IMG_3628

Det ordnade kaoset

Varje gång jag träffar på någon som ser Fred och Lorenz för första gången så sägs det precis alltid något i stil med “oj, då har du att göra”. Och det stämmer kan jag säga. Jag gillar den meningen faktiskt, för den lägger ingen mer värdering i det faktum att jag är mamma till tvillingar, mer än det just är mycket att göra. Mitt främsta jobb, som jag ser det, som ännu rätt nybliven trebarnsmamma, är att försöka se till att barnen inte tar över helt och blir helt oresonliga. När jag ser tillbaka på hur hönsig jag var när Henry var liten så kan jag ibland förfäras och nästan till och med skämmas lite. Men det tjänar ju ingenting till. Då är det ju bättre att försöka bli lite klokare och säkrare i sin roll som förälder. Om det är enkelt? Absolut inte. Men med tre barn hemma så känns det otroligt viktigt att dom lär sig att hjälpas åt, hjälpa till hemma och finna sig i att vänta på sin tur. Fred och Lorenz är rätt tålmodiga killar, sett till hur deras storebror är : ) och det är ju för att dom alltid har fått vänta på sin tur. Mat och sömn får dom samtidigt, men däremellan är det ju ett ständigt väntande på sin tur när det gäller blöjbyten, på och avklädning, bli torkad efter ett bad, bli tröstad. En sak som jag ofta tänker på är att jag faktiskt gör dem en tjänst när dom tvingas vänta, även om det bara handlar om korta stunder, så tänker jag att det är nyttigt och faktiskt ett måste, att lära sig att vänta. Hela livet handlar ju om det. I skolan får man prata först när fröken pekar på just din uppsträckta hand, sen är ju resten av livet fyllt av liknande väntan. Att kunna hantera det tror jag som sagt i längden bygger aningens mer tålmodiga och tåliga killar. Plus att den tanken hjälper mig något helt otroligt i min vardag hemma med barnen. Istället för att ständigt känna mig otillräcklig och dålig för att jag inte hinner med dem alla precis så mycket som de säkert skulle vilja, så blir det med det här tankesättet mycket enklare att känna att jag gör det jag kan och att det är gott nog. Att slå knut på mig själv gynnar ingen i längden. Pausen som författaren beskriver i boken som jag nyfiket och glatt läste ut snabbt under försommaren, förklarar det så ypperligt. IMG_3630.JPG IMG_3629.JPG IMG_3628.JPG

Jag provar mig fram och vissa dagar funkar det jättebra medan vissa dagar är rakt av skitjobbiga. Som vissa dagar när jag glömmer stänga dörren till toaletten och någon av de små hinner in och drar ut hela toarullen och leker i kattlådan (och tar några munsbitar sand såklart). Eller när skåpet där sophinken står (ej barnsäkrat på landet, stoooor miss av oss) öppnas av den ena så att den andra kan krypa in och börjar tugga på nån gammal kissblöja. Eller när man försöker att gå en promenad och napparna kastas i marken fler gånger än man kan hantera med sitt förstånd i behåll… : ) napphållare är HELT värdelösa. De inger inget annat än en falsk trygghet som både Fred och Lorenz rycker bort på nolltid. Dom är överallt och ingenstans, ofta på samma ställe och vill ha samma sak. Böcker slits mitt itu, papper äts upp, att leka med spade och hink på stranden är just nu övning för att lära sig äta med sked. Sanden på spaden slevas helt enkelt glatt in i deras små munnar. Och när vi säger NEJ med bestämd röst börjar dom antingen gapskratta eller så tittar dom tillbaka på oss och säger “ajajajaj” med pekfingrarna som hytter lite lagom okontrollerat så att man inte kan hålla sig för skratt.

Så det är inte helt enkelt att behålla kontrollet i familjekaoset som är, men jag har märkt att en sak är avgörande. När jag själv är utvilad och har fått röra på mig så går det så mycket bättre att behålla någon form av auktoritet. Jag tror att jag kan säga att Mathias fungerar likadant. Vi håller på att ta igen oss efter det här första året när kaoset många gånger åt upp oss. Nu får vi sova hela nätter och börjar se även Fred och Lorenz underbara egna små personligheter träda fram. Och va glad jag är att dom är två och att dom har fått vänta men å andra sidan också alltid haft varandra nära. Och framför allt – gud så nyttigt det är för Henry att lära sig att, just det, vänta på sin tur. Älskade hjärtan.

Ja, någon gång ska det nog bli fason på det här kaoset också. Just idag har jag haft ett gäng fina stunder av ordnat kaos tillsammans med min fina fina vän Hella och hennes två gobitar till tjejer.

Tacksam för Mathias, för barnen, för vänskap, för livet. 

IMG_3647

Dags att skaffa mig lite skönhetssömn : ) Nattinatt!!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *