Den kollektiva lögnen

Jag läste precis någons inlägg på Facebook. Någon som ville sprida sitt budskap om att vi som växte upp under 70 och 80-talet minsann har det hur bra som helst trots föräldrar som rökte under graviditeten och barndomen, trots en matkultur fylld av socker och vitt mjöl, tack vare att vi inte hade några mobiltelefoner. Ett direkt stötande inlägg om du frågar mig. För här står jag, snart 35 år gammal. Cancer härjar i alla åldrar, diabetes likaså. Depressioner och utmattningssyndrom är vardag. Både hos barn och vuxna. Var det verkligen så lyckat att växa upp utan varningsskyltar och barnsäkringsmetoder? Nja. Visst överlevde många av oss : ) men helt ärligt hur mår vi? Och vad är det vi passerar vidare på våra barn?

Jag försöker inte att slå ner på generationen innan oss, för mycket av informationen och kunskapen som vi har idag hade vi ju såklart inte då. Men blev det verkligen så himla bra? Nej, jag tycker inte det. Vi har nu lyckats skapa ett samhälle som stressar ihjäl människor. Som får hela familjer att gå på knäna av tidsbrist, energibrist och sömnbrist. Ett samhälle som kallar det en kvinnofälla att föda och vara hemma med sina barn. Fy skäms på hela kvinnorörelsen och jämställdshetdebatten…. Ett samhälle som fortsätter att pumpa ut godis, socker och andra hemskheter TROTS att vi vet hur dåligt det är för oss. Ett samhälle som aldrig kommer att sluta producera skitsaker så länge man kan tjäna pengar på det. Ett samhälle som är så stressat att varje barn som inte passar in i det fyrkantiga skolsystemet måste ges en diagnos. Där alla måste stöpas i samma form, för bekvämlighetens skull.

Sverige… Det är under all kritik att vi nu lever med en regering som aktivt jobbar emot en sann jämställdhet. Som vill ta bort rut-avdrag och vårdbidrag. Ett gäng partier som beter sig värre än ett gäng röriga skolbarn. När ska vi vakna upp ur den här lögnen? Att vi har det så bra och mår så bra. Vi är så bortskämda att vi ofta inte ens har vett att uppskatta det vi har. Och det är klart – Vem hinner stanna upp och se det fina i dagsläget?

Jag undrar vad det ska krävas för att familjen ska få lika hög status som arbete. Jag undrar när det ska bli pensionsgrundande (för både män och kvinnor) att vara hemma och uppfostra sina barn. När vi ser det ytterst viktiga i att familjerna mår bra så att vårt samhälle kan fortsätta att utvecklas med friska vuxna som klarar av sina liv.

Nä. Allt var inte bra med uppväxten på 80-talet och det har faktiskt bara blivit sämre.

 

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *