CTG och ultraljud, ultraljud och CTG. Däremellan micromat.

 

Vätska. Vätska ute i buken, runt hjärtat. Ett förstorat hjärta, en liten bröstkorg, underutvecklade lungor. För snabba flöden i kärlen i hjärnan. Den lilla kroppen kämpade återigen för att hålla sig vid liv.

Så såg det ut tisdagen den 16 augusti. Ny nål i magen och in i lillen för att dränera vätskan i buken. Cystan hade sjunkit ihop tack vare shunten, så det var inte den som skapade problem. Vår ena läkare började prata om hjärtsvikt och blodbrist. Bubblan blev ett omdiskuterat fall bland barnläkarna och våra på fostermedicin och vi fick åka över till Astrid Lindgren i Solna för att träffa en hjärtspecialist som gjorde ett grundligt ultraljud på det lilla hjärtat. Det var aningen förstorat på grund av ansträngningen det utsattes för i och med trycket av all vätska. Men det var inget fel på själva hjärtat. Puh! Tillbaka till Huddinge. Kunde det vara blodbrist? Diskussionerna fortsatte. Vi gjorde dagliga ultraljud. Vätskan som dränerades  på tisdagen var tillbaka på onsdagen. Något var allvarligt fel. Men vad? Hjärtljuden som mättes med CTG varje morgon och kväll var oftast helt okej. M och jag brukade krypa ihop i en av våra sjukhussängar med vår lap top för att titta på Vänner. Vi hade svårt att koncentrera oss längre stunder, men det var skönt att skratta. Jag förvånades över hur okej maten blivit på sjukhuset. Micromat. Och det var bara början på micromatseran i våra liv. Men det visste vi inte då.

Huddinge sjukhus vår trygga hamn mitt i allt kaos. Det var ju där som vi varje dag fick bekräftat att Bubblan levde.

Vi fann oss rätt snabbt i vår nya vardag som pendlade mellan specialistmödravården på våning 4 och fostermedicin på våning 7. Vi fann trygghet i att hela tiden vara uppdaterade och informerade om våra läkares tankar kring vad som hände med vår lille. Bra som dåligt, lika bra att veta med en gång. Jag vande mig vid att leva med ständigt motstridiga känslor. Å ena sidan lugn över att vi hade bästa tänkbara läkare, å andra sidan rädd för “vad” det var som växte i min mage. Å ena sidan extremt trött och slutkörd, å andra sidan alert och uppmärksam. Ena minuten tårar, nästa skratt. Hopplöst, hoppfullt.

På Karolinska i Solna finns det en läkare som jobbar med fostermedicin, på Huddinge är dom två. På Astrid Lindgren i Solna finns dom bästa barnkirurgerna. I Huddinge körde dom fast. Vår ena läkare ville få ta ett blodprov på Bubblan, han kände på sig att det nog kunde vara blodbrist. Men hans önskan blev inte godkänd i diskussionsgruppen med övriga läkare och professorer. Några tyckte att det var för osannolikt och för riskabelt. M och jag tänkte att dom fick göra vad dom ville bara dom tog reda på varför vår bebis var så sjuk. Dom hade ju redan stuckit både mig och bebisen många gånger, så var det verkligen så farligt att göra det en gång till?

Ärligt talat så kunde jag inte ta in allt det jobbiga som hände just då. Det kändes så overkligt och än en gång så otroligt långt ifrån hur jag hade trott att det skulle vara att vänta barn. Att fly verkligheten genom att skratta med Vänneravsnitten tillsammans med M blev mitt sätt att överleva.

//N

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *