Tisdagstankar

Screen Shot 2016-04-19 at 12.42.19Titta vad jag hittade på Sanna Edhins facebooksida idag : ) hahaha. Tänkvärd och så på pricken sant! Jag tror att vi är väldigt väldigt många som känner igen oss. För min del har alla ovan nämnda punkter allt att göra med hur jag mår och jag tänker också på hur svindlande lätt det är att hamna i den där hemska loopen, fullproppad med negativa tankar. Hos mig bottnar det utan tvekan i ett inlärt mönster som både kommer från min uppväxt och senare från vänner, bekanta och kollegor. Man ska ju sällan ha det för bra liksom. Och om någon verkar sådär sjukt nöjd så blir man genast misstänksam och tänker att det säkert bara är en fasad. Att den där glada jäveln lever ett nyanserat liv precis som en själv, men kanske väljer ett positivt synsätt kan skava rätt rejält hos andra. Jag vet.

Jag har levt på båda sidorna. Fått gliringar och elaka kommentarer i perioder när jag har känt mig stark och positiv. Eller ärliga frågor om hur jag kan vara så glad, speciellt när jag har en son som är sjuk sen födseln. Det är precis som att vissa personer begär att jag ständigt ska vara deppig och sur på livet så att jag passar in i deras egna tankemönster. Nu har jag ju gått igenom två djupa depressioner och en del andra kriser och jag kan medge att jag har varit både missunnsam, arg och ledsen på i stort sett alla i min närhet. Inte minst när ensamheten i det vi är med om med Henrys anemi var som värst.

Det är så lätt att skylla på omvärlden när man mår dåligt. Det är ju däremot inte lika lätt att få hela sin omvärld att anpassa sig efter sina egna behov. Inte för att det på något sätt vore önskvärt heller, inte när man befinner sig där nere i mörkret. Nä. Alla föddes med ett ansvar. Ansvar för sig själv och ansvar för sin omgivning. Men som med allt annat så behöver man ju lära sig, träna och lära av sina misstag. Man behöver både hjälp och pepp på vägen till att bli en trygg person som tar hand om sina känslor och tankar utan att skada någon annan. Och det börjar ju alltid med en själv.

Tack vare mina depressioner har jag hamnat i läkande processer som har varit, och är, otroligt lärorika. Det tveklöst bästa med det jobb jag lägger ned för att bygga upp ett jag som jag kan stå för alla dagar, är att jag börjar skaffa mig lite tjockare hud. Jag har insett att jag inte är centrum av universum och att människor kan ha en dålig dag och komma med onödiga kommentarer, som i själva verket egentligen inte alls handlar om mig, utan om deras eget mående. Jag lär mig om hur jag kan vara tillgänglig för andra utan att det kostar all min energi. Jag övar. Jag blir sakta men säkert en vänligare människa. Inte alla dagar, men fler och fler. För varje set back försöker jag att undersöka vad det var som triggade igång det negativa. För äntligen vill jag på allvar lära mig om mig själv. Det är superspännande! Och väldigt obehagligt ibland…. : )

Jag övar, men jag trillar fortfarande lätt tillbaka. Speciellt i vissa sammanhang och i närheten av vissa människor. Negativa mönster smittar utav bara den, inte minst mina egna. Man har alltid ett val och livet är kort. Så varför inte göra sitt bästa för att skapa positiva ringar på vattnet?

 

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *