Om hjälp och att vara tillsammans

Jag har ju berört ämnet tidigare, det här om att ge hjälp, ta emot hjälp och be om hjälp. Jag tycker att det är ett viktigt ämne och något som många av oss skulle må bra av att bli bättre på. Idag fick vi ett ovärderligt hjälperbjudande av mina föräldrar. Dom frågade ifall vi skulle kunna tänka oss att låta Henry vara hos dem, ungefär en helg i månaden (torsdag till söndag). Bara frågan är ju värd guld såklart, men här kommer det bästa. Tanken bakom är att ge Henry lite lugn och ro från vår vardagsröra och eftersom mina föräldrar gillar teater och musik så tycker dom att det vore roligt att uppleva mer av det tillsammans med Henry. I förlängningen innebär det ju att jag och Mathias får möjlighet att vara med Fred och Lorenz på ett sätt som vi inte kan när vi är hemma hela familjen. Då blir det hela tiden så att en har tvillingarna. I och med det här fina erbjudandet så öppnas ju en möjlighet att ge Fred och Lorenz en del välbehövd egentid med mig och Mathias. Med andra ord är det här en riktigt riktigt fin hjälp till vår familj. Att ha rutin på det så att det blir ungefär en gång i månaden är en stor del av anledningen till att det känns så himla bra. Det är som när farmor hämtar Henry på förskolan varje torsdag. Finfin avlastning som gör så gott. Vi är så himlans lyckligt lottade att ha våra föräldrar så nära, och att dom är så engagerade. Att våra barn har möjligheten att vara så trygga med sina far och morföräldrar. Det är något som känns väldigt bra för mig och som jag ofta tänker på.

Att ta emot hjälp är däremot inte helt enkelt alla gånger. Speciellt när man vet att man inte kommer att kunna återgälda hjälpen i någon vidare utsträckning den närmsta tiden. Då gäller det att ta en funderare. Kan du ta emot hjälpen och känna att den ger den välbehövda avlastningen som den är ämnad att göra, eller kommer du att ha dåligt samvete och känna dig skyldig? Är den som erbjuder hjälpen medveten om “villkoren”, dvs att det är faktiskt hjälp och inte en tjänst som kräver en gentjänst? Eller ska ni göra upp en plan för hur ni kan hjälpa varandra? Prata om det. Det löser sig väldigt ofta om man är ärlig och rak.

Att be om hjälp är inte heller så himla lätt, man kanske har svårt att sortera ut vilken typ av hjälp som behövs. Man kanske inte vågar fråga. Man är kanske rädd för att låta gnällig, eller för att begära tid av någon utomstående. Kanske är man rädd för att visa sig sårbar så som man gör när man ber om hjälp. Prata om det. Du är inte ensam. 

Det är min stora tro att om man kan formulera sitt hjälpbehov så finns det ofta hjälp att få (inom rimliga gränser såklart). Man kan gå ihop med vänner och familj, laga mat och ha hand om barnen tillsammans. Ofta känner man ju lite olika typer av människor – någon kanske är superbra på att rensa garderober medan någon annan tycker att det är rofyllt att ansa ogräs, snickra, röja, baka, leka. Det kan ge så otroligt mycket glädje att hjälpas åt, hinna byta några ord, att bryta den där vardagslunken som ibland inte gör en lycklig. Har man tur så kommer man på att man skrattar lite oftare, att man får nya infallsvinklar till gamla problem, att man finner en (ny) mening med livet.

Egentid i all ära, men det är som vår underbara städerska säger – “Nadja, du har Mathias och alla era barn, det händer mycket här och då blir du lycklig. Att vara ensam? Inte lycklig.” Jag har all respekt för att detta recept inte passar alla, men jag tror att många många fler skulle må bra av att vara lite mer tillsammans. 

 Kanske är det dags att dra igång lite planer för att göra den kommande hösten mer fylld av liv och livsglädje?

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *