Den sista tiden

Bubblan var beräknad till den 24 november, men vi hade länge pratat om att han behövde komma ut med ett planerat kejsarsnitt runt vecka 38. Jag tyckte att vecka 38 lät sent och var rädd för att den planen inte skulle gå i lås, men så sägs det ju att förstföderskor sällan föder för tidigt.

Vi visste om att vi skulle åka till KS i Solna om förlossningen skulle komma igång av sig självt, vi visste att det var där man planerade att ta emot oss och Bubblan när det var dags för kejsarsnitt i november. Och det var ju för att vi visste att han skulle behöva någon form av kirurgi på grund av cystan och shunten i hans mage. Gång på gång pratade vi om hur viktigt det var att han skulle födas på en vardag, helst på förmiddagen. Detta för att alla dom bästa läkarna skulle kunna vara på plats och redo att ta emot vårt barn. Bubblan var redan vid det här laget en välkänd krabat hos barnläkarna.

Under oktober fortsatte blodtransfusionerna varannan vecka och varje gång sattes det en infart i något av mina armveck, ifall förlossningen skulle komma igång. Jag var extremt svullen i hela kroppen och hade ont i knän och rygg. Planen att träna under graviditeten gick i stöpet i och med min rädsla för att något skulle hända på grund av alla ingrepp på mig och lillen, så jag var i väldigt dålig fysisk form. Mentalt var jag redo att träffa Bubblan ute i verkligheten. Under kontrollerade former.

Vi köpte en spjälsäng på Blocket en kväll. Jag kände att eftersom vi nu hade klarat oss såhär långt och Bubblan verkade växa och må bra så länge han fick blod, så ville jag ha hem en säng till honom. Det kändes som en viktig symbol att ha just en säng och en vagn. Med en högtidlig min gick jag in på KappAhl och H&M för att köpa ett par ombyten med små babykläder i storlek 50.

Att jag hade lite molande värk i magen då och då förklarade  jag sakligt för mig själv som att det var magen som växte. Men det fanns en gnagande oro längst in i maggropen så den 24 oktober gick jag till vårdcentralen där det visade sig att jag hade fått en urinvägsinfektion, GBS. Min läkare vågade inte ge mig antibiotika med tanke på att Bubblan var sjuk, hon bad mig rådgöra med våra läkare på Fostermedicin i Huddinge. Jag fick en kort kur och kände mig snabbt mycket bättre. Den molande värken försvann.

Tisdagen den 25 oktober satt vi i bilen på väg hem från Huddinge och ännu en blodtransfusion. Vi stannade i Kungens Kurva och åt en god indisk middag. Vi hade fått en tid på KS i Solna. Den 1 november kl 12 skulle vi få komma dit och träffa fostermedicinläkaren (samme man som beslutade att ta det första blodprovet på Bubblan någon månad tidigare) och då skulle vi också få reda på vilket datum som dom planerade att förlösa vår son. Vi mådde rätt bra kommer jag ihåg. M och jag kände oss trygga med att alla våra läkare gjorde sitt yttersta för oss.

Jag har två bästbästa vänner. Den ena fick en fin och välvuxen son den här sista hela veckan i oktober. Den andra sa att vi fick komma över när som helst och hämta bilstolen som hennes drygt ett år gamle son hade vuxit ur. Vi bestämde att vi skulle komma över på kvällen den 31 oktober. Jag minns inte vad det var som gjorde att M tvekade till om vi verkligen skulle åka hela vägen till Huddinge för att hämta upp en bilstol just den kvällen. Jag vet inte heller vad det var som gjorde att jag kände att det var jätteviktigt. Vi satte oss i alla fall i bilen och åkte och hämtade den. Vi kom hem och jag gick och la mig.

Strax före kl 22 kvällen den 31 oktober, när jag låg där i sängen och läste, så märkte jag att det rann vätska längs med mitt ben. Bara lite. En del av mig förstod vad det var och jag ropade på M och sa att “det här är skumt…. jag som ligger still och allt…”. Jag gick in i badrummet, det var inte blod. Jag gick och la mig igen. M satt på sängkanten. Så började det igen och jag gick än en gång in i badrummet. Mina minnen från den här kvällen är sen:

Chock när jag ser pölen av klar vätska på badrumsgolvet växa. Ännu mer chock när jag inser att min kropp har satt igång förlossningen av min sjuka son. Det var kväll, det var fel. Fel fel fel. Det skulle ju bli ett planerat kejsarsnitt!! Det var ju tvunget, vi behövde ju alla läkare på plats. Bubblan låg med huvudet långt in under mina revben på vänster sida vilket gjorde att vattnet fortsatte att forsa ut ur min kropp. Jag kan inte beskriva känslorna och stressen som jag kände just där och då.

En stund senare satt M och jag i bilen på väg mot KS i Solna. Hur han lyckades övertala mig att klä på mig byxor och jacka och sen få ut mig till bilen är för mig smått otroligt. Men sen är han en rätt fantastisk man, min karl : )

M ringde sin mamma, jag ringde min och bad om hjälp att ta hand om våra två katter. Vem visste när vi skulle komma hem igen? Händer som skakar (mina), fokuserade händer på ratten (M). Jag vet att jag skickade iväg två sms till mina bästa vänner där jag skrev någonting i stil med att nu har det som inte skulle hända hänt… IGEN. Nu var det dags. Ingenting var som det skulle vara.

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *