Reclaim me.

  Det är dags nu. Jag började sommaren 2013, då började jag landa i livet som småbarnsmamma och smälta det vi hade varit med om under graviditeten och månaderna efter. Jag tränade regelbundet och började känna igen min kropp och mitt psyke. Henry skolades in på en fantastisk förskola och jag älskade det faktum att inskolningen pågick i flera veckor. Det passade både mig och Henry perfekt. När jag sen började jobba så var jag trygg i att Henry hade det bra på dagarna, jag var nöjd med antalet timmar han var där och med timmarna som jag jobbade på dagarna. Och jobbet var roligt. Jag minns speciellt oktober 2013 för då kände jag mig så fin och glad och bra. Sen kom november. En ruggig morgon vid klockan sju stod jag och väntade på Roslagsbanan, ätandes knäckemacka med hårdost på. Jag tycker inte om ost på macka. Har aldrig gjort. Förutom en gång tidigare…. när jag var nygravid med Henry. Och mycket riktigt, testet var positivt och oron kom omedelbart.

För att göra en lång historia kort, ni vet ju vilka som föddes förra året : ) så blev även den graviditeten av en stillsam art eftersom jag var så rädd att föda för tidigt. En tvillinggraviditet… och allt man hör vad en sån kan göra med kroppen. Hjälp!

Jag måste ge min kropp en stor eloge. Den gick än en gång upp över 30 kilo, jag var än en gång sjukskriven flera veckor innan bebisarna var beräknade och jag var än en gång rädd. Att jag har återhämtat mig på nolltid, rent kroppsligt, är helt och hållet tack vare mitt genetiska arv.

Att inte träna och vara stark fysiskt gör mig svag även psykiskt. Så nu när jag rör på mig ordentligt igen och börjar känna att kroppen stärks och inte bara bryts ner, ja då blir jag glad. Då känner jag mig stark även i psyket. Och det vet vi ju nu, det är ju vetenskapligt bevisat – hur mycket fysisk aktivitet och bra kost påverkar hela oss, inifrån och ut. 

I oktober 2013 började jag hitta mig själv i mina nya roller och jag tog genomtänkta och bra beslut. Jag mådde verkligen jättebra då : ) Sen blev jag gravid igen och allt sattes liksom ur spel. Igen.

Men nu. NU. Tack vare våren då jag inte alls mådde speciellt bra, men ändå lyssnade på min magkänsla och drog igång insamlingen till Mirijam så räddade det inte bara henne utan även mig. Jag fick en mening. Jag var inte bara en trött trebarnsmamma som inte orkade komma ut mina mjukisbyxor, jag kunde faktiskt åstadkomma något riktigt häftigt. Precis som jag trodde (för att kanske låta skrytsam, men det är inte min mening) så kunde bloggen generera något riktigt bra.

Nu har jag insamlingen och en nära kontakt med Mirijam som är fantastisk. Jag spenderar dagarna hemma i vårt lilla hus, jag pysslar, skriver, leker med barnen, funderar på nya taktiker att kunna göra vårdläget bättre för Mirijam och jag går. Långt. Och jag svettas. Lyssnar på musik eller poddar och njuter av havsutsikten. Jag börjar sakta men säkert att hitta mig själv igen. Med den stora skillnaden att nu kan jag bygga och bygga min grund och min plattform för jag kommer inte att bli gravid igen. Vi är så nöjda med våra tre otroliga killar. Så nu kan jag bygga långsiktigt.

Det kommer säkert att hända massor med saker på vägen, som kommer att skaka om oss ordentligt, och just därför spenderar jag den här sommaren här. Här i vårt hus. Jag tar tillbaka, bonar och gör mysigt. Stärker mig själv genom träning och skriverier. Det kan vara så att när 2015 är slut så blev det här året då jag fann mig själv på nytt. Hur flummigt det än kan låta. Men jag tror inte att man ska förringa vikten av att verkligen få landa i sina nya roller som skapas genom livet. Om man tar sig den tiden så tror jag att man vinner mycket – Att man blir trygg och får lättare att känna glädje och lycka. Och vem vill inte det? 

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *