Insikt

Jag bär på två till synes friska barn. Två friska barn. Lika oplanerade båda två. Pigga och friska. I 31,5 vecka har dom huserat inne i min mage, vuxit och utvecklats.

Jag har fått höra att jag borde njuta mer av den här graviditeten. Vissa rätt syrliga kommentarer hur glad jag borde vara. Kanske sticker det i ögonen på somliga när man inte är rakt igenom tacksam över att det växer liv i ens mage. Att inte veta huruvida man ska behålla livet där inne eller inte. Att sen få reda på att det är två liv och inte ett. Alla tankar som far igenom huvudet när rädslan att behöva återuppleva all smärta och sorg, glädje och lycka som den första graviditeten innebar.

Jag har återupplevt i stort sett allt som vi gick igenom när jag väntade Henry. Det har gjort så ont och jag har gråtit så mycket. Men jag förstår nu att det bara är sorgen som kom tillbaka. Ju friskare tvillingarna har visat sig vara, desto större har ju kontrasten blivit graviditeterna. Desto tydligare har det blivit hur det kan vara. Sorgen över att Henry inte kunde få vara frisk kommer alltid att finnas i mig. Men att få bära två friska barn såhär länge har tagit mig långt. Det har hjälpt mig att bearbeta mycket som hände förra gången. Jag ser det nu. Nu när jag sen en knapp vecka tillbaka märker att jag innerligt litar på att allt är bra så började jag njuta. Jag har behövt gråta, jag har behövt tänka tillbaka och ta min tid att låta det hela kännas igen. Tack vare det har jag nu tagit ett stort steg till att börja njuta och våga känna på allt det som är så bra.

Snart är det tre år sen som allt med vår skatt började, snart två år sen jag skrev det här blogginlägget. Mitt allra första. Jag har lärt mig mycket på tre år. Därför visste jag att jag skulle vara tvungen att ge mig själv tid och ro att knyta an till dom nya två liven i min mage. Att inte stressa fram några tidiga känslor gör att allt känns så mycket bättre nu. Sorgen äger mig inte. Jag tror att det är för att jag har låtit den ta tid. Att den får finnas där, ta över ibland och inte kännas alls ibland.

Just nu är jag glad, glad ända in i märgen. Det finns fantastiska människor och jobbar på Henrys dna, snart är vi fem tvåbenta i familjen och just nu mår vi bra. Jag känner på liven där i min mage och tänker att det är rätt fantastiskt att det verkar som att Henry ska bli storebror till två friska pojkar. Tänker att dom här barnen må vara små och Henry är bara 2 år och 6 månader, men redan har dom alla tre lärt mig så mycket.

Sorgen må ha varit stor, och kommer säkert att vara det fortfarande ibland. Men glädjen är så mycket större. Så otroligt mycket större.

20140603-204725-74845420.jpglet there be light

You may also like...

1 Response

  1. A says:

    Allra finaste finaste Nadja. Du är underbar inifrån och ut.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *