11-11-01

Jag grät och grät när jag först träffade sköterskan på förlossningen på KS i Solna på måndagskvällen. Hon frågade varför jag hela tiden sa att “så här fick det ju inte bli” och jag sa att min pojke var sjuk och bad henne titta i min journal. Hon tittade på mig och sa lugnt att jag skulle få Bricanyl i en spruta i låret regelbundet under kvällen och natten så att jag kunde snittas på tisdagsmorgonen. Då blev det lättare att andas igen. 

Vi fick ett rum, man mätte CTG på lillen och började förbereda mig på kejsarsnittet. Sköterskorna var fantastiska mot oss och ställde försiktiga frågor om allt vi redan gått igenom. Natten gick och när värkarna satte igång så bad jag om nya sprutor med Bricanyl. M och jag var ju vana vid sjukhusmiljön och somnade till i varsin säng. Jag minns när jag tittade på klockan  strax efter 03 på morgonen den 1 november. Då började det kännas som att det här kunde gå vägen. Om klockan bara hann bli åtta så var vi i hamn. Klockan 08 kom vår förlossningsläkare/kirurg in till oss och hälsade. Vi var i händerna på en av KS mest erfarna förlossningsläkare, samme man som utsetts till kronprinsessan Viktorias förlossningsläkare. Att han var kunglig hovleverantör hade vi såklart ingen aning om just då, men man kan säga att jag förstår deras val.

Klockan hann bli närmre 12 på dagen när vi (för andra gången) blev nedrullade till operation. Jag var trött, trött på att ha haft en hel del värkar, trött efter en lång kväll och natt. Det var med skräckblandad förtjusning som jag bedövades från bröstkorgen och hela vägen ut i tåspetsarna. Det var med skräckblandad förtjusning jag såg fram emot att träffa vår lille pojke. Hur skulle han se ut? Skulle han kunna andas? Skulle han ha alla 10 fingar och tår? Skulle dom rusa ut med honom, behöva operera, lägga honom i kuvös med syrgasgrimma? Skulle han överleva? Skulle vi äntligen få reda på vad det var som gått så fel när han låg i magen? Varför han behövde få blod?

Utanför operationssalen stod ett team med läkare, sköterskor och undersköterskor, redo att ta emot vår son. Redo för att ta emot ett barn med okänd diagnos. Ett barn vars hälsotillstånd dom diskuterat i flera månader.

Jag var på gott humör när jag låg där på britsen, minns att jag skrattade åt narkosläkaren som skämtade. Att jag kände mig så trygg i kirurgernas vård. Minns min oändliga kärlek till M som än en gång satt brevid mig och höll min hand och log sådär så att alla bekymmer försvann en stund.

Och så blev stämningen spänd där i salen. Det var dags att plocka ut Bubblan ur min mage. Han skrek. HAN SKREK! Jag blev så lycklig och lättad, lycklig och lättad… min lille pojke med underutvecklade lungor kom ut och skrek precis som ett vanligt barn. Jag fick sniffa på honom snabbt innan barnmorskan bar ut honom till läkarteamet. M följde med. Sen kom dom tillbaka in, sa att han var helt perfekt. Vi fick någon minut tillsammans där i operationssalen innan lillen och M blev visade till Neonatalavdelningen. Några timmar senare rullades även jag dit.

Jag kände mig så lätt! Jag låg där på britsen i händerna på kirurgen som sydde ihop mig och kände mig ompysslad. Det är sant. Jag låg där avslappnad, glad och förväntansfull och tänkte att nu, NU var den fruktansvärda tiden av väntan och ovisshet äntligen över. Nu var han här och verkade må bättre än någon av oss vågat hoppas. Nu skulle läkarna kunna reda ut vad som var fel på blodkropparna.

Min älskade lille son, vårt älskade lilla barn. Som vi väntat och längtat. Och oroat oss.

Just i det här ögonblicket, mitt på dagen den 1 november 2011, så var allt som det skulle. För min son levde och det var allt som betydde något.

Födelselängd: 46cm. Födelsevikt: 2660gram. Henry. 

Min älskade Henry.

I pappas trygga famn.

Så liten i sin säng inne på Familjeneonatalen på KS Solna.

Uppkopplad… Centralinfart genom naveln. 

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *