När det brister

Provtagning på vårdcentralen imorse. Henry är snart ett år och väldigt medveten om omvärlden. Det värsta var inte när han skrek hysteriskt. Det värsta var när han helt plötsligt blev helt tyst och bara stirrade tomt framför sig. Jag sjöng Imse Vimse Spindel om och om igen tills rösten sprack och tårarna började rinna. Snabbt bort med näsan från hans hår, snabbt titta åt ett annat håll och ta några djupa andetag. Det hjälper ju inte att JAG börjar gråta.

Jag lyckades hålla mig något sånär i schack ända in i hissen, men väl där inne tillät jag mig att gråta. Min lille hjälte är snart ett år och vi lever fortfarande i ovisshet.

Ibland känns det förjävligt.

Ibland brister det.

Ibland är det skönt att få gråta ut och känna hur det verkligen känns.

Efteråt är blir det lättare att le igen, att fokusera på det som är bra. Det kan ta några timmar, ibland en dag, sen går det över. Jag vilar tryggt i den vetskapen, njuter av att ha min fine karl här brevid mig i soffan och lillsork sovandes i sin säng… vilar i att veta att morgondagen kommer att bli mycket bättre än idag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *