KS Huddinge, avd K79 Centrum för Fostermedicin

Läkarvården har inte skyldighet att rädda foster i vecka 19.

Det var alltså den 29/6 2011 som vi hade vårt första besök på Fostermedicin. Vi hade tvångstittat på Solsidan för att lyckas skingra tankarna kvällen innan. Det funkade helt okej. Men därför kändes det också som en dålig komedi när vi kommer in i undersökningsrummet och jag knappt förstod vad den ena läkaren sa och den andre lät som att han skulle hosta upp sin lunga. Snabbt ursäktade sig hostaren och berättade att han var pollenallergiker, det tog inte heller många sekunder innan man kommit in i den andres språkmelodi. Vi kände oss trygga. Och så snart dom här två herrarna började med ultraljudsundersökningen så var både jag och pappan lika häpna. Det här var (och är på riktigt) läkare i världsklass.

I drygt drygt en timme tappade vi allt hopp. Ena njuren gick inte att hitta, levern var förstorad. Det som man dagen innan trott var en förstorad magsäck trodde man nu var en alldeles för stor urinblåsa, vilket kunde betyda att Bubblan inte kunde kissa. Man tittade och tittade. Jag grät. Helt plötsligt kommer fler personer in i rummet, det tas fram en lång nål och jag förstår att man ska ta ett fostervattenprov. Jag hade aldrig tänkt tanken förut eftersom det sägs öka risken för missfall, men nu var det högst väsentligt. Om fostervattenprovet skulle visa på kromosomfel så skulle man välja att inte rädda min bebis. När man ändå tog fostervatten så skulle dom också passa på att punktera den vätskefyllda saken inne i Bubblans mage. Min mage tvättades ren och jag fick ta ett lugnt andetag. Nålen stacks in i min mage och vidare in i skrutts pyttelilla mage. Vätska sögs ut.

På med ultraljudet igen och fram med den obeskrivliga lättnaden att man nu kunde konstatera att det inte alls var urinblåsan. Det var antagligen en godartad cysta. Helt ofarlig så länge den inte växte och blev större än sina 3cm i omfång. Nu syntes också båda njurarna tack vare att vätskeansamlingen minskat. Läkarna pustade ut och lättnaden nådde även mig. I alla fall för en stund. Ca 1 av 100 000 foster i Stockholmsområdet per år får såna här cystor.

På återbesöket en vecka senare fick vi reda på att fostervattenprovet var helt normalt. Cystan hade fyllts med vätska igen och återgått till sina ursprungliga 3cm i omfång, men det kändes ändå okej. Risken att cystor ska växa ohämmat är väldigt liten, och ju större Bubblan skulle bli, desto mindre plats skulle ju den här cystan ta upp inne i hans mage. Vi fick en tid för återbesök två veckor senare.

Det var sista torsdagen i juli. Jag skulle jobba min sista dag innan semestern den fredagen. Det var nu tre veckor sen man tömt cystan på vätska. Jag var inte speciellt orolig, hade mått bra dom senaste veckorna och kände mig positiv. Chocken att se en nästan stilla bebis med en stor svart boll som tog upp hela buken… bollen var cystan. Den hade ökat sitt omfång och var nu drygt dubbelt så stor som innan. Den skapade tryck mot hjärtat och lungorna, mot alla organen i buken. Lillen som brukat vara väldigt livlig under ultraljudsundersökningarna hade nu inte kraft att röra sig så mycket. Nu höll min bebis på att dö. Jag kan inte skriva det på något annat sätt. Jag sjukskrevs och på tisdagen veckan efter opererade en fantastisk läkare in ett dräneringsrör i Bubblans mage. Röret skulle göra så att cystan tömde vätskan ut i fostervattnet. Ännu en lång tjock nål stacks in i min mage och vidare in i Bubblans. Det gjorde ont och jag hade svårt att resa mig efteråt.

Två dagar senare kom vi tillbaka för ett nytt ultraljud. Vi skulle då få se om shunten (dräneringsröret) fungerade som vi hoppades. Men först fick vi sitta ner och prata med vår läkare en stund. Det enda jag kommer ihåg av den konversationen är när han allvarsamt sa att “nu ska vi se om ert barn lever”.

Det gjorde han! Pigg var han också. Shunten verkade tömma cystan på vätska precis den skulle. Nu fick vi åka hem med en återbesökstid om ytterligare två veckor. Vi åkte ut till landet igen där solen sken. Men trots dom goda nyheterna kände jag mig låg. Det gjorde ont i magen flera dagar efter ingreppet och min oro hade nu kommit för att stanna. Vi gick lugna promenader, men rädslan för att börja läcka fostervatten gjorde att jag gärna höll mig stilla. Att lillens liv precis hade räddats hjälpte faktiskt inte mot min oro. Inte heller det felfria fostervattenprovet. Visst kan man vara rädd för kromosomrubbningar, men tänk så många andra fel som kan inträffa!

Det var ju inte såhär det skulle vara!! Jag skulle ju gå på stan och leta fina babykläder, lulla runt och drömma om gosiga stunder med sammetslen babyhud, läsa böcker och njuta av magen som växte. Det är ju det “alla” gör! (självklart med modifikation, men ni fattar)

Men någonstans i mig fanns det hopp. Och tacksamhet. För om inte cystan hade funnits där just när vi hade tiden för rutinultraljudet och gjort att Mama Mia ringde till Fostermedicin… ja, då hade min underbara son inte levt idag. Hoppet är det sista som överger än sägs det. Jag tror att det är sant.

//N

 

 

You may also like...

2 Responses

  1. June 3, 2015

    […] många är nya och har kanske inte gått tillbaka till att läsa mitt första inlägg, eller senare. Om ni vill och har tid så gör det. Kan hända så förklarar det en del av hur jag numera […]

  2. June 23, 2015

    […] efter hade vi tid för rutinultraljudet. Ingenting blev detsamma efter det. Vi blev stamgäster hos Fostermedicin på KS […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *