IMG_1545.JPG

Det ljuva vansinnet

Japp. Idag har jag skrikigt mig hes. Först bara rakt ut, sen FRRREEEEEEED JAG ORKAR INTE HÖRA MER NU!!!. Det hjälpte ju givetvis inte. Om möjligt så skrek han bara ännu värre. Och jag var tvungen att tvätta av och klä på Lorenz. Katterna blev oroliga och den enda som höll humöret uppe var just Lorenz. När sen Smilla och Musse kom och strök sig och började jama så vrålade jag HÅÅÅÅÅLL KÄFTEN ALLIHOP JAG ORKAR HÖRA MER!!!!!!. Ett stolt ögonblick… verkligen. Musse skuttade ut, Fred somnade, jag blev lugn och hes. Smilla svansar fortfarande omkring lite oroligt, men det blir bättre och bättre. Lorenz leker. För hur jag än vänder och vrider på det så är det befriande att få skrika rakt ut ibland. Det är som att kroppen snabbt töms på all frustration och det blir lättare att gå vidare och tänka klart igen.

Till saken hör att Fred och Lorenz har varit på sina värsta humör sen kl 05 imorse. Jag skulle få sovmorgon med Henry, men han hostar så mycket på morgonen och vill ha vatten och välling. Och jag kan inte sova när bebisarna gastar. Kvart över sju orkade inte Mathias med dom mer så han la dem i vagnen och gick. Då bakade Henry och jag bröd. Det har gått så många veckor nu med sjukdomar som tar tid från Mathias jobb, som gör att jag tar fler nätter och till slut har slagit ut min nattsömn. Jag nattar för att Mathias ska få en liten stund att hinna jobba på kvällen. Dygnet runt känns det som att jag har händer, fötter, ben och armar som sparkar, slåss, klappar på mig. Dom är bara av varierade storlekar. Och det gör mig gaaaaaaalen! Jag avskyr när människor drar i mina kläder eller klänger runt halsen eller benen. Det har jag alltid gjort. I vanliga fall är jag mer tolerant när det gäller mina egna barn (såklart :)) men nu har jag nått en gräns och mitt tålamod är slut.

Mathias är underbar och säger åt mig att åka till Täby centrum och fixa saker i lugn och ro. Och det är ju superskönt, men det räcker liksom inte. Vi pratar om det och jag vill verkligen inte vara otacksam, men just nu är tålamodet helt slut. Jag måste börja sova igen. Och äta. Att det ska vara så svårt! Jag borde säkert börja yoga och jogga, men även sånt kräver ju tid och någon form av ork. Jaja. Det har varit en skitvecka (bokstavligt talat, magsjukan gjorde comeback på några av oss).     

Trött och slutkörd. Och sur. Jävligt sur.  

 
Jaja. Vi har i alla fall gott bröd och sommardäck på en av bilarna. Och snart kommer min syster med sin fina familj. Dom vågar sig hit : ) tack och lov. Härligt sällskap gör säkert susen.

En glad lördag önskar jag dig! /Haggnadja  Veckans bästa är armbandet som kom med posten. Omtanken som ligger bakom värmer så gott. 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *