Så tacksam. 

Jag sitter just nu ute under tak och lyssnar på vinden. Tittar på havet och är så tacksam. Jag är så oändligt tacksam för våra familjer och för våra vänner. Våra vänner som också är en del av vår familj. Ni lyfter oss. Får oss att le och skratta även när allt känns botten. Ger oss kraft att orka ta oss vidare. Det finns inga ord som rättvist beskriver hur mycket ni betyder för oss. 

Vi skulle gå genom eld för er. 

Just nu pågår ett Tvillinguppror för att påvisa den orättvisa och brist på logik som ligger till grund för antalet föräldradagar som vi får ta ut för våra barn. Vi klagar, berättar om tragedier, splittrade familjer, ohälsa och dålig ekonomi. MEN. Glöm aldrig, inte ens för en millisekund, att vi älskar våra barn. Vi är så ofantligt lyckligt lottade som får se tvillingar, TVILLINGAR, växa och utvecklas precis varje dag. 

Det enda vi vill är att få ha möjligheten att återhämta oss med hjälp av ett rättvist stöd i form av ett korrekt antal föräldradagar för våra barn. Vi lever med otillräckligheten flåsandes på våra axlar varenda dag, vi kämpar, blir till helt overkliga arter av problemlösare trots perioder av total sömnlöshet och utmattning. 

Snälla, låt våra familjer få en bättre chans att förbli enade. Låt även våra familjer få en ärlig chans att knyta an och känna glädje. Vi behöver de föräldradagar som vi ber om och kämpar för. För om vi får dem så kommer vi att kunna åstadkomma under. Vänta bara så ska ni få se. 

Nattinatt ❤️ 

Ibland så 

  Bild lånad av Beyoga.se för det är ju så sant. Det är som med orken, den kommer ju tyvärr inte heller och knackar på dörren : )  man får försöka att skapa sig sina egna förutsättningar. (Ibland med hjälp av en liten, eller stor, burk medicin såklart)  Men om du eller någon annan behöver en knuff i rätt riktning så tycker jag att du ska klicka här och hitta en godbit. En fin påminnelse om vad som är viktigt. Eller rent ögongodis : ) Du har ju 15% rabatt med koden MIRAKEL hela långa helgen. 

Lördagskram!

Bönen om sinnesro

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. 

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nedför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst. 

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam. 

Amen. 

Om att bli tvungen att ta svåra beslut

Ja, ibland måste man… 

 Musse 6 år och Smilla 8 år behöver ett nytt, kärleksfullt hem. De är två vackra Heliga Birmor som är tillgivna likt två små hundar : ) Keliga och gosiga, friska och krya. Båda har stamtavlor, dom är försäkrade och vaccineras en gång per år så som det rekommenderas att man gör. De gillar att vara ute och ligga på spaning i gräset lika mycket som dom tycker om att sova nära på natten. Birmor är en verkligt fin ras med en päls lika vacker och mjuk som den är lättskött. De kräver inte mer än torrfoder och rent vatten och såklart en massa kärlek. 

Det är med stor sorg jag blev tvungen att ta beslutet att hitta ett nytt hem till dem. Men jag är helt säker på att det blir det bästa för dem. 

Musse och Smilla söker ett hem där det bor en eller fler famnar som längtar efter mjukt sällskap : ) att kunna gå ut och in är en nödvändighet. Jag tänker mig en trygg familj med aningens större barn än våra, eller om du lever ensam och längtar efter fyrbent sällskap. 

Maila mig på nadja.nordstrand@gmail.com vid intresse eller frågor. 

Vi vann!!!

  Den vinnande selfiegroupien var vår! Och vi blev så jäkla glada va : ) Sen Henry föddes har vi fått höra att det vore mer sannolikt att vi vunnit högsta lottovinsten än att få ett barn unikt såsom Henry. Vi har aldrig vunnit nåt. Sist jag vann var det min mamma som vann en jättestor vit bulldog som jag fick typ 1987 eller så… Så ni kanske förstår att det här var kind of a big deal : ) Henry bryr sig ju inte om några miljoner kronor. Lego i form av avancerade grävmaskiner och dylikt: OVÄRDERLIGT. Han längtar. Vi längtar. 

Ni förstår att för fyra år sen igår så satt jag och skämtade om roliga namn tillsammans med en god vän. Vi åt varsin god sallad efter jobbet och skrattade sådär som man gör med Patricia : ) Dagen efter hade vi tid för rutinultraljudet. Ingenting blev detsamma efter det. Vi blev stamgäster hos Fostermedicin på KS Huddinge. 

Vi har såklart gott om glada och fina minnen sen dess, men att vinna något som Henry verkligen älskar, efter att ha fått vara en hel dag på en plats som han aldrig kommer att glömma… Det är grejer det. Det var väldigt härligt att få uppleva det. Och nu längtar vi efter att få börja bygga : ) 

Glad midsommar!! 

Vi har en gyllene dag : ) Jag vet att många är ensamma idag, eller har det tufft på andra sätt. Vi har varit där flera år i rad, det vet ni,  men just idag är vi visserligen trötta – men så glada efter ett finfint midsommarfirande och en dag att bara vara tillsammans. 

Så vi skickar miljoners kramar och värme till alla er som orkar hänga med mig och oss här på bloggen! : ) DU är fantastisk! KRAMAR!!  

               

En dag ett liv..

Det var en gång en tjej. Närmre bestämt en kvinna i medelåldern. Hon vaknade och hade en hel dag med ärenden framför sig. Lämna blodprover, hämta ut medicin på apoteket, skicka in pappren för nytt körkort, handla mat och vin. Kom-i-håg-listan skrevs med omsorg. Hennes fästman påminde snällt om att ta med nycklarna hem eftersom körkortets sistadatum passerats med råge och det då var av största vikt att hämta passet där hemma. Så hon tog med sig kuverten, nycklar och lista och satte sig i bilen. Trött, väldigt trött men glad.  

 Hon kom hem och låste upp dörren. Lät posten ligga kvar i hallen medan nya väskor och kassar packades. Glad att passet låg där hennes man sagt att det skulle vara… Att körkortsfotot låg där hon plötsligt mindes. Så blev det daga att åka till Täby centrum för provtagning och ärenden. Med passet i handväskan kändes något väldigt fel. Plånboken? Japp, den låg kvar på Ljusterö. Tröttheten från helvetet kom som på beställning. Men… Hmm. Efter ett tag kom jag på att mitt Visa-kort låg kvar i en kalasväska sen i mars (tack Hella för den oförglömliga kvällen : )). Mot provtagningen. “Men du för att ta proverna måste du vara fastande”, säger sköterskan med bekymrad blick. Hon såg nog att jag förvandlades till hopplösheten personifierad. Jag frågade ju min läkare om JUST DET flera gånger i måndags…. “Meeen du är ju ung och vacker och inga av proverna är akuta, ta det nästa vecka”, säger den underbara sköterskan : ) Men jag vill ju inte ta det jäkla provet nästa vecka, jag vill ta det nuuuuuuu! Gick därifrån och ringde direkt till min läkare hahaha, trodde du det? Nej, min frustration fick istället tjejen i receptionen hos min läkare höra. Hon skrev en lapp att han ska ringa upp. Jag vill ju veta vems ord jag ska följa. Jaja. Lunch. Fram med visa-kortet, men vad hade jag för kod nu igen? Fel. Spärrat kort. Mot bankkontoret. Skrattar nu för allt börjar bli väldigt komiskt. Nytt kort beställdes. Kontanter fyllde plötsligt min minililla handväska. Avskyr kontanter. Tillbaka in i centrum för att klara av mina ärenden. Först ut – Apoteket. “Hm.. 60 tabletter.. Vi har bara 100-förpackningar. Jag kollar andra apotekens lagerstatus, vänta lite”. Ja. “Nej, det finns inte”. Jag börjar bli redo att ge upp den här dagen. Ringer återigen till tjejen i receptionen och ber henne att fylla på min lapp med orden “JAG MÅSTE HÄMTA UT MIN MEDICIN INNAN HELGEN”. Går till Hemtex och köper en vaxduk då den uppmärksamma kvinnan i kassan brister ut i “Men ditt pass gick ju ut den 1 mars!!”. Oh noooooo! Helvete. Röv. På ren svenska alltså. Ingen giltig legitimation, inga prover tagna, ingen medicin. 

Räknar mina kontanter, äter lunch och märker att ingen ringer. Till bilen och vidare ut till Willys. Killen i kassan en bit bort vinkar att han har en ledig kassa. ÄNTLIGEN lite flyt tänker jag och öser upp alla barnmatsburkar och prasslar med mina sedlar. Han tittar på mig. “Alltså, det är bara kort som gäller i den här kassan”. “Du skämtar”, fast det ser jag ju att han inte gör. R.Ö.V. Men det löste sig förvånansvärt smidigt. Ser sen Apoteksskylten och får ett infall. Går därifrån med ett 100-pack av min medicin : ) YES! Vidare till Systemet. Öl och vin. Sen ont i magen. Tänk om det här blir den dagen då jag måste visa leg! Med ett ogiltigt pass, många öl och skrynkliga sedlar… Skämsdöden gör sig påmind. Men icke. Haggnadja med sömnbrist och solskadad hy knallar glatt förbi kassan, packar in allt i bilen och åker hem. 
Nu är jag snart där : ) ÄNTLIGEN! Pratat med min läkare dessutom. Hans svar när jag svarar honom att jag är glömsk likt en trött nittioåring är “nja..det är nog bara ålden”. Tack. Verkligen, tack McDreamy. Inte så dreamy längre : ) haha. 

Och för dig som undrar riktigt hur trafikfarlig jag är så kan jag meddela att bilen står på en färja just nu. Stilla och tyst. Ett hallelulja moment kan man säga.