Sista timmarna

Vi har fredagsmyst så in i. Med popcorn, chips och quesadillas. Henry åt sin middag lite tidigare, på en filt på mattan framför Cars 2. Middagspicknick kallar vi det. Det får man ha då och då. När det är fredag eller när föräldrarna bestämmer sig för att möblera om och ställer ett helt garderobsinnehåll på matbordet. Eller när vi helt enkelt känner för att hitta på något. Idag var en sån dag.
En jättebra dag på många sätt, bättre än på länge. Och så samtidigt det där gnagandet i magen… Ett litet illamående som dyker upp då och då. Det kommer när jag tänker på nästa vecka. Veckan som för evigt förändrar våra liv igen. På måndag flyttar medicin, dropp och nålar hem till oss. Det är dags att börja nu. Min älskade finaste lilla stora kille. Jag känner mig vilsen för jag vet inte hur vi bäst ska göra det här. Men vi kommer att göra vårt bästa.
Jag har två dagar kvar på mig att bli okej med det här men jag frågar mig om och om igen om det verkligen går att bli okej med det? Å ena sidan så måste jag ju för Henrys skull. Å andra sidan så… Nej. Det finns nog ingen andra sida. Ingen som jag kan lyxa till det med att tänka på just nu i alla fall. Det är för Henrys skull. Det kommer alltid att vara för Henrys skull.
Älskade barn.

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *