När det sjunker, del 2

Den här veckan alltså.

Jag har ringt min syster och gråtit, jag har ringt mamma och gråtit. När M ringde och berättade om provsvaren i måndags eftermiddag så satt jag på köksgolvet och störtgrät efteråt. Min chef har också fått höra på ett gäng halvfärdiga meningar och snyftningar. I torsdags, när vi kom hem från sjukhuset, så satt jag på vardagsrumsgolvet när tårarna flödade. Det har varit en gråtveckornas gråtvecka, men det är ju kanske inte så konstigt. (Jag var på gång idag igen när jag träffade min bästa vän, men vi blev avbrutna när M ropade Henry hade bajsat och var ilsken och vi fick byta blöja ute i vagnen under vilda protester : ) Reality check, tack.)

Ja, helgen blev bättre tack och lov. I fredags vid lunch hade jag tydligen gråtit klart (nja, nästan då). När jag sen pratat med min kloka chef under eftermiddagen så tog jag ett djupt andetag och valde att känna mig glad.
Det var ett bra beslut som jag fattade med hjälp av min chef och M. Och även om det kommer att kännas väldigt konstigt att inte gå till jobbet på flera månader framöver, så vet jag att det är rätt.

Imorgon väntar nya prover och svar, vi vet inte om eller när vi ska in till sjukhuset igen, om Henry kommer att behöva blod, om han ska fortsätta äta kortison.
Jag går och lägger mig ikväll i vetskapen om att morgondagen kan komma att bli ännu en dag med negativa besked. Att vi inte kan planera någonting för den kommande veckan förrän vi har pratat med Henrys läkare imorgon eftermiddag. Att det jag just nu tänker att jag skulle vilja göra dom kommande dagarna kanske känns fullständigt oviktigt imorgon. Det är min, vår, vardag.

Ibland får man ny energi tack vare att man tillåter sig att känna på sorgen.

Nattnatt

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *