Striden.

Jag kan bara konstatera att jag inte är stolt över dagens nattning av min älskade lilla trio. Henry är orolig och ledsen och saknar pappa och jag anar att det är ungefär samma som gör att Fred och Lorenz levde rövare i vad som kändes som en hel evighet. Henry vill inte sova själv och jag kan inte klona mig och då blir jag frustrerad och känner att våra nattningsrutiner är helt misslyckade. När dom istället började brottas, kittlas och busa tills dom kiknade av skratt så blev jag arg efter ett tag. Jag hade inte ork nog att låta dem hållas en stund och sen leda in dem på vila igen. Jag blev arg på barnen därför att jag har haft ungefär noll i tid att bara andas på alldeles för länge (jag har alltså helt själv valt att inte ta mig tid) och längtan efter en ordentlig paus (den behöver inte vara längre än 10 minuter, men VARJE dag) driver mig hårdare än att faktiskt se till att nattningen blir mysig och gosig.

Nu sover alla tre men nattningen blev mer av en strid än något annat… Nä, stolt är jag inte idag. Mest trött, spänd och stressad. Precis som det kan vara när man står inför en stor förändring. Det är egentligen inte konstigt alls… Om ett par veckor börjar en ny fas av familjelivet med tre förskolebarn och två arbetande föräldrar. Just nu upplever jag det överväldigande. Så jag bestämde mig just precis nu för att beta av två av de största stressmomenten imorgon. Imorgon bitti alltså. För att jag kan. För att jag är värd det. Framför allt därför att jag inte vill att min stress och trötthet tar över imorgon kväll igen, när barnen behöver mig som mest.

Livet alltså… : )

IMG_9969

 

 

 

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *