Inspiration, down sizing och halvfabrikat

Ja, såhär blev det. En lång paus från skrivande och snabba långpromenader. Veckor av nedvarvning, sömn och lugna promenader fyllda av njutning. Jag har halverat mitt Instagramkonto och verkligen rannsakat de konton jag följer, känt efter om det är glädje, inspiration, skvaller, välmående eller stress som dyker upp när jag ser bilderna. Jag sållar noggrant bland Facebookinlägg och har avföljt sidor som Vi Föräldrar, Mama och Loppi. Dom är säkert toppen för många men inte för mig. Jag blir stressad och märker att en osäkerhet kryper in under skinnet – tänk om jag inte duger som jag är som mamma?

Så stänger jag ner såna flöden och vips så är jag på banan igen. Känner mig trygg i att jag vet bäst för mina barn, att jag oftast gör rätt bra val för dem, att de växer, är pigga och utvecklas normalt. Det är okej att vara trött ibland och det är verkligen okej att säga upp det där nedrans gymkortet som bara ligger och skaver. Det är också okej att välja fiskpinnar, färdig Tikka Masala sås och potatisbullar som middag. Inte tillsammans alltså. Jag behöver inte ha perfekt hår, en perfekt kropp (vad fan är det egentligen och vem bestämmer egentligen det?) , en perfekt garderob och middag lagad från grunden varje dag. Det är okej att vara glad och ha en fläck (okej flera) på tröjan och byxorna. Det är okej att skita i kökssysslorna, jobb och annat och somna klockan åtta. Det är okej att välja sin egen väg. Att våga stänga av och lyssna inåt. Slippa bruset för en stund.

Jag vill inte hetsas till att tro att jag behöver babylarm, vagnar som mäter temperatur och kan ladda min mobil, byta ut hela heminredningen efter säsong eller ha den senaste heta väskan/lampan/skorna/jackan/hårfärgen. Det är okej att logga ut och fundera på vad jag tycker om. Jag funderar väldigt mycket på vad som egentligen är viktigt just nu. Vad behöver jag för att må bra? Vad behöver jag för att familjen ska må bra? Hur ser min femårsplan ut? Vad inspirerar mig? Vad gör mig glad? Vad gör mig engagerad?

En sak vet jag och det är att jag inte ska bli en i statistiken som stressar sönder sig som småbarnsförälder och som slits sönder av dåligt samvete både inför sin arbetsgivare och sin familj. Aldrig. Med det med mig så har jag kommit en bra bit på väg.

Jag stressar heller inte sönder mig av att barnen har ätit halvfabrikat och säkert alldeles för få grönsaker de senaste dagarna. Sett över ett längre perspektiv så står dom inte i någon riskzon för någon vitaminbrist eller liknande. Och det är väl just det som är poängen. Sett i ett längre perspektiv. Det är så mycket som händer just nu och mitt i ögonblicket – speciellt med barn omkring sig. En del behöver ju såklart lösas och fixas direkt, men allt kan inte handla om carpe diem.

Det vi gör idag påverkar oss imorgon.

Hur lär man sig att leva som man vill? Hur modig måste man vara för att våga gå mot strömmen och stå emot grupptrycket? Jag kommer att prova. Jag måste prova.

Hej så länge!

You may also like...

1 Response

  1. anna says:

    Instämmer. Mot strömmen!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *