Skriket

Idag var det dags att sätta plutt och dropp igen. Det är ingen enkel match, speciellt inte när det är jag och Mathias som är hemma och gör det på honom. Jag anar att han känner av hur illa vi också tycker om att behöva göra det, hur mycket vi än intalar oss att vi är okej med det.

Henry. Älskade fina Henry. Idag var det särskilt svårt att sätta nålen på magen, han sparkades och protesterade. Skrek och sa “skitplutt”. Hur mycket ska vi hålla med och hur mycket ska vi “bara göra”? Säger vi till honom, om än indirekt, att det är hans eget fel att det blir svårt att sätta infarten bra när vi påpekar att han sparkar och vrider sig? För även om det är sanningen så svider den när det handlar om kronisk sjukdom. Vi håller fast, pratar snällt, påminner om glassen han får efteråt, säger att vi förstår att han inte tycker om det men att vi måste. Ibland blir vi arga, säger att nu får han sluta upp att åla sig, plutten måste dit. “Men jag är inte sjuuuuuk!” “Nej, du känner dig inte sjuk, men vi måste ge medicinen ändå, annars blir du allvarligt sjuk.” Vad händer i en fyraårings hjärna när han får höra sina föräldrar säga så? Det kan vi inte veta. Men en sak vet jag.

Skriket.

Skriket som kommer när plutten väl sitter på magen. Det där trötta skriket som innehåller den där totala uppgivelsen. När bristen på kontroll över hans egen kropp blir ett faktum och nålen sitter där den ska. Två gånger i veckan tappar han kontrollen över sin kropp. Lika många gånger tvingas jag och Mathias att beröva honom från kontrollen över sin kropp.

Jag förstår att han har en sån enorm integritet gentemot omvärlden. Jag hyser så stor respekt över hur han hanterar allt det som han är med om. Jag förstår också att han inte alltid har helt lätt att leka med sina jämnåriga. För även om han är en helt vanlig fyraåring en stor del av tiden så finns ju det här andra alltid med honom. Det där andra som har tvingat honom att lära sig uttrycka känslor och förnimmelser på ett sätt som långt mycket äldre barn inte alltid kan.

Barn som är svårt sjuka blir inte helt sällan lillgamla. Dom tvingas lära sig så mycket så fort, om saker som de flesta av deras kompisar inte har någon aning om. Jag kan ju bara föreställa mig ensamheten som kan komma med det. “Vad är det för fel på mig? Jag vill ju bara vara som alla andra!”.

Henry min Henry.

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *