Pengar och politik. Om ord utan mening. Om livet som blir för kostsamt.

Vi lever i ett så kallat jämställt samhälle, i ett så kallat välfärdssamhälle. Vi betalar fantasistora summor i skatt för ett skolsystem som är på väg ner i rännstenen och för en äldrevård som skrämmer och för vården… För ett vårdsystem där den sjuka inte vårdas. För ett vårdsystem som i sig självt är sjukt.

För hur kan det vara så att vi arbetar och betalar skatt, gör rätt för oss. Och sen när det blir en fråga om liv eller död så är livet så lite värt. Livet blir en kostnadsfråga. Det blir för dyrt att remittera patienter utomlands trots att spetskompetensen saknas i det egna landet. Tänker man inte på följderna? För om vi nu ska vara krassa och prata om pengar så undrar jag:

Hur mycket kostar en familj i kris och sorg? Hur mycket kostar en familj som slås sönder av att en förälder eller ett barn mister livet? I terapi, i antal sjukdagar, livet ut? Om vi nu ska prata pengar så borde det vara billigare att rädda ett liv som har en rimlig chans att räddas, än att vända ryggen till för att det kortsiktigt kan kosta en slant. Eller? Är jag fel ute?

Till er politiker och läkare där ute – är det här rimligt? Är det verkligen rimligt att vi ska betala skyhög skatt och sen ändå bli tvungna att betala för vettig vård? Är det verkligen rimligt att patienter ska bli bemötta av nonchalans och läkare som bryr sig mer om sin budget än om den sjuka människan framför sig? Är det verkligen rimligt att er stolthet betyder mer än en annan människas liv?

Den så kallade jämställdheten… Det så kallade välfärdssamhället… Jag är så innerligt besviken. Jag ville verkligen tro att man har rätt till den bästa möjliga vård. Speciellt när man har en diagnos och en sjukdom som kan orsaka död. Men faktiskt ännu mer när man har en dödlig sjukdom som går att bota. I fallet som ligger mig så varmt om hjärtat finns det ju en chans att tre barn kan få tillbaka sin mamma, om än med begränsad syn och en del andra men. Men ändå. En mamma kan få bli frisk och fylld med hopp och kärlek och kapabel att arbeta många år till. Så varför tar man sig inte tiden att skriva remissen? Varför är man inte beredd att ta kostnaden? Varför är man inte kapabel att tänka långsiktigt?

Sverige…. Jag blir så ledsen. Vi lever i en lögn.

You may also like...

1 Response

  1. Malin says:

    Jag önskar du kunde hjälpa min dotter….ditt hjärta verkar stort ? läs gärna mer på Privat insamling till Emilia på facebook eller på min blogg nouw.com/mtell , du får väldigt gärna mejla mig. Min dotter lider av en väldigt ovanlig neurologisk sjukdom 🙁 vi kämpar för hennes liv! ?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *