Tre veckor på Familjeneo, KS Solna

Vi stannade på Familjeneonatalen i exakt tre veckor. M och jag firade våra två år tillsammans med micromat och varsin läsk på min säng inne i vårt ca sju kvadratmeter stora rum. Henry låg några meter bort i en sal tillsammans med två andra små bebisar. Vi firade min födelsedag på ungefär samma sätt. Men den bästa presenten var ändå att vår älskade lille skrutt fick flytta in till oss just den dagen : ) och dagen därpå, den 22 november, var det så dags att packa ihop oss och åka hem.

Några dagar minns jag bättre än andra. Som torsdagen den 3 november, den dagen är oförglömlig. Det finns bara ett fåtal rum där föräldrar får bo när ens barn ligger på neonatalavdelningen på KS i Solna. Om ens barn ligger i sal, antingen på intensiven eller som Henry på familjeneo (där läget inte är lika akut som på intensiven), så är det inte givet att man får bo kvar på sjukhuset. Då tvingas man lämna sitt barn på sjukhuset och själv åka hem. Man får självklart vara där med sitt barn precis hur länge man vill och när som helst på dygnet. Men bara tanken på att åka hem utan mitt barn… Det var osäkert hur det skulle bli för oss för just när lillen föddes fanns det inga tomma rum. Men på eftermiddagen den 3 november kom en sköterska som hade hand om skrutt och frågade vad vi tyckte om rum nummer 7. Vi förstod inte riktigt. Men jag skulle bli utskriven från förlossningen samma eftermiddag och hon förklarade för oss att vi hade fått ett rum, bara några meter ifrån vår skatt. Glädjetårar. Vi tackade och tackade. Och tackade igen. Jag anade faktiskt en glädejtår även i den unga sköterskans öga.

Lillen hade dåliga levervärden dom första veckorna. Han var saffransgul och hade silverfärgat hår. Han fick ammas, äta på flaska, ur kopp, fick sond, för att sen inte få äta alls när man anade en infektion i tarmarna. Då blev det dropp, sen sond igen och till sist flaska. Jag pumpade mjölk var tredje timme dygnet runt, turades om med M att sitta i den gröna läderfotöljen inne hos lillen med honom hud mot hud. Vi satte oss in i hans provsvar och oroade oss för vad som skulle hända. Man röntgade den lille magen, gjorde ultraljud på levern och hjärnan, gav honom olika mediciner för hans höga konjugerade billirubin. Funderade på vad det var för vätska som sipprade ut ur shunten som fortfarande satt i sidan på honom. Det sattes på en stomipåse över den tills dess att det var dags att operera bort den helt. Om det varit en cysta eller en tarmduplikation är fortfarande oklart. Men det är bara en i raden av saker som vi fortfarande står frågande inför.

Det var en speciell tid dom här första veckorna på sjukhuset med lillen. En tid vi mest minns med värme. Sköterskorna och läkarna var fantastiska mot oss alla tre. Vi kände oss trygga med vården, men oro för vilken diagnos som lillen skulle visas ha. Läkarna började hoppas att produktionen av dom röda blodkropparna skulle komma igång nu när skrutt inte längre låg i min mage. Dom lät hoppfulla. Jag var rädd att lillen skulle dö. För det är ju ett problem när man inte vet vad som är fel. Ingen kunde säga “ditt barn kommer att leva”. Men att han såg välmående ut och ökade i vikt gick det inte att ta miste på. Vi pratade en del med dom andra föräldrarna, några hade fått tvillingar i vecka 24. Samtidigt som det var bra att få prata med andra i liknande situationer, så blev det ju så uppenbart att vår situation var så annorlunda. Vi hade ju levt med vetskapen om att något var fel sen gravidvecka 18. Och det var inte helt lätt att förklara att ingen lyckats lista ut riktigt vad som egentligen var fel på honom.

Vi trodde ju att vi skulle få svar på alla våra frågor om lillens hälsa när han väl fötts, men tre veckor gick och allt som konstaterades under tiden var att levervärdena förbättrades och det fanns inget mer man kunde göra för oss just på neonatalen. Vi fick istället en remiss till en barnläkare på Hematologen på Astrid Lindgren. Våra liv skulle fortsätta att kantas av täta sjukhusbesök en bra tid till.

Första dagen. 

Första leendet, någon vecka gammal. 

Påklädnad för hemgång, 21 dagar gammal sötnos. 

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *