Älgen och motorcykeln

Herregud va jag drömmer! I natt drömde jag två drömmar parallellt från det att jag somnade till dess jag vaknade. I den ena  hade jag fått Mathias motorcykel (som han sålde för två år sen) och börjat åka hoj. Hängde på bankörningar med andra kvinnor och satt i någon sportbar och tittade på olika tävlingar… SÅÅÅÅÅÅ långt ifrån verkligheten…. : ) hahaha.

Den andra drömmen som återkom precis hela tiden var stressen och pressen över att hitta den perfekta älgkostymen. Jodå, du hörde helt rätt. Jag var så stressad och letade och letade. Jag skulle klä ut mig till älg och behövde även komma på hur man bäst bakar en älgtårta. Vad jag sen skulle göra har jag ingen aning om, det var bara så sjukt viktigt att jag hittade en bra kostym för jag behövde verkligen se ut som en älg! Det roliga är att jag anar att drömmen kom ifrån min vän som behövde hitta kläder till sin tvååriga dotter som ska vara hamster i förskolans karneval haha.

Man börjar ju undra hur det står till där uppe i hjärnkontoret… : ) En sak är i alla fall säker – gravida drömmar och tankar kan ta en PRECIS var som helst.
 
 

20140516-090450.jpg
såhär ville jag alltså se ut

Tvillingnytt!

20140514-195754.jpg

lillebror 1 säger hej!

Idag var det dags för tillväxtultraljud : ) Trött som få var jag så glad att min vän Hella kunde följa med in till stan. Hon var med på själva ultraljudet också och det var så skönt. Verkligen en helt annan upplevelse än när jag och Mathias går tillsammans. Just idag kunde inte Mathias och jag hade funderat ett par dagar på om jag helst ville gå ensam eller inte. Jag kan verkligen rekommendera att ha en härlig vän med sig, för som sagt, det blev något annat och nu känns det så häftigt att hon också har sett hur dom rör sig och lever där inne i min mage.

Dom växer som ogräs! Här kommer en del av dagens information : )

Tvilling 1 ligger med huvudet nedåt och beräknas väga ungefär 1199 gram. Normalkurvan säger 1209 gram så första pyret ligger ju precis i fas med den. Alla beräkningar är ju uppskattningar så man får ta dem med en nypa salt. Hjärtat ser så fint ut och tickar på i lugn takt. Njurar, urinblåsa, ja allt såg helt enkelt perfekt ut!

Tvilling 2 ligger också med huvudet nedåt och beräknas väga 1274 gram. Allt såg perfekt ut med honom också.

Ingen är fixerad på något sätt så dom kan fortfarande vända sig någorlunda fritt. Men det kändes ändå häftigt att se dem med huvuden nedåt. Henry vände sig aldrig utan låg hela tiden med huvudet uppåt. Och eftersom det är så mycket prat om hur tvillingarna ska förlösas så kändes det helt enkelt spännande att se dem båda i “rätt” startposition. Jag kände direkt att om dom fortsätter så, ja då vill jag föda som vanligt. Då har jag fått vara med om båda sätten och det skulle kännas bra, det här är ju trots allt sista gången jag går igenom allt det här (om det här går vägen vill säga). Kejsarsnittet med Henry var å andra sidan så odramatiskt och till och med trevligt, så det är inte hela världen ifall det blir så igen heller. Vi får se helt enkelt : ) jag känner mig helt lugn i den frågan. Det blir som det blir, och vad det än blir så kommer det att grunda sig i genomtänkta beslut om vad som är bäst för mig och bebisarna.

Tungt så in i helsicke är nu det i alla fall. Nu gick det bra att åka till och från stan idag, men sen när jag tog vagnen den superkorta vägen till Henrys dagis, ja då var jag tvungen att stanna hur många gånger som helst. Några gånger var jag beredd att ringa Mathias och säga att nu kommer dom, på fullaste allvar. Och ännu är det många veckor kvar… Det är lätt att känna sig helt fången i kroppen. Jag saknar att träna och försöker fokusera på hur otroligt jäkla härligt det kommer att kännas att kunna gå raska promenader sen igen : ) Då med två guldklimpar i en sprillans ny tvillingvagn.

❤️ Kram!

 

Hurra!!

20140513-105214.jpg

Idag firar vi att världens bästa pappa och fästman fyller 35 : )
Tänk att för snart fem år sen så hittade vi varandras profiler på match.com. I november samma år blev det vi. Det var så självklart och jag minns det som igår.
Vi har sett både himmel och helvete tillsammans utan att tappa fotfästet och snart är vi föräldrar till tre små vackra barn. Jag är så tacksam för varje dag vi har tillsammans.

❤️

Vecka 27+3

Sitter som bedövad i soffan. Trötthet och huvudvärk från helvetet. Natten var hemsk med molande värk både i magen och ryggen, illamående och huvudvärk. Det känns som att jag är yr och åksjuk och jag ser ut som sju svåra år när jag ser mig i spegeln. Gravidglow, not so much.. : ) Snart kommer en av mina bästa vänner över med en god lunchmacka och tid för en pratstund. Och någon gång mellan 8-16 kommer våra takfönster som ska installeras här i veckan. Förberedelserna för Mathias födelsedag imorgon får vänta tills energin kommer tillbaka. Hoppas verkligen att jag är piggare imorgon… Magen guppar i alla fall vidare av pigga tvillingar, skönt att någon del av mig är pigg i alla fall : )

Nu ska jag krypa ner under en filt och sova tills Jenny kommer.

Lycka och livskris

Det är verkligen allt på en gång i det gravida livet här hemma. Upp och ner. Vi har verkligen haft en supermysig helg med en massa hemmafix och pyssel, men framför allt med världens bästa lördag hemma hos min fina fina vän och hennes familj. Vi firade Maria, min äldsta vän (vi har alltså känt varandra länge : )), som fyllde år i fredags med god mat och många skratt. Vi har sån tur att ha två pojkar som älskar att leka med varandra. Henry livas upp av Hugo och tjoar och stojar och jag ser på Mathias att vi tänker precis samma sak – LYCKA. Lyckan att få se sin skatt tycka så mycket om en kompis och hur kul som har tillsammans. Vid nio däckade dom båda två och vi andra landade i soffan och pratade om det fantastiska i medicinsk forskning, renoveringsprojekt och badrumsfläktar : ) och annat också såklart. Och så fick lillebror ett och två paket! Två söta små snuttisar som jag anar att pojkarna kommer att älska.

Idag har Henry lekt doktor, hjälpt sin pappa med att beskära mörkläggningsgardiner och busat med katterna. Jag tappade humöret när han, som så många gånger förut, la sig på rygg i soffan och började sparka mot min mage. Tvåårstrots i all ära, men med alla gravidhormoner så har jag så himla svårt att hålla humöret i shack, speciellt när det gäller sånt som gör ont på riktigt. Jag röt, Henry blev superledsen och allt var hysteriskt ett tag. Sen läste vi Alfons och jag sa förlåt, att mamma blev arg för att Henry sparkas… sen sov vi i drygt två timmar och vaknade glada.

Henry och Mathias åkte sen iväg för att hämta söndagssushin medan jag vilade lite från städ och pyssel. Det var då jag såg dem. De första bristningarna på min mage. Är det inte skrattretande att några små bristningar kan få mig att känna det som att livet är över? Jag menar, efter ALLT vi har gått igenom. Jag vet att det är hormoner som spökar i den här reaktionen och jag hoppas verkligen att jag kan skratta åt det snart. Mathias säger allt snällt och fint som går, men just nu så biter det inte. Så vad gör man då? Jo, man bloggar, tittar lite halvhjärtat på Homeland och känner sig allmänt nedstämd. Och så tänker man intensivt på hur extremt litet det här problemet är egentligen. Att det inte ska få lägga en skugga på en så himla fin helg. Att jag har klarat av långt mycket värre grejer än några bristningar i huden. Det här med att vara gravid alltså… det är inte alltid en dans på rosor.
 

20140511-211314.jpg

Dagens tvillingar

20140506-202245.jpg

Vilken dag. Efter en väldigt bra och rörande lunchstund gick jag några få meter över till Mama Mia på Karlavägen i Stockholm där jag skulle träffa min barnmorska. Än en gång klagade jag på tröttheten som är bedövande. Men mina värden är jättefina och båda pojkarnas hjärtljud lät perfekt : ) det får vi vara glada för. Tröttheten är helt enkelt sviterna av att bära på två små sötnosar. Jag fick en tid för tillväxtultraljud redan nästa onsdag (ren rutinkontroll) och sen blir det ytterligare ett två veckor senare, men då med vår läkare från fostermedicin, för att titta på flödena i hjärnorna och se om dom små fortfarande är fria från tecken på anemi.

Vi har ingenting emot att göra en del ultraljud, det känns snarare bara som en stor trygghet och hjälp för att hantera den här graviditeten på ett så bra sätt som möjligt. Det är ju ingen hemlighet att jag återupplever en hel del av allt som hände när Henry låg i magen. Det började i samma stund som vi såg plusset på stickan. Varje spark och varje vecka är så fantastisk, men än så länge måste jag erkänna att min oro faktiskt bara blir större. Inte så att den tar över, men den gör sig påmind allt oftare. Ju fler bra och friska besked vi får om dom här två bebisarna som bor i min mage, desto mer går det in hur totalt galet allting var förra gången. Kontraster. Alltid dessa kontraster.

Dagens

20140506-082959.jpg

Först lunch med en god vän och sen besök hos min barnmorska. Jag längtar efter att få höra mina två små pojkars hjärtan slå, det är något speciellt med det… : )

I vecka 27 har jag märkt att jag har svårt att sova både natt och dag. Jag drömmer mycket och oroligt och tvillingarna är fortfarande väldigt pigga så gott som dygnet runt.
Kroppen känns tung och magen stor. Jag får ofta kramp i både vader och fötter. Helst i båda benen samtidigt. Sushi är väldigt gott och jag är ofta sugen på morötter. En gång om dagen kommer ett enormt chokladsug som jag anar har med tröttheten att göra.

Gravidmys

20140505-143151.jpgFörmiddagsmellis i form av smoothie med naturell yoghurt, melon, banan och hallon. Sen blev jag bjuden på lunch av min fina vän som bor nära. Efter en pratstund och god mat så åkte jag hem. Eller nej, jag hämtade ju ut mitt paket från babyshop.se : ) Trött trött trött…20140505-143201.jpgEftermiddagscravings med kolaglass med salta mandlar (mums!) och några avsnitt Homeland med Smilla i knät. 20140505-143211.jpgOch så tidningar. Jag brukar som sagt tycka att tidningar som Mama inte är så bra, men det här numret över förväntan. Vi föräldrar tycker jag är lite bättre och därför blev jag så glad när Henrys ena fröken kom och gav två nummer till mig när jag lämnade imorse : ) Men jag frågar mig fortfarande – behöver vi verkligen alla dom här “goda råden” om sömnrutiner, matning, barns personligheter och alla prylar man bara måste ha för att över huvud taget överleva som småbarnsförälder? Nej. Långt ifrån. Men ibland är det helt enkelt lite mysig läsning bara. Tvillingarna kör träningspass så att hela magen hoppar och jag håller mig stilla. Tänker att nästa år vid den här tiden lär det vara fullt ös på oss alla haha.

Helgen : )

20140505-085958.jpg

Vilken helg vi har haft! Kallt och lite ruggigt, men ändå så härligt! Henry har åkt traktor, fyrhjuling, båt… en dag tog vi båten över till Linanäs, köpte glass och åkte rutchkana (något Henry pratar om att han vill göra dagligen). Massor med tid med farmor och farfar, lek och bus med farbror Jacob och så storheten i att få vara byggledare i projekt utedusch : ) Kan det bli bättre? Ja, det kan det! För i lördags åkte jag och lillen in till “stan” igen för att gå på kalas. En flicka i Henrys dagisgrupp har fyllt tre år och hade kalas för sina dagiskompisar. Henry var skeptisk till en början, men sen kom två Bobby cars fram och då blev det roligt : ) Alice har dessutom två äldre bröder och dom hade ju hur många coola bilar som helst som man fick leka med. Alice fick ett paket med fina Brebas Blommor att pyssla med. Dom är ju så himla söta och man kan göra så mycket fint med dem!

Men det sötaste med dagen var helt klart när alla barn satte sig till bords för att äta tårta och dricka saft. Det blev så högtidligt och man märkte att dom gick in i förskolemode. Mot slutet av kalaset var det dags för fiskdamm och Henry fick sitt första godis någonsin. Föräldrarna hade dock järnkoll så tablettaskarna var av den sorten med små bra godisar som inte fastnar i tänderna. Och Henrys min! Han såg så lycklig ut haha. Och såklart får man äta lite godis när man är på kalas och 2,5 år. Vi satte oss glada och mätta i bilen och åkte tillbaka ut till landet efter två timmar. Första kalaserfarenheten får helt klart alla tummar upp : )

Hela helgen får helt enkelt alla tummar upp!