Ett oförglömligt möte

Henry och jag var på Astrid Lindgrens barnsjukhus (ALB) igår, i vanlig ordning för att Henry skulle få blod. På sommaren är det alltid lite speciellt att komma dit eftersom det var just i juni när solen strålade och värmen kom som allting började 2011. Det börjar bli längesen nu.

Precis som alla somrar så var det ont om personal och man hade inte plats för oss på vår vanliga avdelning och fick därför höra till avdelningen intill över dagen. Avdelning B78 på ALB, KS Huddinge. Vi har bott där ett par nätter då och då under åren i samband med narkos, benmärgsprover, leverbiopsi och port a cath-byte och det är en speciell plats där vi en dag kommer att bo en mycket längre tid.

Just igår kände jag först att “nä, vi skulle ha lyssnat på sköterskorna förra veckan och väntat med transfusionen till på onsdag så att vi kunde få vara på B76 som vanligt. Det här känns inte bra… det kommer att ta tid och jag orkar inte med tyngden av den här avdelningen.. jag vill inte att vi ska höra hit. Jag orkar inte ta in att det faktiskt är såhär, inte idag”. Det var min rädsla som kom till tals.

“Samtidigt är det ju fyra veckor sen Henry fick blod senast och hans hb är nere på 80, så det är verkligen dags att tanka… Jaja, det är bara att härda ut”. Mina tankar for lite överallt samtidigt som jag i vanlig ordning var mån om att hålla ett lugnt och stabilt yttre, som om jag skulle kunna vilseleda Henry haha. Vem lurar jag?

När blodet äntligen var kopplat vid kl 13.30 så låg Henry nerbäddad i en skön säng och spelade sina favoritspel på paddan. Jag sov en stund och läste bok. Sen blev vi uttråkade.

Jag lockade med att sällskapsrummet är så mycket större och roligare på avdelning B78. “Det finns bilar och garage och fina pussel, ska vi inte gå och leka istället?”. “Jo”, sa Henry och så tog vi på oss skorna och drog med oss pumpen och lämnade rummet. Så förändrades livet.

Efter en stund i sällskapsrummet började vi lägga ett vackert gammalt pussel. Det var 100 bitar som skulle bli en bild av glada barn som pysslade i en blomstrande trädgård, med igelkottar, blommor och en lurvig hund.

Då kom hon.

En liten varelse försedd med sjukhussärk, slangar och tre pumpar med olika mediciner. Tunna små hårtestar stod rakt upp på ett i övrigt kalt litet huvud, ärr på skallen och stora plåster. Hon domderade med sköterskorna, hjälpte självsäkert till med sprutorna och såg till att sköterskan hade lika bra koll som henne på att allt gick rätt till med hennes mediciner. Hon skämtade och kände sig hemma. Cytostatika. Bland annat. Rösten var så klar, pigg och kavat och hela hon utstrålade så mycket liv att jag hade svårt att ta ögonen ifrån henne. Så fick hon syn på oss och på pusslet.

– Det där pusslet la jag igår! Alldeles själv, jag är JÄTTEBRA på att lägga pussel!

– Då är det väl bäst att du kommer och hjälper till, sa jag.

– Men jag kan ju inte sitta i den där bebisstolen!

– Ta min stol så flyttar jag in till nästa.

Så satte hon sig brevid mig, mitt emot Henry, och började prata och lägga pussel som om vi aldrig gjort annat. Hennes lilla arm rörde vid min då och då och hon berättade lite om sitt och frågade en del om vårt.

Jag önskar att jag kunde beskriva det bättre, men den här lilla tjejen utstrålade så mycket liv att jag blev alldeles tagen. Och på något sätt så fann jag så mycket tröst i henne. Hon var så självklar, så smart och snäll och frågvis och rolig. Jag la märke till att både Henry och jag fick massor av energi och kraft.

– Varför får Henry blod?

– För att hans kropp inte tillverkar några egna röda blodkroppar.

– Ahaa. Jag har också fått blod några gånger men nu går jag på högdosbehandling, jag är på mållinjen! Hur länge har Henry fått blod?

– Sen han var pytteliten bebis och låg i min mage.

– Va?! Hur då?

– Man använde en lång nål och stack först in den i min mage för att sen nå in till Henrys mage och han fick ett par milliliter blod de första gångerna. Pyttelite! Mer än så behövs inte när man är så liten.

Med stora ögon frågade hon mig om det inte gjorde ont och jag svarade att jo, det gjorde ont.

– Var det inte läskigt?

– Jo, det var läskigt och jag var rädd, men jag fick vara modig. Jag är säker på att du vet hur det är att vara modig.

– Jag är JÄTTEMODIG, svarade hon då med den där självklara lilla rösten. Då kom även Henry in i samtalet och berättade att han också är jättemodig.

– Ja, ni är de modigaste som finns. (Jag sällan menat några ord så uppriktigt som de jag yttrade då.)

Så pusslade vi vidare och hennes pappa slöt upp vid bordet och det var som det naturligaste i världen. Modiga barn och modiga föräldrar som pratade, skrattade och delade med sig om en del av vad livet har erbjudit för utmaningar under åren. Den tacksamhet jag kände över att vara på precis rätt plats vid rätt tid… Jag finner inga ord värdiga att beskriva det. Det var total närvaro, kontakt och anknytning.

Hon som alldeles snart ska fylla 6 år och som varit igenom en tid som jag inte ens kan föreställa mig, kom in i vårt liv och skänkte oss lugn, hopp och glädje. Jag är fortfarande tagen och kommer aldrig att glömma det. Och att se Henry lyftas så mycket gjorde såklart lyckan än större.

Han ser fram emot nästa sjukhusbesök nu när han har TVÅ kompisar som kan relatera till allt det som han går igenom. Till och med tre när vi räknar med godingen som bor på en ö i Medelhavet, som vi har förmånen att känna på håll : )

Henry och jag frågade om det var okej att vi kommer och säger hej nästa gång han ska få blod, eftersom hon kommer att bo på avdelningen ett gäng veckor till, och det var såklart bara kul : ) Och som vi längtar!

Vi gjorde oss ingen brådska därifrån när blodet gått klart, utan lämnade sjukhuset först vid 17. Sa ett extra hejdå till flickan och hennes pappa och stängde sen dörren till avdelningen och gick vidare till hissarna. Och pratade om dagens upplevelser hela vägen hem.

You may also like...

9 Responses

  1. Anna says:

    Fantastisk text, vad glad jag och berörda jag blev – och viket underbart möte för er!
    Godnatt och en extra varm tanke till alla modiga barn och föräldrar

  2. Pernilla says:

    Wow, vilket möte och så vackert skrivet Nadja.

    Jag gråter en skvätt, men inte av ledsamhet utan av hur vackert livet kan vara och hur fantastiska barn är.

    Ni är modiga och underbara människor

  3. Tess Mabon says:

    Kändes verkligen som att vi fick vara med er i denna stund tillsammans. Och modiga är bara ert förnamn.

  4. Kristina says:

    Magi Nadja ❤️

  5. Stella Scott says:

    Jag har inga egna barn, men var själv ett modigt litet barn en gång i tiden. Min mormor kallade mig Kajsa kavat. Blev väldigt rörd av dig berättelse. Tack!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *