dig och mig tjänsten att inte ens börja tänka i banorna att jämföra varesig min lycka eller sorg med din. Det går inte. 

En av de viktigaste läxorna som jag har lärt mig de senaste åren är just det: Jämför aldrig. Gör gärna plats för samtal, medkänsla och reflektion, men jämför aldrig. Min lycka och min sorg är mina. Din lycka och din sorg är dina. Utan att jämföra så är lika de lika verkliga och lika mycket värda. 

Ovissheten.

Nyhetsmorgon imorse var det ett inslag om långtidssjuka barn och en mamma som har skrivit en bok där hon beskriver livet så som det kan bli när ens barn inte är helt friskt. Adrian lider av en väldigt sällsynt blodsjukdom och det dröjde två år innan diagnosen fastslogs. Liksom Henry behöver han blodtransfusioner ungefär var tredje vecka (så snälla snälla snälla ge blod).

Jag tittar på inslaget och tänkte att hennes bok vore bra att läsa… men så ändrar jag mig. För Adrian har nu en diagnos. Med det sagt försöker jag absolut inte att förminska familjens lidande och ovisshet som de levde i under två års tid. Men man fann orsaken till sjukdomen tillslut och familjen vet nu vad de har att förhålla sig till.

Det har gått 4,5 år av utredning och transfusioner nu. Ovissheten är total. Vem förstår egentligen vad vi går igenom?

Det är ensamt. Så otroligt ensamt.

Nyheter.

Det har varit en tid av reflektion, eftertanke… liv. Bortom dator, mobil, runkeeper och instagram. Jag har köpt en bok och jag deltar i en kurs. Det ena skedde aningens oberoende av varandra, men sammanhanget är tydligt. Min egen hållbara framtid är under konstruktion och på väg framåt.

Mitt halverade instagramkonto passar mig bra. Bilderna jag själv lägger upp där har en mening, kanske även för andra, men främst för mig själv. Det var ett viktigt steg att minska på vissa intryck utifrån.

Sömn, samtal, samvaro. Så skulle man kunna beskriva den senaste tiden. Stress. Den är svår att undvika.

Annat nytt som har hänt har med forskningen och kunskapen om järninlagringen som kroppen skapar när man har anemi. I ett läge där all kunskap är av högsta betydelse blev det här en positiv knuff för oss. Men jag vet inte än hur jag ska beskriva det i ord, så jag lämnar det här och kommer kanske tillbaka till det i framtiden. Att skriva om mitt barn som nu börjar bli stor sätter en större press på mig och mina ord.

Att kunna stå för texterna här i min egen sfär är viktigt. Därför behöver jag ibland en paus för att ge mig själv en chans att formulera mig på ett sätt som känns rätt. Imorgon kanske jag skriver om anledningen till att jag ens sitter här och knappar idag. Tänk vad ett sms kan göra : )

Hej så länge