Man får bara barn som man klarar av.

Det sa en bekant till oss igår under en väldigt trevlig pratstund. Och han vet vad han pratar om. Hans dotter blev svårt sjuk som nyfödd, men idag går hon i lågstadiet och ser ut som vilken pigg och glad liten tjej som helst. Hennes diagnos är okänd, hennes fall är ännu unikt. Vi berättade om vårt senaste år och det var så befriande att prata med en pappa som gått igenom något som liknar vår situation.

“Men det är väl så, man får bara barn man klarar av”, sa han. Det fick mig att börja tänka. För visst är det så? Man får bara barn som man klarar av.

Det har tagit tid att smälta allt som hänt sen det där ultraljudet efter midsommar 2011. Jag har varit bästa möjliga mamma till lillen på bekostnad av min egen hälsa. Våren var tuff, men det hela kulminerade nu när sommaren kom och M skulle vara ledig i hela åtta veckor. Att vara två föräldrar hemma med en liten glad pojke gjorde att jag fick väldigt mycket tid att tänka… det gjorde att jag i stort sett slutade att sova under några veckor. 

I början präglades tankarna och mitt humör av all den frustration och ilska som jag burit på. Jag har haft ett enormt behov av att få vara ensam och jag har samtidigt varit överdrivet beroende av lillens pappa. Jag hade svårt att formulera min frustration och kände mig ofta trängd. Huvudet var proppfullt av alla tankar och minnen och allt var en enda röra. 

Men för två veckor sen började det vända. Effekterna av mer regelbunden träning började visa sig, jag började prata med M mer konkret om vad vi kan göra för att vi båda ska må så bra som möjlig, la mig på bryggan i solen med lurar i öronen och njöt av att stänga ute världen. Tiden för mig själv blev njutbar istället för ångestladdad.

Jag har fått “tänka till punkt” och därmed minskat markant på röran i huvudet.  Att trötta ut min kropp fysiskt har betalat sig i uthållighet på alla plan. Jag vet att så länge jag tar hand om mig själv så tar min ork aldrig slut. Jag har märkt att det är okej att berätta om vad jag behöver. Att det inte är fult att ha barnvakt då och då. Stunderna av skratt och lycka blir fler och det är det finaste jag kan ge min lilla familj. 

Man får bara barn som man klarar av… Jo, så är det. Den man ibland får kämpa med att klara av är sig själv.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *