Nya tider

Vintern som gick var mörk på många olika sätt. Så kom det nya året. Vi inledde det med ögoninflammation (Lorenz) och bihåleinflammation (jag) och sen dess har magsjukor, förkylningar och feber avlöst varandra. Igår var första dagen på länge som hela familjen kände sig bra. Jag har nu fått behandling för min depression i fyra månader och det går över förväntan. Visst har det kommit bakslag, ett varade i en vecka, men dom går över. Och dom är ju en del av tillfrisknandet. Vad har mer hänt? Vi tar samtalet först.

För vi har börjat prata med varandra här hemma. Och lyssna. Prata om framtiden, drömmar, vad vi vill, hur vi vill ha det, hur vi ska göra för att må så bra som möjligt. Vad vill vi äta, hur ska vi sova, vad vill vi göra i sommar? Det finns så mycket att prata om! Och tiden är så knapp. Men korta stunder av medveten närvaro gör så otroligt stor skillnad. Många bäckar små…

Och kompishjälpen! Jag är så stolt över mig själv : ) att jag vågade fråga. Och jag är så evinnerligt tacksam och överväldigad (det är vi alla i familjen) över responsen. Tack vare att jag vågade ställa frågan så har vi nu fått umgås med en superfin familj på måndagar. Vi har infört vegetarisk soppmåndag. Barnen har vant sig och vi har hamnat i en typ av umgänge som är helt fantastiskt. Vi hjälps åt och är precis som vi är. Trötta, glada, ledsna, fnittriga, pratiga, tysta… : ) det gör så gott. Och det är ju inte slut där. På tisdagar får vi ha en annan härlig familj här. Henry kallar Eleonora och Jacob för sina kusiner : ) Och vi har funnit vänner som har hjärtan av guld.

Eftersom vi har varit så mycket sjuka så är det tyvärr en hel del fina vänner som vi inte har kunnat träffa. Men hela den här grejen med att ses på vardagar, under väldigt vardagliga former här i vårt hem, är så härlig så det kommer vi att fortsätta med livet ut.

Så kom ljuset. Mellan magsjukor och förkylningar började det vända. Matvanorna har justerats till det bättre och promenaderna har blivit riktigt många. Hemmet har börjat ta sin form. Vi hann ju bara bo här i en månad innan vi hade tiden för rutinultraljudet på Henry i juni 2011 och hela vår värld ändrades. Men nu… Vi börjar landa. Det har behövts tid och lugn att kunna landa i allt nytt. Landa vår lilla familj som helt plötsligt blev ganska stor. Att komma ikapp. Få sova lite mer. Se Fred och Lorenz bli två superglada prickar som kryper och reser sig och busar och skrattar. Se Henry stolt som en tupp efter sin första lekstund hemma hos en kompis utan varken mig eller Mathias. Höra honom prata om alla bilar och båtar och annat som rör sig i den treåriga knoppen.

Mirijams änglar pågår för fullt. Vi samlar pengar och ger det vi kan. Nu senast såg vi till att hela familjen kan åka till Junibacken i vår. Det känns fint.

Det är nya tider nu. Vi har blivit lite klokare och rätt mycket starkare.

Och här sitter jag äntligen och skriver…! Med fötterna i ett skönt fotbad. Alla barnen sover. Det är tyst. Sånär som på mitt knappande på tangenterna. Jag tänker på ljudet som livet. Som livet som kom tillbaka.

You may also like...

1 Response

  1. Johanna says:

    Är så glad och tacksam för att jag får vara en del av din familj!! Hoppas vi får massa fina måndagar ihop. 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *