Perspektiv

20140604-153918-56358939.jpgGårdagens inlägg satte igång en lång tankeverksamhet även hos mig. Det är paradoxalt hur en sorg och krissituation också kan skapa så mycket glädje och självklarheter. När livet reduceras till fokus på det absolut nödvändigaste så blir en massa saker helt oviktiga, en massa val blir otroligt enkla. Ja eller nej. Gråzoonen suddas för en stund ut och det är ärligt talat jätteskönt!

Ta till exempel alla frågor jag får om förlossningen och huruvida jag tänker amma eller inte.

Förlossningen: Förra gången var det självklart att jag skulle snittas, att ett helt vårdteam behövde vänta utanför. Och även om Henry hade varit helt frisk så låg han i säte, så det hade blivit snitt hur som helst. Skäms jag för det? Inte det minsta. Men jag är nyfiken på hur det skulle vara att gå igenom en naturlig förlossning. Så nu när båda tvillingarna har vänt sig så tänker jag såhär: Så länge jag orkar och min livmoder inte är alltför påverkad av tyngden och ärrvävnaden så har jag siktet inställt på en naturlig förlossning. Smärtlindring? Ja självklart om tid finns! Vid minsta lilla tecken på att något inte fortlöper som det ska så byter vi direkt fokus till ett kejsarsnitt. Prestationsångest? Aldrig. Det enda som betyder något är att tvillingarna och jag har det så bra som möjligt. Allt annat är oviktigt. Jag fick det bästa rådet idag : ) “Försök att inte bli rädd för smärtan. ” Dom orden gick rakt in i hjärtat och kändes helt rätt för mig. Tack Hella : )

Amningen: Sist handlade det om en liten bebis som inte fick ammas till en början. Det var viktigt att hålla koll på mängden mat så den utpumpade mjölken fick  ges i sond, kopp eller flaska. Under en hel vecka fick han näringsrikt dropp. En infektion i tarmen gjorde att han inte fick äta något alls. Efter knappt tre veckor började vi prova att amma. Det var inte helt lätt. Men så kom hon, sköterskan som visade ett jättebra grepp för riktigt små bebisar och då lossnade det. Jag tänkte att om jag lyckas amma honom i en månad så är jag supernöjd. Efter en månad tänkte jag att det kan nog gå i tre månader. Jag fortsatte så, med små delmål. Jag ammade men vågade inte lita på att jag hade tillräckligt med mjölk, så han fick den överblivna utpumpade mjölken från tiden på neo i flaska och lite ersättning ibland. Vid dryga åtta månader hade matintresset tagit över och amningen fasades ut. Helt odramatiskt.

Den här gången har jag att göra med tvillingar… : ) så jag tänker ha samma motto som sist. Går det så går det. Jag tänker såhär: OM jag kan amma mina två bebisar i ett halvår så skulle det kännas riktigt häftigt! Visar det sig att jag behöver ge dem lite extra så spelar det mig ingen roll. Men jag skulle gärna vilja ge dem ett halvår av hel eller delvis amning av den enkla anledningen att det skulle kännas som en riktigt fin gåva från mig till mina barn. Men går det inte så tänker jag inte känna mig dålig för det. Det blir som det blir. Det enda som betyder något här är återigen att mina barn och jag har det så bra som möjligt, att dom små växer som dom ska och mår bra.

Jag läser på olika föräldrarforum och i tidningar om amningsångest hit och duktighetshets dit, sömnproblem, matproblem (ja allt kan ju göras till problem om man vill) och känner inte alls igen mig. I såna lägen blir jag till och med tacksam över att jag har haft annat att tänka på, som utredningen av Henrys anemi. Det blev plötsligt så enkelt. Handlar det om liv och död så är det viktigt. Allt det andra? Nja, skoj att fundera kring litegrann kanske, men inte så mycket mer än så.

Som BUP sa till oss för ungefär ett år sen, “om det inte är ett problem så gör det inte till ett problem”.

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *