September 2011

När vi märkte att blodtransfusionen fick Bubblan att krya på sig igen så blev vi utskrivna från sjukhuset. Kontrollerna skulle bli många, men nu var vi återigen tillbaka på Huddinge sjukhus eftersom våra fostermedicinläkare där är dom enda i landet som gör blodtransfusioner på foster. Vi hade inget emot att komma tillbaka dit. Vid det här laget var Huddinge Sjukhus vårt andra hem, där läkare, sköterskor och barnmorskor kände oss. Jag kommer inte ihåg vilken dag, men någon gång i mitten på september så får vi reda på att vi var på vårt trettionde läkarbesök/ultraljud.

Drygt en vecka efter den första blodtransfusionen började Bubblan bli trött igen. Det beslutades att det var dags för mer blod. Och fler frågor om vi ville fortsätta med det här eller låta bli. Liv eller död. Vi fick reda på att det verkade som att Bubblan varken tillverkade vita eller röda blodkroppar. Nya tårar. Vi fick höra talas om några olika blodsjukdomar och hur barn som har dem kan se ut.

Felvända tummar, avsaknad av en nackkota, missbildningar i skelettet i fötterna, kognitiv påverkan…

Vem var det egentligen vi höll på att rädda livet på? Den tanken skrämde mig och jag berättade om den för M och våra läkare. Men ingen kunde ju svara. Ultraljuden må vara avancerade, men man kan inte se allt. Jag tror på att barn i magen reagerar på mammans sinnestillstånd, så jag jobbade hårt på att ge Bubblan ro. Det var ju det enda jag kunde göra för att hjälpa min pojke. Äta bra och hålla mig lugn.

Stress kröp dock på mig på fredagseftermiddagarna. Centrum för Fostermedicin är en dagmottagning som har öppet måndag till fredag. Om något skulle hända en fredag kväll eller helg vid den här tiden så fanns risken att någon skulle besluta sig för att Bubblan måste förlösas. Det ville jag inte.

Vid det här laget var både M och jag sjukskrivna på heltid. Jag kom aldrig tillbaka till jobbet sen Bubblan höll på att mista livet på grund av cystan. M hann gå till jobbet den 15 augusti, dagen efter blev vi båda inlagda på Huddinge. Några veckor senare lyckades han jobba fyra dagar. Sen när diskussionerna om blodsjukdomar kom upp och läkarbesöken fortsatte vara  täta och ta hela dagar så gick det inte längre. Vi vandrade runt i huset som vi flyttat in i i maj samma år, utan någon inspiration att inreda det. Eller nja, M byggde faktiskt världens finaste matbord! Resten fick vänta.

 Vi träffade våra allra närmsta vänner när vi orkade. För min del var det inte så ofta. Intiativförmågan var inte den bästa… det är den fortfarande inte. Men jag vet att jag njöt när det väl hände att fina vänner kom över. Jag fick många stärkande meddelanden i mobilen och på Facebook och det kändes som att Bubblan hade en stor fanclub där ute i den “vanliga” världen.

Ungefär så flöt månaden på.

Summering: Man vänjer sig vid allt. Allt blir vardag tillslut.

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *