Ge. Blod. Ge. Liv. Nu.

IMG_0966

Det här är Henry och jag, våren 2012. Efter nio veckor av epo-behandling, röntgen av skelettet i händer och ryggraden, ett benmärgsprov och ett gäng andra prover. Det här var en dag när han hade börjat busa och jag bara såg honom för den gosiga, underbart söta lilla killen han var. När sjukdomen inte la sitt sedvanliga sorgsna filter över mina känslor för honom. När jag bara kände hur fantastisk han är, vår älskade lilla sork.

Snart fyller han fyra år och önskar sig i princip alla bilar från Cars, och stora grävmaskiner och garage i Lego. Igår var han med sin pappa på Åsättra i Åkersberga och kollade på motorcross. Han älskade det såklart! Vi pratade i telefon efteråt och då sa sa han “Mamma! Jag skulle köpa en sån där blååååå minicross, men jag hittade ingen!”. På kvällarna tittar vi på “traktorsången” och “mammas favoritsång“, kanske även några klipp från So you think you can dance. Vi pratar om hur mycket jag tycker om dans och han tycker om motorer och bilar och båtar. Ofta pratar Henry om hur han var som bebis, att han låg i min famn och hade det mysigt. Kvällarna med Henry är en riktig högtid just nu. Så fyllda av gos och kärleksförklaringar av vår älskade stora lilla kille. Han är så klok, pratsam och eftertänksam. De otaliga sjukhusbesöken har 

Igår var det sjukhusdag. Inget nytt under solen. Förutom att genetikavdelningen har bestämt sig för att göra en officiell utredning. Det är ju i och för sig något nytt, men nu för tiden tar man inte åt sig förrän det kommer konkreta besked eller provsvar. Men det är ju väldigt bra att dom går igenom hans genom igen. Men jag vet inte… vågar man tro att dom ska hitta något den här gången? 

IMG_3422

Den här pojken som ser så frisk ut de flesta veckorna på ett år, som blir lite blek och trött några dagar i månaden – men ibland knappt märkbart för andra än oss som står honom nära. Skulle du se honom och tänka att du behöver ge blod? Förmodligen inte. Jag skulle säga att det är just det som gör blodgivning så otroligt viktigt. Blodsjukdomar och anemier syns inte alltid, men blodtransfusionerna är precis lika livsnödvändiga som för patienter med akut blodbrist (olycksfall, blödningar under operation, blödningar vid förlossning etc).

Så ge blod. Jag ska själv återgå till att bli blodgivare nu efter sommaren. Med en önskning att alla ni som ger blod, och jag själv givetvis, lägger ut bilder i sociala medier med hashtagsen #geblod #gelivnu. Vår pojke lever tack vare blodbanken, tack vare alla ni som har O-neg blod. Tänk att sprida budskapet så pass att majoriteten av alla friska (låt Blodcentralen avgöra om du kan ge blod eller inte :)) vuxna i vårt land gav blod regelbundet! Tänk om vi någon gång får reda på vad orsaken är till hans anemi! Tänk om det någon dag kommer att finnas ett sätt att göra honom frisk.

Jag kommer aldrig att sluta hoppas. 

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *