Om att alltid dela


När jag ser på Fred och Lorenz, hur dom alltid har fått dela min och Mathias uppmärksamhet, hur vi nattar dem tillsammans i samma säng, matar dem genom att ge varannan sked, ser dem leka med samma leksaker och ibland bråka om vems tur det är att ha just Den saken – då ser jag två väldig tåliga små killar, som redan nu klarar av att vänta (jaja, en liten stund i alla fall, inte alltid, men ofta) och dela med sig. Jag ser att dom leker jättefint på egen hand och jag har valt att inte lägga mig i så mycket den här gången. När Henry var i samma ålder visste han ju såklart inte mycket om att dela med sig eller att behöva dela min uppmärksamhet med någon annan. Det har tagit honom rätt lång tid att hitta glädjen i att leka tillsammans med ett annat barn, inte bara tycka att alla utom hans närmsta mest är i vägen. Jag minns min oro och pressen jag kände att alltid finnas där, på ett rätt överdrivet sätt, och ser jag i backspegeln så ser jag ju att jag gjorde honom en otjänst. Men jag visste inte bättre. I medier pressas man ofta till att man ska stimulera sina barn till absurdum, redan från bara några månader gamla. Jag tror inte att det är bra. Jag vet dessutom att det inte är rimligt. Inte när man har städning, matlagning, tvätt och annat pyssel att hinna med när man är “föräldraledig”. Henry blev ju såklart tvungen att vänta ibland han också, men inte allt lika ofta eller på samma sätt som Fred och Lorenz.

Att vara ensam förälder hemma med tvillingar är skitjobbigt rätt ofta faktiskt. Som sagt, det går ju inte att lägga 100% fokus på dem, plus att man ska återhämta sig från en ofta rätt tuff och tung graviditet. Just därför är jag så himla glad att jag propagerade rätt hårt för att vara hemma med dem i två år. Det första året var ju helt otroligt tufft och jag är så tacksam över att jag får uppleva mina två små monster nu när dom kan gå, ta av sig byxorna själva, äta själva… och se all deras energi och upptäcktslust. Att jag får möjligheten att vara hemma med dem nu när dom sover hela nätter, när jag själv är piggare och gladare. Känna mig trygg i min roll som mamma till två väldigt pigga barn : ) Jag är otroligt tacksam över att få känna på hur det är att vara mamma till två friska barn. För det gör mig till en bättre mamma även till Henry.

Att han fick två syskon må vara otroligt irriterande och jobbigt rätt ofta, men sen kommer stunderna när han ger dem leksaker, kramar dem och tittar dem i ögonen och säger att han älskar dem : ) Att han också har fått lära sig att att min och Mathias uppmärksamhet inte går att få precis hela tiden. Numera leker han jättefint på egen hand, ibland långa stunder. Vi hör honom leka och fantisera och hitta på historier med hans bilar. Det gör oss lyckliga att våra barn finner lite ro i sig själva, det gör hela familjen mer harmonisk.

Så det här med att vara föräldraledig med två barn… Som sagt, det är fullt upp, fullt ös, fullt på alla sätt och vis : ) Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

 

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *