Striden.

Jag kan bara konstatera att jag inte är stolt över dagens nattning av min älskade lilla trio. Henry är orolig och ledsen och saknar pappa och jag anar att det är ungefär samma som gör att Fred och Lorenz levde rövare i vad som kändes som en hel evighet. Henry vill inte sova själv och jag kan inte klona mig och då blir jag frustrerad och känner att våra nattningsrutiner är helt misslyckade. När dom istället började brottas, kittlas och busa tills dom kiknade av skratt så blev jag arg efter ett tag. Jag hade inte ork nog att låta dem hållas en stund och sen leda in dem på vila igen. Jag blev arg på barnen därför att jag har haft ungefär noll i tid att bara andas på alldeles för länge (jag har alltså helt själv valt att inte ta mig tid) och längtan efter en ordentlig paus (den behöver inte vara längre än 10 minuter, men VARJE dag) driver mig hårdare än att faktiskt se till att nattningen blir mysig och gosig.

Nu sover alla tre men nattningen blev mer av en strid än något annat… Nä, stolt är jag inte idag. Mest trött, spänd och stressad. Precis som det kan vara när man står inför en stor förändring. Det är egentligen inte konstigt alls… Om ett par veckor börjar en ny fas av familjelivet med tre förskolebarn och två arbetande föräldrar. Just nu upplever jag det överväldigande. Så jag bestämde mig just precis nu för att beta av två av de största stressmomenten imorgon. Imorgon bitti alltså. För att jag kan. För att jag är värd det. Framför allt därför att jag inte vill att min stress och trötthet tar över imorgon kväll igen, när barnen behöver mig som mest.

Livet alltså… : )

IMG_9969

 

 

 

Sommarlov!

IMG_0101Sommarlov! Och vilket sommarlov…! Mathias och jag är lediga tillsammans sen midsommar ungefär och herregud vad vi har det bra. Det känns som att mitt instagramkonto går på overload av bilder på hav, glädje och barn i flytvästar : ) och det är så! Jag har den bästa sommaren i mitt liv! Det senaste året har jag lyckats göra mig fri från så mycket mentalt baggage och det är det som gör mig så förundrad – det går, det gick!

Så hur ser det ut hos mig just nu? Henry och hans kompis Harry tar en lugn stund inne framför Harrys favoritserie. Fred och Lorenz åker fyrhjuling med Mathias. Jag sitter på framsidan och lyssnar på vinden och ser ut över viken och hallonsnåret. Benen är brunare än på flera år, kroppen känns lätt och så även sinnet. Vi lever för dagen och tar vara på det vi har. Kanske uppfattas vi som lite ensliga som håller oss här på ön och gör det som faller oss in, men som vi njuter! För första gången på 6 år har vi en sommar som ger oss så mycket välbehövd återhämtning och glädje och det är så fantastiskt att jag inte finner ord…. : )

KRAM!

Dagens citat : ) 


Underbart och träffande! Men jag vill ta det till en ytterligare nivå : ) Vi är ju alla delaktiga i skapandet av stämningen, nätverket och samhället som omger oss och de flesta parrelationer består ju ofta av en “CFO” och en “CEO” vilket betyder att det är väl värt att investera varandra så att båda mår bra ❤️
LÖRDAGSKRAMAR!

Godmorgon Stockholm

Efter timmar på Arlanda bland mängder av strandade resenärer, servicepersonal och google så stod det klart att vi inte skulle hinna fram till Münster i tid idag. Det är väl ingen överdrift att säga att det känns som att vi snubblade på mållinjen…

Men vi tog tillfället i akt och har pratat och pratat och pratat. Mirijam planerar om sin resa till senare i sommar så får vi hålla alla våra tummar för att det går vägen då… Att resa under stressiga förhållanden, sova på flygplatser eller vara vaken en hel natt det här dygnet hade funkat helt okej för min del, men det är ju bara att inse.. Mirijam är allvarligt sjuk. Men vi tänker att det måste finnas en mening med det här. 

Jag ska skriva mer om vårt möte på flygplatsen igår när jag är hemma vid datorn igen. Hoppas att ni har en finfin fredag!! 

❤️ kram från mig och Mirijam 

och en extra kram från mig & Fred : ) 

Torsdagstexten

Klockan är 13.10 och jag har precis renskrivit det gripande talet som Mirijam har skrivit och ska hålla för specialisterna i Tyskland imorgon. Vi åker om några timmar och jag har inte börjat packa. Behövde skriva av mig först. Avsluta en hemuppgift, ta vara på nöjet att renskriva text på engelska och samla mig här. För om några timmar träffas jag och Mirijam för första gången på nästan exakt 20 år. Och allt jag vill är att dom här dagarna ska hjälpa till att rensa bland frågetecknen i Mirijams sjukdomsresa. Att den samlade kunskapen i Tyskland kommer att ge råd om fler behandlingsmetoder som ännu inte provats här i Sverige.

Men allra mest hoppas jag att de svenska läkarna kommer att ta vara på de svar och den kunskap som Mirijam kommer hem med. Att handlingsförmågan och viljan att hjälpa kommer tillbaka, så att den här jäkla herr Susac kan försvinna för gott.

Det kom förresten in ett sent bidrag i insamlingen, glömde berätta det! 3000 kronor till landade på Geliv.nu-kontot från Langers Hotell – TUSEN TACK!

Nu ska jag börja packa. Det ska bli så spännande. Det är det enda ordet jag landar i. Spännande. Ett härligt ord.

KRAM!

Och håll tummarna, be en bön, hoppas – gör det du tror på som kan skicka med Mirijam ännu mer hopp inför det här äventyret. Kommentera här vet ja! Då ser hon allt : )

Tacksam

Idag är jag tacksam för min förmåga att lyssna. 

Idag är jag tacksam över de enorma förtroenden som människor i min närhet ger mig.   

Idag är jag tacksam för min förmåga att känna. 

Idag är jag tacksam för att den väg jag nu väljer att gå inte är enkel. 

Idag är jag tacksam för mina tre pojkar som sover gott i mjuka sängar. 

Idag är jag tacksam över att somna till ljudet av Henrys lugna andetag. 

Idag är jag tacksam för att jag lever. 
Imorgon planerar jag att vara tacksam över att familjen är samlad igen ❤️ 

Livet

Mathias kom hem från USA i fredags och vi hann fira hans födelsedag hela eftermiddagen och kvällen : ) Väldigt mysigt. Nu sitter han på planet mot Japan och vi har en rätt speciell vecka framför oss. Mathias når svensk mark igen på onsdag.

Mirijam åker till Tyskland på torsdag och när hon frågade mig om jag vill följa med henne så var mitt svar självklart. Vi har inte träffats sen vi gick ut nian för 20 år sen och nu ses vi på Arlanda på torsdag för en livsavgörande och intensiv resa. Som prins Daniel så fint beskrev 2012, så sammanfattar jag nu mina känslor till att vara lite all over the place : ) och jag lovar att ni kommer att vara med via mina texter här. Vi kommer hem igen på lördag och sen avslutas kursen jag går på söndag och måndag. Livet erbjuder helt enkelt ovanligt mycket just nu och jag tar in så mycket jag förmår.

IMG_1210

 

Creating me.

Det kanske märks att jag är inne i en självkritisk och samhällskritisk period just nu? : ) Jag får höra att jag ska “vara snäll mot mig själv” så ofta just nu att jag stundtals håller på att explodera. För det är just precis det jag håller på med. Jag är snäll mot mig själv, ärligt och på riktigt för första gången på säkert 15 år. Så vad är det jag håller på med egentligen? Det tänkte jag berätta nu. Jag håller nämligen på att skapa hälsa, tacksamhet och acceptans till mig själv. Och det är så spännande!!

Just nu innebär det att jag ser på mig själv och min omgivning med öppna ögon och verkligen tänker på vad och var just min plats är i det hela. Vem är jag? Vad är jag? Vad känner jag? Vad tänker jag? Att rannsaka sig själv är inte alltid vackert, men jag tror att det är nyttigt. Speciellt när jag nu kan göra det med en stor dos acceptans : ) då kan jag börja skapa min grund baserad på ärlighet och öppenhet. Det är först när jag kan (och vågar) se både mina bra och mindre bra egenskaper (till exempel vanor, tankar, känslor, reaktioner, relationer) som jag kan börja skapa det liv som jag vill leva. Att beskylla omvärlden för sina problem hjälper liksom inte.. inte alls faktiskt. Det är en rätt tuff insikt haha… att börja förstå mitt eget ansvar och hur alla mina val påverkar både mig och min omgivning har ibland känts otroligt jobbigt. Hur ska jag axla ett sådant ansvar? Hur ska jag egentligen orka vara snäll mot mig själv hela jäkla tiden? Jag måste skratta : ) för hur sjukt är det inte att många av oss växer upp och blir experter på att döma, prata skit och känna oss sådär lite lagom missnöjda med oss själva och allt runtomkring OCH TÄNKA ATT DET ÄR SÅ DET ÄR HÄR I LIVET. Det är faktiskt rätt komiskt.

IMG_7931

Så än en gång – varför jag är en jobbig jävel just nu (sett från delar av min omgivnings perspektiv), som ifrågasätter precis allt beror helt enkelt på att jag känner mig helt klar med att genomlida livet. Jag vill leva livet.

Kram!

Hur ska det vända?

Läkare beskyller sina (svårt sjuka) patienter för att ta upp för stor del av deras redan belastade arbetsbörda… Jo, du läste tyvärr rätt. Mirijams ena PAL har hotat om att avsäga sig ansvaret för henne på grund av att Mirijams ovanliga och svårbehandlade sjukdom tar upp för mycket av hennes tid. Hon säger öppet att hon redan arbetar 60-100 timmar per vecka och snart inte orkar mer. Hon vägrar samtidigt remittera Mirijam till Tyskland. Är det bara jag som saknar logiken i resonemangen här?

På nyheterna ikväll berättar man om den enorma arbetsbördan för akademiker som blir ett hot mot hälsan och antalet sjukskrivningar väntas öka. Det kräver ju ingen vidare analys för att förstå den direkta faran med det. Den svenska vårdapparaten kommer att bli än mer belastad och människor kommer att fara illa både i arbetslivet och privat… när ska det vända? Vem ska ta ansvar?

När jag tittar på hur samhället och världen utvecklas så blir jag ofta lätt illamående. Jag undrar hur illa det ska behöva bli innan så pass många reagerar så att en förändring blir möjlig. Det som skrämmer mig mest är världen och värderingarna som våra barn växer upp i. Trasiga vuxna i ett trasigt välfärdssystem som skapar trasiga unga.

Jag vill vara med och skapa ett samhälle där människor förstår sin kraft, sin storhet och sitt ansvar. Jag vill lyssna, kämpa, diskutera, skapa, förändra, förbättra… Jag drömmer om ett samhälle där medmänsklighet och medkänsla vinner över pengarna och du får tycka att jag är precis hur naiv som helst, det är okej! Faktum kvarstår – det absurda vinstintresset och effektiviseringsmanin som råder gör oss sjuka, handlingsförlamade och olyckliga och vad har vi då kvar? IMG_7889/det var torsdagstanken : ) Hälsa, fred och kärlek – vad mer kan man önska sig?