Att välja väg

Min älskade M och jag hade delade meningar om den saken när jag var gravid med Henry. 

Vi är då i veckorna 20-24, då vi visste om cystan. Henrys liv räddades för första gången tack vare shunten som opererades in i hans pyttelilla mage. Shunten som skulle se till att vätskan i cystan dränerades ut i fostervattnet. Shunten som skulle göra mig extra uppmärksam inför den kväll då vi åkte in akut tack vare att jag kände på mig att Bubblan (Henrys första namn : )) mådde dåligt. 
Mathias och jag var ute på landet dom veckorna. Vi skulle komma att prata mycket om hur vi hanterar kris och oro. 
Vi lärde oss mycket om varandra den sommaren. Vi lärde oss att vi tänkte väldigt olika, men också att inget sätt var rätt eller fel. Det blev däremot väldigt viktigt att vi förstod vad vi behövde av varandra. 
Jag lärde mig mycket om Mathias, men ännu mer om mig själv. 
Min resa pågår fortfarande, men jag vågar säga att den största förändringen nu har skett. 
För vad jag inte visste om mig själv då, den sommaren för två år sen, var att som gravid, så kunde jag inte ta till mig alla dåliga nyheter. Det skulle göra för stor skada. 
Jag menar såhär: 
Jag lyssnade, jag förstod, jag grät, jag var förtvivlad, rädd, arg… så otroligt arg. Men jag var så lycklig. Och glad och förväntansfull. Mitt i allt elände så gick det inte att vara ledsen och orolig precis hela tiden. Jag var liksom tvungen att få vara glad också. Stolt över min växande mage. Förväntansfull inför det liv jag skulle få lära känna. Nyfiken på det nya livet som förälder. Lycklig över att just idag lever han. Jag kunde inte med att låta skammen över mitt misslyckande ta över. Då hade jag inte klarat av min graviditet. Kroppen sa ifrån, den krävde att få vara glad emellanåt. 

Men när man är glad mitt i en sån eländig röra så kan det lätt uppfattas som att man inte bryr sig. Eller ännu värre, att man inte har förstått hur illa det är. Att man inte tar det på allvar. Och det allra värsta, att det faktiskt kanske inte är så illa ändå. 
Fel. 
Man bryr mig och man förstår. 
Tro mig, man är så smärtsamt medveten om hur illa det är. Även när det inte syns. 
Min räddning blev att jag började fungera genom att inte låta rädslan och oron ta över. Det gick automatiskt, min kropp sa ifrån. 
Det är nog helt enkelt en resursfråga: Slösa inte dyrbart kapital på jobbiga och oroliga grejer. Att slösa på onödig oro är en lyx som det inte finns marginal för. 
Investera istället i det som ger bäst avkastning. Det vill säga glädje. 
Därför njuter jag. 

Jag lever ju bara en gång. En chans är allt vi får. 
Jag har en chans att visa min familj hur mycket dom betyder, jag har en chans att göra mitt arbetsliv till det jag vill, jag har en chans att ta hand om mig. Jag har en enda chans och den är nu. 

Ta inte ut glädjen i förskott… Den som myntade detta idiotiska ordspråk… Usch.
Ta ut all glädje du kan, jämt!! Det är ju för sjutton ett konto som aldrig tar slut. (Önskar att lönekontot var lika generöst ; )
Hur som helst. Det här är min gåva till mig själv, min skyldighet som mamma, och mitt sätt att visa respekt för min vackra livskamrat. 
Det är också så jag orkar med dom tuffaste dagarna. 
❤️ 

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *