Försäkringskassan, really??

Idag läste jag ett mail som gjorde mig så trött och ledsen. Och arg!

För vår del, med hela Henrys historia, så har vi klarat oss otroligt lindrigt ifrån krångel med försäkringskassan. Men det kräver en hel del samtal och en hel del fokus. Något som man definitivt saknar när man är nybliven mamma till ett svårt sjukt barn. Men ändå ännu något som man bara får finna sig i att klara av.

Alla har väl hört om Försäkringskassan som utförsäkrar svårt sjuka vuxna? 
Men har ni hört så mycket om hur det är att vara förälder till ett barn som är svårt sjukt? 

Vår tur med Försäkringskassan har till stor del legat i något så basalt som i sjukintygen:

Redan när vi gick till Fostermedicin varnade våra läkare för att vi inte skulle titta för noggrant på våra sjukintyg. Dom var nämligen tvungna att “ta i” för att vi skulle “slippa tjafs”.
Att man behöver bli sjukskriven för att man bär på ett barn vars liv svävar på en skör tråd och man regelbundet sticker nålar, ger fostret lugnande, för att sen kunna ge blod – det räcker inte som grund för Försäkringskassans bedömningar.

När ens svårt sjuka son får en operationstid och sövs för fjärde gången på ett drygt år och vi, när jag har Henry sovandes i min famn på uppvaket, får reda på att det har varit inbrott hemma… Jag försökte vid den tiden bolla en heltidstjänst på jobbet samtidigt som det var kaotiskt hemma för att Henrys hb skulle sjunka nedåt 70 som ett litet experiment… Jag fick en akut stressreaktion. Det blev droppen som efter knappt två år gjorde att bägaren rann över.
Efter två dagar helt utan sömn, med händer skakade och domnade om vartannat, pankiattacker dagligen… till och med då sa min husläkare att “Jag skriver såhär för säkerhets skull så att du verkligen får vara hemma i fyra veckor. Det är så lång tid som det tar för kroppen att återhämta sig.”
Hon hade helt rätt. Både vad gällde min återhämtning och min sjukersättning.

Försäkringskassan baserar alltså sina utlåtanden för sjukskrivning och vård av svårt sjukt barn på intyg som är överdrivna. Som om leukemin, anemin, tumören…. som om det inte är livshotande nog? Som om man kan njuta av sin föräldraledighet som vanliga föräldrar? Är det rimligt? Är det nödvändigt?

Blir det trovärdigt?

Mathias blev ifrågasatt för sin sjukskrivning innan Henry föddes. Som om han inte mådde lika dåligt som jag över att hans barn var svårt sjukt. Man kan ju bara vara sjukskriven om man själv mår dåligt sades det på Försäkringskassan.
Och hur mår man som pappa när ens kärlek, mamman till ens barn, bär på ett barn som man kanske aldrig får en chans att lära känna?

Såhär vågar jag säga att det är: När man har ett barn som är svårt sjukt vill man inget hellre än att ha en vanligt fungerande vardag. Man MÅSTE få möjlighet att vara hemma, båda föräldrarna tillsammans med barnet. Det är så obeskrivligt svårt att knyta an, att bli en familj, att komma över sorgen.
Men vi gör det. Vi kommer igen. Vi måste göra det. För vårt barns skull måste vi orka allt.

Snälla Försäkringskassan, ge oss en fristad när vi behöver den som mest.
Sen kommer vi nämligen tillbaka och är så jävla tacksamma över att få jobba igen, betala skatt igen, bli en vän igen, att ge tillbaka av den tiden som vi fått. När man kan jobba är ju läget oftast lite bättre.

Till sist så önskar jag att jag inte visste allt det här. 
För det skulle innebära att Henry var frisk.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *