Om 2018

Vilis Klara Belle, Henry gav oss en ny familjemedlem den 9 augusti i år

När det är längesen sist blir det svårare att veta var jag ska börja. Henry har börjat i första klass och älskar sin skola : )
Vi har haft en del möten med lärarna för att ordna det så bra som möjligt även under dagarna när han är extra trött och vi kunde inte önska oss ett bättre bemötande. Hans skola är fantastisk! Just nu är det logistiken kring sjukhusbesöken som utmanar, men vi hoppas att även det ordnar sig så bra som möjligt. Vi vill ju minska frånvaron så mycket det bara går nu när skolan är igång på riktigt. På tisdag är det dags för påfyllning och idag ringde Henry mig från skolan och bad om att få komma hem. Den bekanta klumpen i magen kom, men samtidigt glädjen över att han faktiskt orkade med själva skoldagen.

2018 är ett speciellt år. Muskelminnen i mig sätter igång stress och dåligt samvete parallellt med sorg när samtalen från skolan kommer var tredje vecka. Jag får påminna mig själv om att jag inte alls lever på samma sätt som för ett halvår sedan. Ännu mindre som för ett år sedan. Jag behöver inte längre ha dåligt samvete och jag har inte längre kommentarer omkring mig som påpekar min otillräcklighet.
När jag landar i hur verkligheten faktiskt ser ut just nu så lättar allt. Vi har skapat oss ett liv som tydligt avviker från normen, men som känns så evinnerligt skönt och luftigt. Jag känner mig oftare trygg och modig istället för rädd och skör. Det gör underverk för både mig och min familj. Undan för undan släpper jag taget om förväntningar och strävan och märker hur livet blir mer “på riktigt”. Jag märker hur jag mer och mer blir just jag.
Stora förändringar har gått från drömstadie till verklighet det här året.

2018… vi kan komma att få en diagnos på Henry om drygt tre veckor.

Vi kan komma att få en diagnos på Henry om drygt tre veckor. 

Jag stannar där för nu men skriver snart mer.

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *